Bye Bye 2012

Inspirerad av flera andra bloggare jag följer kommer också här en årskrönika - eller en sammanfattning av det som varit positivt och negativt i mitt liv under året som gått.

Januari
+ inleder året med att vara gravid för femte gången. Denna gången helt naturligt igen hjälp av hormonboost, bröllopsresan gjorde sitt. Allt såg så bra ut och både vi och läkaren vågade vara positiva.
- en dag på jobbet känns allt som vanligt igen, med gråten i halsen ringer jag läkaren. Vul visar att liten är död, mf nr 5 (ma nr 2) resten av månaden går som i en dimma. Många telefonsamtal till Sahlgrenska för att på nytt få en tid för Ivf, som jag ju hade avbokat bara någon dag innan...

Februari
+ snö, is, förberedelser för Ivf, drar igång med homeopatmedicin och zonterapi. Pratar med en psykoterapeut som rekommenderar mig att söka professionell hjälp för hur jag mår. Yoga
- barnlösheten är tung att bära, men kanske kan Ivf vara vår räddning?

Mars
+ dop för J, bröllop för O och M, helg i storstaden där jag njuter av att umgås med fina vänner, hundkursen startar, yoga
-bröllopet var fruktansvärt, ångest hela helgen :-( dop...

April
+ spraystart i Köpenhamn (eg den 31 mars) höll på att tappa glasflaskan med spray rakt ner i gatstenen , hade kunnat gå illa, hundkurs och yoga, lyckas med att ta sprutor på mig själv -stor seger för någon som varit så spruträdd som jag :-) 2 av våra vänner får barn -grattis!
- Ivf'en får avbrytas pga för få ägg :-( tungt tungt tungt! 2 av våra vänner får barn, vi blir ännu mer utanför...

Maj
+ säljer massa saker på loppis, kul och skönt att rensa hemma, firar 8 år och 5 årig förlovningsdag med mannen <3, börjar gå hos min psykoterapeut, yoga
- mensen kommer som väntat efter vårt avbrutna Ivf, ringer SU och får besked om att nästa behandling inte kan ske förrän i oktober, otroligt jobbigt :-( älskade hunden går igenom flera undersökningar och får börja med medicin, mycket oro inför läskiga diagnoser, mannen jobbar mkt borta vilket är jobbigt för oss båda

Juni
+ jag blir moster till världens finaste lilla tjej, kärlek och lycka!! <3 yoga, terapi, midsommar i Bohuslän
- ständiga samtal till Sahlgrenska, men det finns inga återbudstider till oss :-(

Juli
+ underbar vecka i Grekland med fina vänner livar upp :-) sol, bad och god mat! Winnerbäck och Kent  på trädgårdsföreningen, härlig hotellhelg i Götet med mannen. Födelsedag
- sommaren regnar bort, födelsedagen firas återigen utan några (egna) barn

Augusti
+ terapi, Sahlgrenska öppnar igen,  hundkurs
- inga återbudstider för oss

September
+ yoga, terapi, hundkurs, kosteröarna, dop, massvis med jobb, dop, start med spray och sprutor
- veterinärbesök, dop, massvis med jobb, sjuk

Oktober
+ inleds med äggplock, fem ägg blir tre toppenfina embryon, 2 till mig och ett till frysen, yoga, hundkurs, terapi, vänner får barn
- mensen kommer på RD 9, så förbannat jobbigt :-( Tråkiga besked från Sahlgrenska om våra chanser, lång väntetid för att ens få en telefontid med min ansvariga läkare - till sist beviljas dispens och ny behandling planeras till februari, vänner får barn - i det ena gänget är vi ensamma kvar nu =(

November
+ nytt besök i storstaden och träff med fina vänner, firar ettårig bröllopsdag, hundkurs, yoga, Breaking Dawn 2 med syster, terapi, härlig möhippa på spa för fina vännen
- fler veterinärbesök och fler anfall, ny medicin för älskade vovven =(

December
+ spontan graviditet, tack vare terapin kan vi tänka positivt i korta stunder, yoga, terpai, anmäler oss till adoptionskurs och möte med familjeenheten på kommunen. Barndrömmarna  börjar mer och mer gå i adoptionsspåret - många samtal mellan kärleken och mig om möligheter och risker med adoption, syskon eller inte, ålder, länder, väntetider... Fantastiskt bröllop
- misfall nr 6 kommer på BIM + 2 trots både progesteron och trombyl, orkar inte ens rasa samman längre, gråter under luciafirandet på jobbet, tungt möte med ena gynekologen som tycker att vi ska ge upp och ställa oss in på att det inte blir några barn =(

När jag tänker tillbaka på året som gått känns det som ett riktigt skitår, samma med 2011. Det har varit tungt, och som alltid vid högtiderna tycker jag att det är extra jobbigt! Men det har funnits guldkorn också, som jag ser extra tydligt genom det här =) Att bli moster har varit, och är, helt fantastiskt! Lillan är så underbar och jag älskar henne massor! Att gå i terapi, och i kombination med yogan, har varit en mycket lyckad kombination. Jag mår bättre nu än på länge!! Det har varit värt varenda minut och nedlagd krona!

Under de sista veckorna har vi ju också börjat prata om adoption mer på allvar, och både jag och mannen tycker att det känns som ett bra sätt att få barn på. Sen är ju frågorna och funderingarna många, men det måste de nog vara, det är ju en process det här.

Jag hoppas såå att 2013 blir ett riktigt toppenår för oss alla! Och speciellt för alla oss som är ofrivilligt barnlösa eller andra som känner att livet har varit väl motigt det här året.

All kärlek och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Rastlös!

Oj vad jag är rastlös! Är ledig under mellandagarna, vilket är jätteskönt, men då får tankarna fritt spelrum. Adoption - vilket land? Gå med i ytterligare en organisation? Kommer föräldrautbildningen att bli av som planerat? Det fattas än så länge 2 personer till för att kursen ska gå av, pratade med kursledaren och enligt henne hade de precis ställt in kursen som skulle gått i Göteborg nu i januari. Så kanske kan det komma några göteborgare till oss i stället. Jag hoppas sååå att kursen ska bli av, orkar inte behöva vänta på detta också....

Ivf - spraystart, högre doser hormoner - hur kommer jag att reagera på detta? Blir det några ägg, några bra? Några embryon till oss och till frysen? Återföring av ett eller två, om möjligheten finns... Hur göra med det vi har i frysen...

Ja ni förstår! Som tur är har vi massor på vår To Do-list över saker att fixa i huset. Det borde ju kunna skingra mina tankar för ett tag. Ska bara ta en pepparkaka till och kolla färdigt på den dåliga filmen på TV, gäsp...

Bloggtips önskas!

Hallå!

Jag skulle gärna vilja ha lite tips på nya bloggar att följa - både de som handlar om barnlöshet, IVF och adoption. Tipsa mig gärna!!

Kommentarer...

Jag har fått reda på att kommentarsfunktionen på bloggen strular, himla dumt =( Så nu har jag ändrat det och öppnat för alla att kommentera mina inlägg, anonymt eller inte. Jag hoppas att det ska funka bra, och ser fram mot att läsa lite kommentarer igen =)

Depp och framtidshopp

Ännu en barnlös jul. Högtider som denna gör mig alltid deppig, de påminner mig om att ytterligare ett år har gått, och inte några barn den här julen heller. Inte ens gravid, fortfarande på ruta ett.. Depp, depp, depp...

Men - vi vågade oss på att drömma lite i morse, mannen och jag. Och tänkte att om vi har riktigt riktigt tur så är den här julen vår sista som barnlösa. Om vi har riktigt riktigt tur har vi så här dags nästa år en liten bebis via IVF-en som kommer om ett litet tag, eller har hunnit skicka våra papper till ett land och väntar på BB. För att ha hunnit få BB kan vi nog inte våga hoppas på om ett år... Det vore för mycket begärt. Men vi kan gå med på att ha en barnlös jul till, men till julen 2014 borde vi iaf äntligen ha vårt barn, magvägen eller flygvägen.

Så - vi får hoppas att våra drömmar kan visa sig vara lagom ambitösa och genomförbara i verkligheten. För fler barnlösa jular än så här vet jag inte om jag pallar med. Det är vår tur nu!

Önskar eventuella läsare en riktigt GOD JUL!

Kram från mig

Tankar, tankar, tankar

Ja, det har hänt lite sen sist iallafall...

Jag pratade med min ena läkare, LB, som iaf lovade att vi skulle ta en diskussion om fragmin vid nästa plus, något annat kunde han tyvärr inte erbjuda... Han hade ingen erfarenhet av prednisolon - och när jag googlade lite på det tycker jag att biverkningarna verkar ruskigt läskiga bara för att testa...

Besökte min gyn - vilket var riktigt jobbigt. Han kunde inte göra något mer för oss, vilket han var övertydlig med.... Utan rådde oss att ställa in oss på att förbli barnlösa... Jag blev förbannad och sa ifrån - det ska vi inte alls, vi ska ha barn, sen om det inte blir biologiska, men det är en annan sak. Läkaren var inte villig att hjälpa mig att testa andra mediciner, men han skulle kolla lite med de som arbetar med fragmin/innohep och återkomma till mig. Orden var tunga att höra, även om jag har tänkt dom själv många gånger, och det var nog på ett sätt önskade att få höra från en läkare med... Men tungt, riktigt jobbigt och jag grät... Han tyckte att vi skulle göra vårt IVF vi har inplanerat, och blev glad över att vi har anmält oss till föräldrautbildningen...

Akupunktur - första försöket är klart, ska dit igen i mellandagarna. Gjorde inte särskilt ont men fick många nålar...

Har också beställt mina ivf-mediciner så de bör komma inom kort, skönt att ha det avklarat.

Har pratat, pratat och pratat med mannen, mina föräldrar, min syster och hans mamma. Kännt dom lite på pulsen om en eventuell adoption. Jag hade inte trott att de skulle ha några invändningar, men skönt att få det bekräftat. Inte för att det hade påverkat vårt beslut, men skönt att inte behöva ta en konflikt om det...

Har pratat med min psykolog - bland annat framkom det hur jag upplever en skuld över att inte kunna "ge" mina föräldrar och svärföräldrar ett biologiskt genetiskt barnbarn.. Inga tankar som jag var medveten om att jag hade - men jag kände nästan att jag behövde be om ursäkt till dom och till mina läkare över att jag nu är sugen på att ge upp bioförsöken... =( Skönt att få prata med psykologen om det!

Jag har också pratat med vår organisation vid några tillfällen, och vi har hittat ett land som vi är väldigt intresserade av!! Vi kan ju såklart inte bestämma något i nuläget, innan vi har något klart alls, men kul att börja fundera och drömma lite.

Så - det rullar på, och jag avslutar det här inlägget med den stora klokskapen jag konstaterade vid mitt besök hos psykologen - vi är precis där vi ska vara nu!

Så skönt  =)

All in!

Sen det sjätte missfallet i helgen var ett faktum har jag gjort följande:

1. Ringt min ena gynekolog och bokat tid för att diskutera möjligheterna till att få testa andra mediciner vid/inför nästa behandling. Jag tänker främst på fragmin/innohep och prednisolon. Jag har tid hos honom redan i morgon, så vi får se hur det går. Har hört att många har lyckats till sist med dessa mediciner, men prednisolonet ska också ha en del tråkiga biverkningar...
2. Pratat med min dr som forskar på upprepade mf, bad honom om hjälp att få testa ovan nämnda mediciner. Prednisolonet hade han ingen erfarenhet av så det kan han inte hjälpa oss med, men han lovade att vi skulle diskutera fragmin vid nästa plus, så det känns skönt!
3. Varit på hälsokontroll hos en kinesisk läkekunnig akupunktör idag. Mina värden visar att jag har för höga levervärden och njurarna, samt att mage och tarm är påverkade, men det vet jag ju sen innan. Har bokat in akupunktur hos henne på måndag för att få ordning på lever och njurar. Att dessa var påverkade sa hon beror på stress, och om de inte är bra påverkar de hormonsystemen och fertiliteten. Njurarna var enligt henne kroppens "styrka" så de var viktiga att ha ordning på...
4. Inte ätit något jag inte ska på hela dagen... Vikten är viktig för nästa ivf-behandling och jag har skött mig jättebra, dock inte gått ner så värst mkt tyvärr. I går hade vi julfirande på jobbet och jag tappade det helt, vilket resulterade att jag var hög på socker hela kvällen... Men det var kul iaf =)
5. Ringt till socialkontoret i kommunen och bokat ett startsamtal i början av nästa år, där vi får information om hur en adoptionsutredning går till mm.
6. Bokat in oss på föräldrautbildningen för adoption, den startar i februari redan!
7. Ringt vår adoptionsorganisation och förhört mig om kötider

Så - jag tycker att jag har hunnit med en hel del. Än så länge är det mycket som är oklart, men en del har börjat röra på sig, så himla skönt!

Jag blir också mer och mer viss om att vi KOMMER att bli föräldrar, det är bara sättet vi blir det på som är oklart ännu. Mååååååånga terapitimmar bakom den insikten!! Också det är himla skönt =)

I en vägkorsning?

Morgonen började med en blödning, tog ett nytt CB digital som även denna gången visade Gravid 1-2 veckor. När jag upptäckte blodet blev jag alldeles illamånde och febrig. Faan!

Storgrät i bilen när jag körde till ICA för att handla - mannen fyller år och har kalas i dag, kul. Möhippa för vännen i kväll och ska vara barnvakt i morgon.. Sjysst tajming....

Sitter här nu på em, "mensen" har kommit...

Vi har diskuterat fram och tillbaka kärleken och jag. Vi är så trötta på det här nu! Allt hopp och sug inför kommande ifv-behandlingen är som bortblåst, det känns som om det aldrig kommer att gå! Vi ska göra nästa behandling som planerat, hoppas nu bara att mitt mf inte försenar mensen så att det ställer till det inför behandlingen...

På måndag ska jag ringa kommunen och kolla när nästa föräldrautbildning inför adoption börjar och anmäla oss till denna...

Ett, två, tre..

På det fjärde ska det ske,
På det femte gäller det...

På det sjätte smäller det???????????????

Bim - 2 idag, snälla lilla liv stanna hos oss!!!

Recensioner och vädjan om tips!

Jag skrev ju för ett tag sen om alla böcker jag hade lånat, nu har jag hunnit läsa igenom några av dem, skummat några andra och resten ligger helt oöppnade, precis som det brukar vara för mig. Jag är alltid tidsoptimist och tror att jag kommer hinna läsa mycket mer än vad jag gör.. Därför får jag låna om och låna om, hoppas på att det går och lämna tillbaka böcker olästa. Men men..

Hur som, jag tänkte ge en snabb recension på de böcker jag har hunnit med. Vi börjar med det bästa först - Väntrum, den kan varmt rekommenderas till alla ofrivilligt barnlösa, till deras nära och kära eller andra nyfikna som vill skapa sig en bild över vår situation. Hög igenkänningsfaktor, kärlek, sorg, tårar och skratt. Läs en gärna!!

Guldägget - boken är skriven för många år sedan, det har hänt mycket på teknikfronten för oss barnlösa sen dess, skummade lite snabbt men blev mest irriterad.

Den lilla sorgen, en bok om missfall - önskar att jag hade läst den tidigare, mitt uppe i missfallen. Nu var det tack och lov snart ett år sedan det senaste, och jag blev mest ledsen när jag läste den. Men i boken berättar många andra om sina erfarenheter, vilket absolut kan vara en tröst för den som försöker läka efter att ha mist sin graviditet.

Längta barn - är relativt modern i sammanhanget, den tar upp flera olika problemområden och olika sätt att bilda familj. Bra igenkänningsfaktor, författarna är både unga och äldre. Helt klart läsvärd!

Jag vill få barn - även denna är ganska gammal i gemet, skriven -98. Redan i förordet tappar jag lusten att läsa, när författarna skriver att det inte alls är ovanligt att par som har adopterat sedan får ett biologiskt barn.. Suck! Boken tar upp en massa orsaker till barnlöshet och vad man kan göra åt dom. Läsvärdet känns lite så där, men jag ska inte dissa den helt, eftersom jag bara skumläste den då jag som sagt tappade sugen vid förorden..

Vilka är era favoritböcker i ämnet barnlöshet, vad har jag missat? Vill gärna ha lite nya böcker om barnlöshet att läsa! Jag funderar också lite över att så många böcker i ämnet är så pass gamla, har bloggandet tagit över behovet kanske? 

Jag lånade även dessa böcker om livsstil, träning och hälsa - de ligger orörda än så länge... Men jag har iaf kommit igång bra med både kost och träning, så någon nytta har de kanske gjort iaf ;-)

Dispens!

Efter ett par veckors väntan och många samtal till kliniken fick vi till sist vårt besked. De ger oss dispens för att börja en ny behandling och spara vårt embryo i frysen.. Känns både bra och dåligt. Spraystart är v 4 och äggplock v 8. Känns skönt att ha något att relatera till igen!

Behöver gå ner några kg i vikt tills dess. Någon som har några bra tips på träning som är kul och hur man får motivationen att hålla i mer än några veckor?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kolla mitt lånekort och säg mig vem jag är

Sedan en tid tillbaka har jag stått på kö till den fantastiska boken "Väntrum" av Cecilia Ekhem (se här http://ekhemmanet.se/vantrum.html)

Nu var det äntligen min tur att låna den! När jag ändå var upp till biblioteket passade jag på att kika lite på hyllan om just barn och barnlöshet. Innan sommaren lånade jag alla böcker på temat de hade, men nu hade det kommit in böcker som jag inte hade sett innan. Spanade också in hyllan för träning och välbefinnande, och kom slutligen från biblioteket med en hel tung kasse fylld med böcker. Återigen överskattar jag både min tid och min energi till att läsa alla dessa böcker :-)

Dessa lånade jag, har du läst någon av de får du gärna skriva en kort recension om vad du tyckte!

• Guldägget - föräldraskap i biomedicinens tid, av Susanne Lundin
• Den lilla sorgen - en bok om missfall, av Olle Bergman och Anna Normelli
• Längta barn - en antologi om barnlöshet, av Kristina Thulin och Jenny Östergren
• Jag vill få barn , av Leni Söderberg och Marianne Wilöf Mindus
• Väntrum, av Cecilia Ekhem

Jag lånade även dessa böcker om livsstil, träning och hälsa

• Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi, av Lisbeth Stahre
• Livskraft, din hälsa, kost och hormonbalans, av Helena Nyblom
• Kan jag kan du, av Charlotte Perrelli

Så, vad tror du att en nyfiken bibliotikarie skulle få för bild av mig om han eller hon kikar på mitt lånesaldo?

Varannan dags syndrom?

De sista dagarna har verkligen följt rubriken, ena dagen är det strålande sol inombords, massa energi, förändringsvilja, och  humöret på topp. För att nästa dag kännas helt hopplöst, frustrerande, bitterhet, uppgivenhet och ledsen...

Det tär att variera så här känslomässigt. Både på mig och på maken, som aldrig riktigt vet vad han har att vänta sig. Just  nu är det en deppdag =(

Vad jag vill

Det är inte lätt att veta vad jag vill. Jag vet det inte alltid själv. Då är det verkligen inte lätt att veta för andra. Men - ibland väntar man sig att folk omkring en ska förstå, för att de har liknande erfarenheter själva.. Men så är det inte alltid.

När mensen hade kommit i helgen ringde jag mina föräldrar, min mamma svarade. Storgråtande som ett barn berättade jag vad som hade hänt. Berättade att vi fått två tillbaka för att öka våra chanser. Berättade att det inte gick ändå. Hulkade och kunde knappt andas av allt gråt. Jag har inte öppnat mig eller gråtit så inför min mamma på många många år.

Kanske blev hon ställd över mina känslor, över mina tråkiga nyheter. Det kan vara så. Det jag fick tillbaka var att jag måste fortsätta hoppas, fortsätta tro, att det inte behöver vara kört ännu trots blodet. Att inte ge upp. Att mamma minsann känner folk som har fått många fler missfall än oss och ändå till sist har fått sitt barn.

Min pappa tycker att jag måste tro, att jag ska be till Gud. Mitt svar var att jag tror inte på Gud, så det hjälper inte. Ibland önskar jag att jag kunde tro, att jag skulle känna mig styrkt och hjälpt av det, av att ha någon att be om hjälp och någon som vakade över mig...

Så vad vill jag då ha när det värsta händer? Jag har funderat, eftersom mina föräldrars bemötande kändes så fel. När jag är som mest uppriven och ledsen vill jag att de lyssnar, utan att avbryta med goda råd eller egna/andras erfarenheter. Att de håller med om att det är förbannat orättvist, bittert och överjävligt. Att de inte peppar mig, ber mig att inte ge upp utan fortsätta kämpa. Jag vill bara få bli hörd. Jag vill att de möter mina känslor där och då. Jag är inte mottaglig för logik och pepp då, det funkar inte. Den fasen kommer senare, men inte i den mest akuta sorgefasen. Det funkar inte...

Jag vet att de vill väl, det är inte det... Men det blir fel, och då sluter jag mig istället, vill inte berätta hur jag känner. Stänger dom ute.

När jag fått lite distans tror jag att jag ska berätta för mina föräldrar om hur jag känner, om hur jag skulle vilja bli bemött när det är så här. Men än så länge är det för nära, för känsligt...

En enorm besvikelse

Så kom då fredagen, ruvardag 10. Många långa dagar, en hel vecka faktiskt, innan det var dags att testa. Det började med ytterligare ett av många besök till toan på jobbet, bara för att kolla att blodet inte kommit. Plötsligt var det där, en liten brun flytning. Illamåendet välde över mig, gråt och panik. Fan fan fan!

Ringde mannen, sa bara kort att du får hämta mig på jobbet, jag blöder. Meddelade några kollegor att jag går hem, nu! 2 av dem visste om vår behandling, de fick också veta anledningen till att jag gick hem. Stenansikte på när jag gick genom den långa korridoren på väg mot räddningen på utsidan jobbet, inte börja gråta innan jag är ute..

Ringde Sahlgrenska, berättade vad som hänt och fick svaret att det kan vara vilket som.. Grät som ett barn i bilen på vägen hem, tog ett gravtest - negativt. Grät grät grät hela eftermiddagen. Smärtan i hjärtat var enorm, besvikelsen ännu större. Mycket mycket mycket större än vad hoppet någonsin var inför behandlingen. Konstigt att smärtan och besvikelsen kunde bli så stor då...

Den lilla strimma av hopp jag hade att det kanske kanske kunde finnas en chans ändå sköljdes bort av blodet som kom på natten.

Lördagen spenderades med tröstshopping. En resa till Gekås hade varit inplanerad sedan innan, envisheten i mig sa att en misslyckad behandling inte skulle få ändra på dessa planer. Klokt av oss att åka just dit, där det vimlar av gravida och småbarn...

Storgrät i bilen hem. Tog ett nytt test, för säkerhets skull på söndag morgon, negativt. Då slutade jag med progesterongelen.

Ringde kliniken igen i måndags morse för att meddela resultatet. Kylan i min röst förvånade mig när jag berättade om misslyckandet för sköterskan, som om det gällde någon helt annan, något helt annat.

Vi har en liten stjärna i frysen. Den är oss dyrbar och kär. Om allt går väl kan vi få den tillbaka om några veckor. Kliniken vill att jag har en normal cykel först, sen kan man göra återföringen. Om embryot klarar upptiningen...

Kära gode Någon, gör så att den klarar upptiningen.....

Är det över?

I går vid lunch började spottingsen komma. Illamåendet välde över mig, där jag satt på toan på jobbet. Ringde mannen och vi åkte hem. Grät i bilen. Ringde kliniken som sa att det kan vara vad som, mensen eller blödningar även om jag är gravid. De sa att jag var på ruvardag 10. Att om jag inte var helt helt säker på att det var mensen skulle jag fortsätta med progesteronet.

Grät i soffan. Grät på promenaden i skogen med hunden. Förbannade allt och alla. Orättvist, bittert.

Gick på toa nu på morgonen, de sparsamma spottingsen har nu övergått till blod.

Fan vad ont det gör i hjärtat!!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

* *

Efter några riktigt långa dagar, där jag inte lämnat mobilen längre bort än en armslängd, kunde jag till slut, när kl var 12 idag, konstatera att det nog skulle bli ett återförande ändå. Kliniken hade inte ringt, de hade ett embryo till oss!

Det visade sig att av 5 utplockade ägg hade 3 befruktats och delats till perfekta små embryon. Läkarna var helt tossiga, fnissiga och knasiga, över att de hade blivit så fina, och var lite osäkra på om de verkligen skulle stoppa tillbaka två eller inte... Det slutade med 2 till oss, små stjärnor som nu vilar i min livmoder, och en till frysen. Det är bättre än jag någonsin hade hoppats på!

Så, nu är det många långa dagar kvar fram till TD. Under tiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra, utom att ta mina mediciner och försöka att vara så lugn och harmonisk det bara går. Yoga i morgon =)

Samtidigt känner jag mig lugn och lättad. Det finns inget jag kan göra längre, jag kan inte påverka utgången av det här. Inga samtal att ringa, inga läkare att övertyga, inga tider att passa, inga blodprov att lämna.. Det är inte upp till mig längre....

Äggplock!

Ett kort inlägg... Äp gick över förväntan, gjorde inte ont utan vissa saker kändes och var obehagliga, men inte direkt smärtsamma :-) de två små blåsorna på vänster äggstock hade vuxit till sig, så vi fick ut hela 5 ägg, behöver jag säga att jag är överlycklig!

Nu är det nervös väntan, har vi tur får vi komma tillbaka till Sahlgrenska i morgon kl 2 för att iaf för några dagar bli gravida. Har vi otur ringer de innan kl 12 i morgon.....

Snälla håll tummarna för oss!!!

Ett tecken?

I morgon ska vi år och göra barn. I morgon är det internationella barndagen. Det måste väl ändå betyda något? ;-)

I morgon....

Är det dags, då smäller det.... Äggplock here we go.... Sjukt nervös, snälla ni håll tummarna för att allt går bra! Vi har inte många äggblåsor, så varje ägg vi får ut är dyrbart....

Nytt besök på Sahlgrenska

I tisdags var jag på hemmakliniken och tog blodprov för att kolla hur kroppen reagerade på hormonsprutorna, i går fick jag besked från Sahlgrenska att kroppen låg lite lågt och att jag skulle höja till 250 enheter puregon i stället för 200, samt att de ville ha os på VUL redan i dag!

Så idag kl 14 var det dags, så nervös över att det skulle bli som förra gången.... Men, hade tre lagom stora blåsor på höger äggstock men bara 2 små på vänster. Blev både lättad men besviken över att de var så få. Men det blir iaf ÄP, på måndag eller tisdag, spännande.

Och för att chocka oss lite extra sa läkaren att om det blir 2 embryon som är dugliga kan de tänka sig att sätta tillbaka 2 för att öka chansen. WHAT!!!

Behöver jag säga att jag blev chockad?

Blev också informerad om att mina äggreserver var lite låga, förmodligen därför det inte blir en massa blåsor som en del får.... Ny info för mig, har dålig koll på vad det innebär.

Vad jag längtar efter...

I ett försök att ge lite näring till det försiktigt gryende hoppet, kommer här en lista över alla de saker jag längtar efter att få uppleva under en graviditet och med vårt barn. Utan rangordning =)

Jag längtar efter

• Känna dina lätta små andetag mot min hud när du sover nära
• Torka rent köksgolvet efter middag med matkrig
• Höra ditt skratt
• Torka dina tårar
• Gå på djurparken och se dig upptäcka alla fantastiska varelser vi delar vår värld med
• Grilla korv i skogen
• Åka till Gekås och handla massor massor inför din ankomst
• Gå på barnloppis och fynda
• Hänga på Öppna förskolan
• Gå på leklandet i stan, denna magiska plats som jag inte har besökt ännu
• Baka tillsammans med dig
• Läsa samma godnattsaga om och om igen tills det snurrar i huvudet, ändå vill du inte byta
• Höra speldosan spela en vaggvisa vid din säng på kvällarna
• Höra dig ropa Mamma!
• Höra dig ropa Pappa!
• Torka dina kladdiga händer efter en picknick i det fria
• Välja barnvagn och säng
• Tvätta dina första små kläder och packa dem i byrån
• Fundera på hur man bäst gör med skötbordet i vårt lilla badrum
• Gnälla över att alla förbannade stentrappsteg upp till vår ytterdörr gör det krångligt med barnvagnen
• Gå föräldrautbildning
• Höra dina hjärtljud på MVC
• Känna dina sparkar och röresler i magen
• Ta reda på om jag kan amma
• Välja dina namn (ok, de är nästan färdiga, men ändå)
• Få visa upp dig första gången för mormor, morfar, farmor, farfar och andra nära och kära
• Få kalla dig mitt barn
• Få gnälla över stress till dagis
• Få vabba
• Ha barnkalas
• Köpa en babyfilt
• Bädda din säng och ställa i ordning dina leksaker
• Måla med fingerfärg tillsammans med dig
• När du lär mig alla små små detaljer i vår omvärld, som är dolda för mig idag
• Presentera dig för vår älskade hund och se er bli vänner
• Gunga dig länge länge tills du kiknar av skratt
• Sjunga vaggvisor tills du hojtar tyst tyst mamma (jag har ingen sångröst!)
• Se dig rida på din pappas axlar genom skog och mark, eller kanske på en konsert
• Kunna köpa familjebiljett
• Gå på Liseberg
• Försöka göra egen barnmat, tröttna och köpa färdiggjord på burk
• Klaga på babykräks på kläderna när jag försenad kommer till jobbet
• Lära dig skriva ditt namn
• Höra dig berätta om första kärleken
• Veta vilka blöjor och välling som är bra i matbutiken
• Jaga rabattkuponger på ovanstående produkter
• Hämta gratispaketen som delas ut här och var
• Mot mannens vilja - köpa en ful "baby on board"-skylt till bilen eller en namn-skylt till vagnen
• Vara din mamma varje minut, varje dag, varje månad och varje år, i resten av våra liv

På ytan

Det går inte att skydda sig längre. Saker har kommit upp ur det fördolda. Det noggrant inslagna  och väl gömda. Känslor som under en längre tid har hållits i schack. Kontrollerats. Tvångsmässigt tryckts tillbaka. Gömts under ett glatt leende och svaret allt är bra, jag mår så bra så. Med ett ritsch har all den skyddande fasaden avlägsnats. Ständigt återkommande hormondoser och besök hos terapeuten har gjort det möjligt. Känslorna ligger nu på ytan av mitt hudlösa ansikte. Just nu har jag ingen möjlighet alls att dölja det, att skydda mig. Skyla mig. Det finns där för var och en som vill se. Min smärta och min längtan. Min desperation och min skam. Min rädsla och mitt hopp.

Jag tänker att nu är nog min terapeut nöjd, hon som vill att jag ska känna. Visserligen känna hopp, men framför allt KÄNNA. Så det här är kanske bra? Men jobbigt! Tur är nog också att jag just nu är sjuk och är hemma från jobbet, totalt isolerad med undantag från mannen och älskade hunden. Och nätet. Annars vet jag inte hur det hade gått, så här hade jag inte klarat av att jobba!

På någon nivå är de också skönt att känna, att erkänna all längtan som finns inom mig, att försiktig våga säga ett blygt Hej till hoppet. Kan det verkligen vara så att det finns en chans för oss nu? Att det faktiskt skulle kunna vara NU det händer? Att varje spruta jag tag nu kan vara nästa steg på den långa slingriga stig vi vandrar för att förhoppningsvis till sist få möta vårt barn?

Åh kära nån, vad jag hoppas det!.

Så är vi igång på riktigt då..

Efter att i två veckor ha sprayat med hormoner för att nedreglera kroppen, var det i torsdags dags för ett besök på IVF-kliniken på Sahlgrenska. Nervös, var orolig för negativa besked. Som vanligt är stämningen i väntrummet spänd.. Det tog också sjukt lång tid i kassan där man anmäler sig, vilket gjorde att vi blev några minuter sena till själva kliniken...

Fick träffa läkare och sköterska, läkaren var otroligt förvirrad och stressad. Ställde några snabba frågor, skickade in mig bakom skynket för att klä av mig. När jag väl satt där, halvnäck i stolen, och (den kvinnliga) läkaren sitter kvar på andra sidan skynket, kommer en hel hög med följdfrågor... Men - ta gärna det innan eller efter undersökningen, när jag är påklädd liksom...

Läkarens förvirring, bland annat över vår historia och vad som hände förra gången, över om jag hade lämnat blodprov i dag, skulle göra det eller inte alls behövde det... Det gör att jag känner mig otrygg och får en känsla av att de inte riktigt har koll på vad de sysslar med, inte så kul...

Iaf, vul visade att kroppen var nedreglerad, så jag fick börja med sprutorna, 200 enheter puregon redan på torsdagskvällen. Så nu är vi igång på riktigt.. Dock har jag blivit sjuk, feber, ont i halsen och kroppen. Nojar över att detta ska påverka behandlingen, har koll på att undvika ipren och liknande, men annars vet jag inte.. Kliniken går inte att nå helgtid, så får avvakta till på måndagen...

Skönt att vara igång igen iaf! =)

Ett naket samtal som överraskade

För ett tag sedan fick jag en ny kollega, en kvinna kanske 10 år äldre än mig. Vi har inte pratat så mycket med varandra, jobbar inte ihop, men under en fikarast kom vi på slingriga vägar in på adoption. En annan kollega säger att hon inte fattar varför alla ska skaffa nya, egna, barn, när det finns så många barn där ute i världen som har det så dåligt, det är ju bara att adoptera...

(Behöver jag säga vad jag tänkte här?)

Påverkad av stress och mina ivf-hormoner, visste jag inte hur jag skulle tackla detta. Vara tyst för att inte riskera att avslöja mig, börja gråta eller bli arg? Eller ta tillfället i akt och nämna något lite kort om felaktigheten i påståendet?

Jag valde det sistnämnda. Och fick oväntat stöd av min nya kollega. Som i fikarummet, kom i håg att hon är nyanställd, öppenthjärtat och som jag tolkade det, utan skam, fritt berättar om att hon hade flera missfall innan de fick sina barn, och att de då började fundera över möjligheten till adoption, och genom det insåg att det inte är så lätt som det kan verka...

Jag tappade hakan! I fikarummmet, inför alla nya kollegor, berätta något sånt här! Men ååå vad jag är glad över hennes mod!

Gick större delen av dagen och funderade på det här, skulle jag våga ta upp det här på tu man hand med henne, våga öppna mig och fråga om hennes erfarenheter?

Jag tog mod till mig, frågade lite försiktigt, och underbara kollegan berättade om sina erfarenheter för mig! Kan ni tänka er? Hon berättade om hur otroligt jobbigt det hade varit, när de var mitt i det. De hade också haft 5 tidiga mf, och läkarna hade inte hittat några fel, utan de blev bara uppmanade att försöka igen. Till slut, med hjälp av extra tillskott av B-vitaminer (hon nämnde mycket riktigt att det kan vara slumpen!) fick de till slut sitt barn. Och tvåan kom av sig själv utan några problem alls... Tänk att det kan vara så märkligt?

Jag är så glad över att jag vågade öppna mig för henne, jag berättade om våra mf och att vi höll på med en ivf-behandling. Jag är så glad över hennes bekräftelse på att det här ÄR jobbigt, att det inte bara är jag som är svag och mesig som tycker så. Jag är mest glad över att se henne, som den glada, starka och fria kvinna hon nu är, att hon har kunnat gå vidare och lägga dessa erfarenheter bakom sig. Att det går att komma igenom det, att bli hel och glad igen. Det är underbart att få ett exempel på detta!

Vi pratade också om vikten av att prata om detta, att inte skämmas och gömma sig. Att inte anklaga sig själv. Precis som jag känner det, som jag gör, men som jag genom min terapi och yoga har börjat förstå och bearbeta. Jag är inte redo att vara lika öppen som hon, men jag hoppas att det beror på att jag är mitt i det nu, och att det kommer att kännas lättare senare, när barnet äntligen är hos oss...

(såg ni, en positiv tanke, när barnet äntligen är hos oss....)

Tillägg till förra inlägget

Jag trodde att jag hade fått med allt i den långa listan, men glömde healing/akupunktur, zonterapi och homeopati. Räknas vanlig psykoteurapi också kanske? Inte som ett sätt ATT få barn, utan att hantera konsekvenserna av att det är så svårt att få dem...

Är fortfarande nyfiken på vilka metoder ni som läser har gjort, och om ni kan tipsa mig om något jag har missat? I nuläget äter jag extra B12 och B6, ska tydligen kunna hjälpa mot upprepade missfall har jag hört av en kollega...

Mediciner, husmorskurer, hälsokost och all naturelle...

Funderade häromdagen över vilka metoder, medicinska som praktiska, jag har provat hittintills på den här resan. Ska försöka mig på en lista tänkte jag... Har du fler tips, eller egna erfarenheter av det jag tar upp eller annat jag har missat, dela gärna med dig!

Första graviditeten, och missfallet, kom helt av sig själv. Vi skyddade oss inte, men försökte inte heller aktivt. De få dagarna som gravida som vi hann med innan missfallet var ett faktum väckte en längtan i oss, större än den som tidigare hade varit, efter att få bli föräldrar. Försöken blev allt mer allvarliga. Ju längre tiden gick, allt mer desperata.

Jag började att ta reda på mer exakt här jag hade äl, försökte pricka in dessa dagar så gott det gick i sängen. Köpte ägglossningstest för hundratals kronor, billiga sådana som tur var, så de räckte till allt testande

Resultatlöst...

Försökte boosta kroppen, både min egen och mannens, med rosenrot. Gav inget resultat alls, inte ens den utlovade piggheten infann sig, vilket var lite synd.

Multivitaminer så klart, extra koll att de innehöll höga halter med folsyra. Samma till mannen, men med zink.

Köpte kapslar med bidrottninggelé på hälsokosten.

Någonstans här kom graviditet 2 och 3, även missfallen med samma nummer.

Missfallsutredning påbörjad, nu väntan på att bli gravid igen. Det går ett år utan något plus på stickan, men många många ägglossningstest och graviditetstest blev det.

Tre månader med enkeldos av pergotime, nattliga svettningar och mardrömmar. Sex, eller "samliv" enligt schema.

Resultatlöst.

Dubbeldos med pergotime och remiss skickad till IVF.

Äntligen plus! Fuskar med 1/3 barnalbyl per dag, och progester all-salva, innan jag får trombyl och progesteronvaggisar utskrivna. MA och skrapning. Mer mediciner i och med detta..

Struntar i allt, väntar på ny tid för IVF, den förra fick jag avboka pga graviditet... :-(

Gravid igen, spontant utan några som helst metoder, på vår bröllopsresa. Nu skulle det väl ändå gå vägen? Medicinerar med trombyl och progesteronvaggisar.

MA igen, denna gången drevs det ut med mediciner, tabletter som stängde av näringstillförseln (har glömt namnet), maxdos av cytotec och mängder av smärtstillande...

Äntligen dags för IVF, hormonnässpray (Supercur) i 2 veckor, földjes av  ytterligare sprayer och dagliga sprutor med Puregon. Försöket avbröts pga för få äggblåsor, fick försöka på egen hand och där med köra med äl-sprutan (ovitrelle) och 10 dagar progesteron-gel.

Inget resultat

Under sommaren har jag gjort något försök med trombyl och progester all från äl, inga plus har visat sig. De senaste månaderna har vi skyddat oss i väntan på nästa IVF

Den är vi igång med nu, Supercur-spray tre gånger dagligen, förhoppningsvis kan jag börja med hormonsprutorna någon gång nästa veckan...

I bland undrar jag vad jag utsätter min kropp för, denna coctail av alla mediciner..

Självklart är det så att den dag vi får vårt barn i våra armar är det värt allt! Jag har bara svårt att se målbilden just nu...

För mig? Neeej det kan jag aldrig tro...

Hade en fin vän på besök idag. Med sig hade hon fina dottern på några månader. Vi spenderade dagen med att mata och pyssla om lillan, en promenad i solen, lek och bus. Detta involverade en hel del barnprylar, vagn, flaskor, blöjor, skallror, barnstol. Genomgående i besöket kom kommentarer från vännen som att de här är jättebra, köp såna här, inte dessa de var inte bra. Du gör så här med vagnen, ersättning på tetra är toppen, våtservetter, dreggellappar, bilbarnstolens knappar...

När de åkt hem landade frågan som hela dagen snurrat i mitt huvud. Varför säger hon det här till mig? Varför delar hon med sig av alla bra tips, vad som funkat fint och vad som varit kass, till MIG? Varför i hela friden behöver jag veta detta???

Svaret är, tydligen, för att hon tror att jag kommer att behöva det framöver....

.....


.....


.....

Hon tror att jag kommer att behöva det framöver. Till MITT barn. Inte för att pyssla om hennes! Tänk om jag kunde bli lite mer som henne och tro på detta själv....

Fint att ha vänner som henne iallafall <3

Livskris - eller att kalla det för sitt rätta namn

Härom dagen var det första besöket hos min psyko(-pat)terapeut efter sommaren. Kändes skönt att gå dit igen. Sommaren har fungerat bra, en del pusselbitar har fallit på plats, vi har pratat om vår situation, men också kunnat njuta av sommaren och gjort saker som är svårare att göra med små barn.

Men väl tillbaka på jobbet kom känslorna tillbaka, lite som om ångesten och oron sitter i väggarna på jobbet.. Så bra med terapeutbesök då!

Terapeuten har tidigare nämnt min situation och mina känslor med begreppet livskris. Något jag nog inte har reflekterat så himla mycket över tidigare, eller tagit till mig. Som hon förklarar det - insikten om att livet inte blev riktigt som jag hade tänkt och oron över att det kanske aldrig blir så, försätter mig oundvikligen i en kris. En livskris... Kan jag, som 32 år ung (i det här fallet! ;-) ) ha en livskris?

Hade en vän berättat för mig att denne hade känt som jag gör nu, hade jag absolut hållit med, livskris ja så är det! Men jag? Jag brukar alltid tänka att jag klarar mig, det är inte så farligt, borstar av mig lite på axlarna och trycker tillbaka känslorna.

Men att terapeuten envist fortsätter att benämna det som livskris, och att det gör ont och är jobbigt att vara i min situation, det har fått följder för mig. Jag har börjat erkänna att det är just urjobbigt, och accepterat att det är så.

Men som vanligt vill jag försöka lösa det här, fixa mig, forcera förloppet, läka och gå vidare. Men det går inte, det är bara att acceptera läget och följa med i processen. För enligt terapeuten är det en process som pågår, och som jag inte kan göra något för att skynda på. Annat än att sätta ord på mina känslor, prata med E och vänner jag litar på, prata med henne..

Det känns tungt att börja inse att det inte är en tillfällig svacka jag går igenom, utan något större och mycket djupare. Något som förmodligen förändrar mig i grunden, som person, mina värderingar och synsätt. Jag hoppas att bitterheten endast kommer vara tillfällig, men att erfarenheterna för något gott med sig till mig och att jag kan gå vidare i livet stärkt av dettta. Jag vill inte låta det knäcka mig! Jag vill inte bli en bitter gammal tant.

Vi pratade också om att jag funderat över att gräva ner mig i mitt jobb, bara jobba och jobba för att slippa tänka och känna.. Men att jag vet att det inte funkar, då kommer ju panikkänslorna och ångesten istället. Teraueputens enda kommentar var att ja, vi har ju gott om exempel på hur det har gått för dom som har gjort så, de har fått bryta med allt istället... Så, nej, det är väl inget alternativ då kanske...

Gårdagen var dessutom så där så att granen lockade igen... Men det var ganska väntat, här är mensen på g så på måndag kan jag förhoppningsvis ringa IVF-kliniken på Sahlgrenska igen för att få exakt datum för spraystart.

Terapeuten frågade hur jag känner det inför behandlingen. Mitt svar - som om behandlingen är ett brädspel där jag ställer upp med min kropp, "gör vad ni vill, proppa den full med hormoner och stick så många sprutor i den som ni vill" - jag själv står utanför spelet och väntar tills ni är klara.. Inte så taggad alls, nej...

Bara magar...

Den sista veckan verkar även de sista semesterstläntrarna ha hittat tillbaka till jobbet. Och med det ett par överraskningar och ett par "jaha, vad var det jag sa". 2 tjejer, av 2, som jag innan semestern misstänkte var gravida visar nu upp sina magar. En tjej jag inte alls hade misstänkt kom igår till jobbet i en tajt mammatröja och ett sånt där magsmycke som plingar.

Grattis till mig - nu får jag se dessa tre magar växa och frodas varje dag på jobbet. Inga nära kollegor (som tur är, tänker jag bittert) så jag förväntas inte gratta eller så, men folk jag ser dagligen iallafall..

Så, snälla någon, låt det vara jag som snart får stolta med gravidmage på jobbet! Nu är det faktiskt vår tur!

Och ja, jag vet att magtjejerna på jobbet kanske har kämpat minst lika mycket som mannen och jag för det här, men det känns ändå... jobbigt!

Skuld och skam...

Har präglat min än så länge tre år långa resa mot barn. Länge kunde jag inte berätta om våra misslyckanden för någon. Min egen mamma fick veta först efter nästan ett år och tre missfall. Så länge har jag skämts för detta, känt att det är mitt fel, jag som är misslyckad. Trots att jag rent logiskt vet att det inte är mycket jag kan göra för att påverka vår situation, vi gör ju redan allt vi kan!

Häromdagen, i stallet med fina vännen, där man tänker och känner riktigt bra, slog det mig.... Fortfarande finns en del skam och skuld i mig när jag tänker och pratar om vår barnlöshet, men det är så otroligt mycket mindre än tidigare. Så himla befriande att känna så här! Glad över detta idag!

Pratade också med vår IVF-klinik på Sahlgrenska idag, lång väntetid i telefonkö... Ville dubbelkolla vilken mens jag ska börja räkna på, då jag blev så förvirrad när jag pratade med dom förra veckan. Men nästa mens är det jag ska räkna på, och blir förmodligen att spraya på dag 19 istället för dag 21, och ÄP verkar bli v 40....

Avundsjuk?

Jag har ju ett par gånger här i bloggen nämnt ordet avundsjuka.. I olika former, på graviditeter, bebisar mm. I dag är jag avundsjuk på detta: En god vän berättade för mig att hon och sambon har slutat skydda sig och ska skaffa barn. Jag såg glädjen och förväntan, pirret och planeringen i hennes ögon när hon berättade. Så avundsjuk jag blev på det, det har försvunnit helt hos oss! Spänningen, all förväntan och vem ska den bli lik? När barnverkstaden går in i fas 2 där hormonmediciner, utredningar, VUL, läkare, ingrepp mm ingår - vart tar förväntan och pirret vägen då? Kvar verkar bara planeringen, oron för att misslyckas, frustration och avundsjuka finnas...

Någon som känner igen sig? Eller är jag ensam tro...?

Ytterligare ett år...

Tiden för min födelsedag närmar sig, strax ska ytterligare ett år läggas till den tid som gått. Jag ska bli 32. Jag skulle ha barn innan jag var 30. Gav mig själv prutmån och tänkte att jag kunde nöja mig med att vara gravid (med stor fin mage!) på min trettioårsdag. Nu fyller jag strax år, igen, och lika ogravid nu som då...

Dessa årsdagar, både födelsedagar, jul, midsommar och liknande är tunga, för de påminner mig om att ytterligare tid har gått sen sist, och att vi fortfarande är på samma ruta. Det känns som om tiden rinner mig mellan fingrarna. Jag har fått höra att jag har tur som är ung i sammanhanget, det stämmer säkert och jag är tacksam över att vi upptäckte våra problem nu och inte om några år. Men - jag vill gärna ha två barn, kanske fler, och eftersom ettan tar sådan tid på sig börjar jag bli rädd för att det inte kommer att komma ett syskon.. (detta är mina ljusa stunder, övrig tid tror jag att ettan inte kommer alls...)

Hur som, först födelsedag och om några veckor "firas" treårsdagen för vår första graviditet - och vårt första missfalll. Festligheterna ramlar in...

Pratade också med IVF-kliniken idag. Min menscykel har blivit kortare sedan vårens behandling, bara 24-25 dagar nu. Det lät som om jag förmodligen ska börja spraya på dag 19 istället för 21, och att ÄP kanske blir någon vecka tidigare än vad som är inplanerat... Annars tyckte sköterskan att det ju bara är att spraya någon vecka mer... "BARA" - tänkte jag, och minns förra gångens huvudvärk med rysningar....

Blandad kompott idag, men det är nog så jag känner mig nu, splittrad.

Bloggpausen berodde förresten på en veckas semester med kärleken i solen - underbart =)

KRAM

Min första adoptions-dust

Så kom den då, diskussionen som jag inte alls var förberedd på. Oinläst och inte redo. Men - dum som jag var kunde jag inte hålla mig.. Antar att, om vi slutligen väljer adoption som vår väg mot barn, är detta bara den första av många duster... Till mitt försvar - barn, barnlöshet, egna barn/adoptivbarn mm är just nu ett känsligt område för mig. Till min kombatants försvar - hen mår inte så bra för tillfället..

Iaf, hamnade i en diskussion där hen ansåg att en bekant till denne är en sådan god människa då denne ville ha både adoptivbarn och "egna" barn. Adoptivbarnet skulle vara dennes sätt att göra något gott för samhället. Två röda bålgetingar satte sig genast på min hjärna och jag slutade tydligen att lyssna på vad samtalet EGENTLIGEN handlade om, och hörde bara detta.. Påpekade att jag anser att adoption inte ska handla om välgörenhet, och att ett barn inte ska behöva växa upp och känna en tacksamhetsskuld mot föräldrarna och samhället för att det fick komma hit. Att jag anser att om man vill göra något gott för världen finns det bättre sätt att göra det på än att adoptera. Och att de flesta (alla idag kanske?) adopterar av rent egoistiska skäl - att man vill ha barn. (Ska tillägga att det inte är första gången jag har mött detta synsätt - en annan vän sa när jag berättade att jag har börjat fundera över adoption att jag är en sådan god människa som kan tänka mig detta... så jag är nog lite trött på det...)

Nästa diskussion handlade om begreppen adoptivbarn kontra egna barn... Antar att jag inte ens behöver nämna varför jag reagerade?

Iaf - det jag missade medan bålgetingarna surrade runt som galna och gjorde att jag inte hörde vad som fanns bakom orden, var något helt annat. En annan form av barnlöshet, en rädsla över att leva ensam i resten av livet och en obesvarad kärlek.... Det missade jag, vilket gjorde att diskussionen gick för långt. Från båda håll antar jag. Men - jag blev både kallad för bitch och fick höra saker som "bara för att du är barnlös..." samt att allt som vanligt ska handla om mig..

Sårande... Men - vännen mår inte bra, det vet jag och jag försöker se det som hände i ljuset av detta. Och lära mig att detta är minerat område för mig, vilket gör att jag reagerar med mer känslor än vad som kanske är nyttigt för situationen..

Samtidigt kände jag ett behov av att göra en markering - OM vi adopterar är detta rent egoistiskt, för att vi vill bli föräldrar. Rent krasst hade jag kunnat spara/låna ihop pengarna och skänka till barnets bio-mamma, så hade hon kanske kunnat ha kvar sitt barn.. (beror ju på anledningen iofs) och OM vi adopterar, eller får barn som inte är våra bio/genetiska - kommer dessa självklart att vara våra EGNA barn! Oavsett hur de kommer till oss! Eller egna och egna, de är väl egentligen sina egna - barn har man ju bara till låns brukar det tydligen heta..

Så, osammanhängande inlägg - skyller på att bålgetingarna fortfarande stundtals surrar i huvudet och gör det svårt att tänka helt klart...

Chanslös?!

Jag och mannen satt och pratade, och som vanligt kom jag in på vår barnlöshet. Den här gången med fokus på vår situation i förhållande till våra vänner. Jag har alltid velat ha barn, det första skulle så klart komma innan jag var 30! Då trettioårsdagen närmade sig, och de första tre av våra fem mf hade drabbat oss, gav jag mig själv prutmån - jag skulle iaf fira födelsedagen som gravid! Det blev inte så heller, och nu har jag inte längre någon "dead-line" som är kopplad till min ålder.

Men, jag känner mig ohjälpligt på efterkälken, inte bara ifrånsprungen utan varvad och omsprungen, gång efter gång. Vi "började" ju samtidigt, mina vänner och jag, vi är ungefär i samma ålder. Men ju längre tid som går för oss som barnlösa, och ju fler barn mina vänner får, desto mer på efterkälken känner jag mig... Hopplöst och evigt omsprungen! Borta är chansen till att dela graviditeten, gemensam föräldraledighet, öppna förskolan och djurparken. Kvar är jag när deras barn börjar bli stora och behoven förändras. Vem ska jag umgås med under en framtida föräldraledighet? När vi har småbarnsliv har många av våra vänner äldre barn med andra önskemål.. Det är så det är, det är bara att acceptera för det är inget jag kan ändra på. Men jag sörjer över situationen, över livet som inte blev som det var tänkt.

Jag vill inte längre vara det här!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag hittat min nya identitet, den som ofrivilligt barnlös. Nu börjar jag känna att jag inte längre vill ha den identiteten på mig längre..

En nära vän och kollega berättade att hon och sambon har börjat fundera på barn. Och att hon då ville berätta för mig så tidigt som möjligt när hon blir gravid, för att hon inte vill såra mig. Så fint av henne, att visa sådan omsorg! Samtidigt - jag vill inte vara den särbehandlade, den pestsmittade som man måste ta hänsyn till! Jag vill inte bli undviken eller vara annorlunda!

Men - när de som vet om min sits inte tar hänsyn till mig blir jag ledsen över det.. Aldrig nöjd ;-)

Hur känner ni att ni vill bli bemötta, ni som är i en liknande sits?

Blä

Så var då spottingsen här, igen.. 5 dagar innan bim, trombyl och progesteronsalva till trots.. :(

Total-depp idag

Varför i helvete ska det vara så svårt att bli gravid? Utan ett plus får vi ju inte ens en chans!

Nästa månad tänker jag bara vara, strunta i både trombyl och progesteronet. Släppa allt och försöka ladda batterierna inför Ivf, kanske t o m kan hitta lite motivation inför behandlingen....?

Pratade med SU idag igen, fortfarande inga tider lediga innan vår, men fick iaf ett trevligt bemötande den här gången! Förvånad och glad över det iaf.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tunga insikter

I dag brast det. Bekände mina synder för en nära vän och kollega på jobbet. Tårarna rann. Skammen brände på kinderna. Som tur var fick jag bästa tänkbara bemötande. Jag har problem. Jag måste erkänna det för mig själv. Nu. Inte sen. Nu.

I alla de olika psykolog/terapeut/kuratorsamtal jag har varit på det senaste åren återkommer samma sak, jag måste släppa på kontrollen. Jag försöker kontrollera mitt kaos med all kraft, trots att det inte går. Detta gör att det måste pysa ut någon annanstans. Det gör det där skyddet är som tunnast, på min akilleshäl - maten.

Rimmar illa då jag måste komma i bättre form (läs gå ner i vikt, helst massor) till höstens IVF. Då funkar det inte att vräka i sig chips, godis och choklad. Det dämpar ångesten och känslorna för ett tag, det gör det. Men sen kommer skammen, skulden och ångesten tillbaka, starkare än tidigare.

Så, steg nummer ett är att ta bort skulden. Den jobbar jag på nu. Varje gång det har blivit så här har jag känt att jag har svikit fina mannen, som jag gång på gång har lovat att ta tag i problemet och verkligen anstränga mig för att gå ner i vikt. (Jag VET att mannen älskar mig som jag är, det försäkrar han mig om varje gång, men han vet att det vore bra för mig själv om jag kunde gå ner en del, och att det förhoppningsvis kan öka våra chanser till ett barn). När jag då inte lyckas hålla löftena jag givit om att kämpa känner jag mig usel, nästan som om jag har bedragit honom.

Steg nummer två är att vi kämpar tillsammans, kollegan och jag. Under de 8-9 h vi är på jobbet ska vi hjälpas åt med vad vi äter, och framför allt vad vi inte ska äta. Det känns bra!

Är det någon som har några bra pepping- och motivationstips får ni väldigt gärna komma med dom här! Jag behöver allt stöd och pepp jag kan få!!

Börjar inse att det inte handlar om någon snabb lösning - utan en ändring som ska gälla i resten av livet....

En vanlig midsommar

Precis som de senaste åren. Har varit hos goda vänner i Bohuslän som vanligt, god mat, gott vin, mys med deras nu 2 barn, dans runt midsommarstången, glada barn, glada föräldrar.... Och vi... I bland glada, i bland sorgsna... Högtider som denna, jul och nyår, semester och födelsedag påminner mig ständigt om hur många år som har gått i barnlöshetens tecken. Dét blir så tydligt då, och vare gång tänker jag att NÄSTA midsommar/jul/semester/ födelsedag DÅ ska jag iallafall vara gravid!! Så där fint gravid med en rejäl mage, så att alla ser att vi väntar barn. Men än så länge har det inte hänt, gravid var jag ju på nyår sist, och det vet vi ju hur det gick då....

Terapeuting pågår

I går var jag åter hos min psykopatterapeut, var andra besöket. Pratade på om allt möjligt kändes det som, och tiden gick snabbt! Eftersom det kostar en rejäl slant per gång känner jag att jag måste få "valuta för pengarna" så jag har börjat fundera kring vad jag tycker är viktigast att prata om. Kom fram till att det är mina känslor kring en ny graviditet, all oro och ångest, och framför allt den totala skräcken för ytterligare ett missfall! Jag är så otroligt rädd för att OM vi blir gravida igen (borde stå NÄR) och OM det går åt skogen igen (ibland känns det som att det står NÄR här med) så kommer jag rasa totalt, då går det inte att repa mig igen, då blir jag knäpp för all framtid. Det här ska jag nog försöka prata med terapeuten om nästa gång...

När jag försöker beskriva för andra hur det känns låter det så här:
Det är som att jag har hoppat fallskärm 5 gånger från ett flygplan, första gången var entusiasmen över hoppet på topp, men under resans gång upptäckte jag att det inte fanns någon fallskärm i ryggsäcken. Smack sa det i backen när jag kraschade.  Men jag repade mig och läkte, tog planet upp igen och hoppade ytterligare fyra gånger. Varje hopp har slutat lika dant, med en rejäl kraschlandning och en allt längre rehabliteringstid. För varje hopp har entusiasmen minskat betydligt, men hoppat har jag. Nu står jag på backen åter igen, och väntar på planet som ska föra mig upp på flera tusen meters höjd. Tanken är att jag ska hoppa igen, och det kommer jag göra, men den här gången är entusiasmen obefintlig och rädslan över att rehabliteringen inte kommer att lyckas ytterligare en gång börjar växa sig allt starkare..

Lilla hjärtat!

Nu har jag fått träffa henne, världens finaste lilla skatt! Sååå underbart söt, och så härligt att se min syster med man så lyckliga. Det gör mig alldeles varm i hjärtat! Ska bli fantastiskt att få följa henne genom livet, välkommen hit älskade du!

Varför?

Livet på barnlöshetsresan är verkligen en berg- och dalbana, upp och ner hela tiden. Men varför tar det så lång tid att komma upp igen, när det går så himla fort att rasa ner i gropen? I en vanlig beg- och dalbana är det ju inte så, och dessutom får man draghjälp på vägen upp och kan lungt luta sig tillbaka i vagnen och bara följa med. Så är det inte direkt i verkliga livet..

Så, nu är jag här igen, i min lilla grop, där jag helst vill vara för  mig själv, arg, bitter och ensam. Det gick fort den här gången, på ett par timmar rasade jag från att vara själaglad och överlycklig, tillfreds och nöjd, accepterade att vi får vänta i 5 och en halv månad på ett nytt IVF-försök, tills dess att jag hamnade i gropen igen.

Är så himla glad över att min älskade syster nu äntligen har fått bli mamma åt det lilla underverket! Trots att jag inte har träffat miraklet ännu älskar jag henne av hela mitt hjärta. Men jag känner mig ännu mer ensam nu, min syster har varit ett enormt stöd och ett fint sällskap i barnlöshetsvärlden, även genom hennes graviditet, och det är jag så glad och tacksam över. Nu har hon glädjen att ingå i föräldrarnas skara, och kvar är jag. Vill så gärna få delta i den magiska föräldraklubben med henne och mina andra vänner som också har barn. Vägen dit känns nu ännu längre och med ett mycket oklart slut.

Har just nu svårt att acceptera den långa väntan på ett nytt IVF-försök. Ska ringa till kliniken nästa vecka igen, men förmodligen får jag bara samma svar, nej tyvärr, det är fullt.

Det blev en liten....

flicka!! Så underbart söt och fin, lilla hjärtat! Längtar så efter att få träffa henne! Än så länge har jag lyckats hålla mig från shoppingen, men det kommer nog tror jag...

/Stolt moster =)

Wiiiiiiiiii!

Fina syster ringde tidigt i morse, hennes vatten hade gått, 2 v innan bf kom detta som en överaskning!! I skrivande stund ligger de på förlossningen, bebis tros kika ut i dag!! Detta är sååå spännande, jag är alldeles pirrig av lycka och förväntan!

Så glad över att få bli moster! Risken är stor att barnet kommer bli väldigt bortskämt.. ;-)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Frispel?

Min kropp verkar ha fått totalt frispel efter ivfen. Fick äl-flytningar redan på dag tio och utslag på äl-stickorna dag 13, i dag är det dag 22 och spottings kom igår och i dag, mensen verkar redan vara på ingång och gravtestet var blankt..

Jag brukar ligga på en cykel på runt 27-28 dagar, med kort lutealfas, så det är verkligen märkligt det som händer nu! Men det är ju första cykeln efter ivfen så det kanske brukar bli så då. Inte så lätt att försöka bli gravid på hemmaplan när det är så här!

Ni som inte blev gravida på ert ivf-försök, hur skötte sig kroppen månaderna efteråt?

Terapeut - snack

För ett tag sen var jag ju på första besöket hos psyko(pat)terapeuten, tänkte att jag skulle berätta lite om hur det gick..

Terapeuten har sin verksamhet tillsammans med den privata gyn jag tidigare har besökt ett flertal gånger, och hon är van vid att arbeta med folk med barnlöshetsproblem. Vilket kändes jätteskönt, kunde slänga mig med alla termer jag ville, utan att tänka på att förklara vad IVF, skrapning, MA mm betydde, utan bara prata på. Första besöket var mer ett tillfälle för oss att träffas, och för att hon skulle få en bild av mig och min situation, så vi hann väl inte med så mycket terapeutande direkt. Men - hon tyckte att jag hade gjort ett väl bra jobb med att komma vidare, att acceptera barnlösheten och försöka se att ett liv utan barn också kan vara ett gott alternativ... Hmm, hon har säkert rätt i det här, men det har ju precis börjat göra lite mindre ont nu när jag tänker så här. Så - hemläxa är att väcka liv i alla drömmar och planer om småbarnsfamilj, att våga se mannen och mig med gravidmage, barnvagn, bebis i famnen. Våga spana på barnvagnar och bebiskläder, våga tänka att så DÄR ska vi också ha det, våga öppna hjärtat igen för all längtan. Och våga vara arg och acceptera känslan av orättvisan.

Det ni! Frågan är bara hur jag ska göra för att våga känna allt det här igen, rent praktiskt, när jag så prydligt har stoppat ner allt på sin plats i en stor kista, och ordenligt låst och kastat bort nyckeln.. Måste våga öppna kistan igen och sakta plocka upp drömmarna och hoppet igen.. Jaha... Nästa besök är om cirka 2 veckor igen.

Underbara helg!!

Helgen som har gått har innefattat underbart väder, ridning, grillning, häng med föräldrar och syster med man, romantisk helg med mannen på SPA-hotell vid kusten, god mat och gott vin, kul show, härliga bad, sol och avkoppling, yoga i naturen...

Den har varit kanon!! Jag och kärleken har bara umgåtts och haft trevligt, en paus i barnlöshetens tunga bojor har gett oss möjlighet att leva och samla kraft igen. Så härligt!! =)

Ofrivilligt barnlösas dag - 2 dagar senare

Var inte hemma i lördags så hade ingen möjlighet att uppmärksamma dagen här på bloggen. Men - gillar initiativet skarpt, och beundrar den modiga Johanna som vågade berätta om sina erfarenheter i TV4 - tack snälla du, du talade för många fler än du någonsin kan ana!! En stor bukett av de vackraste blommor till dig!

Varför är då dagen viktig tro? Ja, än så länge är den kanske mest känd för oss redan insatta, men medieinslag som i det ovan nämnda gör att kunskapen hos alla andra ökar om våra problem, vilket jag tycker är underbart. Det är mycket lättare att berätta sin historia för någon som iallafall har liiiite bakgrundskunskap.

Stor kram till alla i efterskott - på ofrivillgt barnlösas dag!

Vi är ju två i det här...

Det slog mig härom dagen att när jag läser i många bloggar liknande den här, som på olika sätt handlar om barnlöshet och de problem som ofta hör samman med en situation som den här, att det dels alltid (?) är kvinnan som skriver. Var är männen? Samt, att de flesta finner ett gott stöd i sin partner, vilket är skönt att läsa. Det gör jag med, tro inget annat. Men vi är i en situation nu där även mannen mår dåligt av det här. Han är ett enormt stöd för mig när jag har mina svackor. Fina kärleken.

Men, jag klarar inte att vara ett tillräckligt stöd för honom i det här. Jag grips av känslor av panik och ångest när mannen mår dåligt. Jag är livrädd över att barnlösheten gör att vi ska glida isär. Jag är rädd att den ledsna Jag tar över helt och hållet, och hur kul är det att leva med mig då?

Jag inser också, tack vare en bra terapeut, att duktiga flickan i mig vill fixa det här. Lösa problemen så att mannen mår bra igen. Och när jag inte kan fixa det blir jag frustrerad och känner mig som en värdelös fru som inte kan göra min man lycklig... Men jag vet ju, logiskt, att mannens lycka inte ligger enbart i mina händer, för det är ju inte så tvärt om.

Så, vad vill jag egentligen med det här inlägget? Jo, jag undrar, ni andra som bloggar om er barnlöshet - hur mår era män? Mår de bra rätt igenom, eller bär de på sin egen sorg? Och hur gör ni då, hur stöttar ni er partner när ni själva inte mår helt toppen? Hur ska jag göra för att kunna vara ett lika bra stöd åt min man som han är mot mig?

Där det står man/män/mannen - läs gärna partner, är inte meningen att vara så heteronormativ som det blev här idag ;-)

Kram på er

Ständigt olika besked....

Har ringt ett flertal gånger till SU den senaste tiden, för att få ny ordination inför nästa Ivf, samt kanske kanske en tidigare tid... Men varje gång får jag nya besked, senast i dag fick jag höra att de inte har hunnit kika på mig ännu, så inget besked om ordination och där med ingen chans till ny planering... Fanns inga lediga tider ändå... Tycker att det är jobbigt att den ena barnmorskan säger att man ska ringa en viss dag för besked, och när man gör det, efter att ha stått i telefonkö i en halv evighet, får man vara till svar att ringa en annan dag längre fram.. Förra gången var det ring om några dagar, nu om 2 veckor... Känns det bra att det blir längre och längre bort? Borde väl vara tvärt om? Oktober är sjukt långt bort! :(

Snälla sluta fråga!

På jobbet har vi rummen i en lång korridor, jag sitter längst in, så måste gå förbi alla rum på vägen dit. Har en nära vän som kollega, fina omtänksamma vännen. Varje dag frågar hon, när jag kommer på morgonen, hur mår du, hur är det?

Orkar inte längre svara ett glatt BRA! Hon vet vad vi går igenom.

Orkar inte heller längre svara ett, nja, det är inget vidare.. Då får jag följdfrågor, och jag börjar min arbetsdag med att känna efter, och känna sorgen och hopplösheten.

Så vad gör jag? Jag löser det på ett jättebra sätt - rusar nu förbi fina kollegans rum med ett kort hej, för att hon inte ska hinna fråga hur jag mår... Bra?? Tror inte det, hon tror nog att jag är sur på henne. Mannen tyckte att jag skulle säga som det var till henne, att jag är jätteglad över att hon bryr sig om mig, och över att hon frågar hur det är, men att jag just nu har det jobbigt och att jag därför inte orkar att hon frågar varje dag, för jag vet inte längre vad jag ska säga..

Hur gör ni med sådana frågor? Jag menar, de flesta som man får frågan "Hur mår du/Hur är läget?" förväntar ju sig ett övertygande "jo då bara fint!" som svar. Inte ett - "jag mår dåligt och sitter och gråter i soffan på kvällen, framför datorn på jobbet, vid ratten i bilen...." Känner mig som en lögnare, men så kan man ju inte svara?! Men är rätt säker på att det lyser falskt om mitt "Jo då bara fint!" -svar....

Sex månader..

I dag, för ett halvårsedan, blev vi man och fru, kärleken och jag. En fantastisk dag, kan inte önska mig något mer. Bröllopet var perfekt, precis vad vi ville ha, och resan var härligt och avslappnande.

Men, livet som nygifta har inte blivit vad vi hade hoppats på. Bara några veckor innan bröllopet fick vi fårt fjärde mf, vårt första ma. Första graviditeten på över 1,5 år, med hjälp av dubbeldos pergotime. Veckorna jag hann vara gravid var fyllda av VUL, blodprover, ångest, väntan, rädsla för provsvar, tårar och kuratorsbesök. Tills dess att beskedet kom, inget liv, inga hjärtslag. Skrapning som gick så bra den kunde.

Bröllop och resa. Ingen mens.. Ett gravtest när vi kom hem som vi förvånat konstaterade var positivt. Rester från skrapningen?? Läkaren var skeptisk...

Ny graviditet. Allt såg bra ut, HCG ökade som det skulle, VUL visade ett embryo i rätt storlek. Ny ångest.. Och så åter igen, beskedet, tyvärr inget liv...

Den här gången cytotec...

På det han vi boka och boka av IVF. Boka igen, få tiden uppskjuten pga neddragningar på SU. Till sist börja med spray och sprutor. Leva efter exakta klockslag. Och så - pffff ingen ivf. Ingen som vill ge oss en ny tid för IVF. Mens...

Kanske inte så konstigt att jag längtar ut till granarna emellanåt?! Tacksam för vovven och mannen, de gör att jag stannar... <3

Psykoterapeuta mig någon, tack!?

Så här kan jag inte ha det. Många tårar har runnit ner för mina kinder de senaste dagarna. Känslan av hopplöshet har återkommit. Granarna ute i skogen har åter fått attraktionskraft, bara gå och lägga sig där och strunta i vad som händer sen...

Inte bra, inte kul!

Så, ringde ett flertal gånger till en psykoterapeut i går, utan att få svar. Där ska dom vara vana vid kvinnor (och män?) i den här situationen. Det är privat, och säkert väldigt dyrt, men tänker att det kan vara värt det om jag får hjälp att må bättre.

Hade ett tårdrypande bråk i morse med mannen, som faktiskt slutade i ett bra, men lika tårdrypande (från min sida) långt samtal. Vi känner båda samma sak. Allt kretsar kring barnförsöken och barnlösheten. Det genomsyrar allt, har tagit över styrningen över våra liv. Så är det, och så måste det kanske vara till viss del. IVF och hormoner är ju uppstyrt, och vi måste anpassa oss efter de tider och datum som krävs. Men VI måste få finnas här med, vårt liv måste få vara något bortom det här, något större än barnlösheten.

Så långt är vi eniga. Vi måste göra saker för oss, som vi tycker är kul. Frågan är bara - vart börjar vi? Vad ska vi satsa på, vad är viktigt? Hur gör man?

Snälla, bombardera mig med era bästa tips, hur hittar man energi att orka göra saker, och glädje nog att tycka att det är kul igen, livet, när det känns hopplöst och meningslöst? Har ni några tips om hur man ger dessa känslor en ordentlig match?

Är enormt tacksam för alla tips och råd <3

Vad var det jag sa - om "glädjen" över att få rätt

Efter några dagar med spottings, och så klart flera test som alla var helt och klart negativa, kom så mensen i fredags. Med ett bittern leende konstaterar jag åter - vad var det jag sa?! Jag sa ju att det här inte skulle funka, men läkaren var sååå positiv sååå då en massa mänskor blir gravida så här...

Ja ja..

Ringde iaf till SU i fredags med, förberedd på ett otrevligt bemötande då jag egentligen hade testdag på måndag. Men kvinnan jag pratade med var riktigt trevlig och sympatisk, beklagade att det inte hade gått som det var tänkt. Överraskande och skönt med ett sådant bemötande! Fick be om en ny ordination, och så ska jag ringa i början av nästa vecka för att se om jag eventuellt kan få en tidigare tid än den som är bokad till oss i oktober..

Sa till mannen i morse att det är konstigt, men en liten liten del av mig tycker att det är skönt att mensen kom, för då slipper jag bli panikslagen över ett positivt graviditetstest och ytterligare en "chans" till ett nytt missfall... Knäpp jag har blivit!! Suck..

Mår inte bra

.....alls. Gråtit på jobbet, i bilen, hemma. Har kommit en liten blödning i morse, och givetvis tog jag ett test. Och givetvis var det negativt. I morgon blir det nog ett telefonsamtal till en privatklinik i stan, de har psykologer som ska vara erfarna av att jobba med folk som mig.... Hoppas de har tid snart. Och att det inte är för dyrt!

Tappat hoppet?

Blir så frustrerad och less på mig själv! Känner mig inte det minsta hoppfull inför att bli gravid. Inte den här gången med hormoner och sprutor, inte spontant fram till oktober, inte genom Ivf i oktober.. Inte alls...

Det känns bara hopplöst och svart.

Funderar på om en släng av barnlöshets-depression lurar bakom hörnet.

Ledsen också över att några nära vänner har det riktigt tufft nu, på olika sätt. Blir ledsen för deras skull, att livet ska vara så orättvist! Och över att jag just nu varken tycks ha ork eller förmåga att glädjas över det som är positivt i mitt liv.

Kanske är det PMS på ingång. Hoppas inte! Kanske i stället en depression? Hoppas inte det heller...


- Posted using BlogPress from my iPhone

När man tror att det är över....

Var ledsen i fredags, samma dag som vi fick avbryta Ivf'en. Mannen tröstade mig när jag grät. Helgen löpte på som vanligt, tillsammans med barverkstads-sex.... I fredags, en vecka hade vått sen beskedet o jag trodde allt var lugnt... Då grät jag en timma på jobbet. I lördags stortöt jag här hemma. Behövde få det ur mig, blev förvånad över att det fanns kvar.... Dessutom har dom mindre trevliga effekterna av progesteronet börjat ge sig till känna.... Mindre kul!

Pffffffffffffft...... Hörde ni?

Hörde ni hoppets ballong som sakta pyste ihop? Ihop till en skrumpen liten plasthög, som bara väntar på att slängas bort?

Ja, det var vår Ivf som pyste ihop. Iväg. Bort från oss.

Vul visade på 2 stora äggblåsor, tre små och en ännu mindre. En av de stora fanns på en äggstock, övriga på den andra. Inte bra sa läkaren. Storleken och antalet alltså.

Fick välja mellan att ta sprutor några dagar till, nytt Vul på söndag och hoppas att de tre små skulle växa till sig och bli lagom för ett äp. Eller avbryta, ta ägglossningssprutan i dag i stället och köra hemma i stället..

I det sista fallet skulle inte detta räknas som ett försök, så vi skulle ha alla våra tre kvar.

Vi fick typ 1 min betänktetid. Läkaren var tydlig med vad hon tyckte var det bästa alternativet. Vi har ingen kunskap om detta, så vi valde det sista alternativet... Vi för väl se hur det går.

Ny Ivf blir tidigast i augusti, äp i oktober... Känns verkligen inte kul, oktober är ju jättelångt bort! :(

Ledsen, besviken, deppig. Och detta gör att jag bråkar med mannen, känns som om han inte förstår mig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Då ska vi se...

Om det har gått som det är tänkt. Har nu sprutat i 8 dagar. Lämnade blodprov i måndags, fick svar på det i tisdags, skulle fortsätta med samma dos (150 enheter puregon) fram till o dag och så vul i morgon. Då hoppas vi på lagom många och lagom stora äggblåsor. Har inte känt något särskilt de senaste dagarna, och är inte speciellt svullen. Genast är oron där över att det inte fungerar... Men, i morgon vet vi hur det ser ut, har vi riktig tur kan de boka in oss för äp redan då :) Håll tummarna är ni fina!

Dags för spruta nummer 2

Och i dag var inte mannen hemma.. Fyy, kändes mycket värre att ta sprutan helt ensam =( Men det gick, gjorde inte alls ont, bara en liten droppe blod den här gången. Känns som om det här kommer att gå fint. Var lite chockad i går över att det gick så bra som det gjorde, nu vågar jag mer tro på att jag kan klara det här med, skönt!

Men att det här ska kunna leda till bebis?? Helt otroligt, det har jag väldigt svårt att förstå... Men jag behöver inte förstå det för att det ska lyckas, eller hur?!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

© UNICEF/Asselin

Sprutdag 1

I dag var det dags!! Första sprutan... Kändes läskigt, tog en promenad med hunden i skogen för att samla lite mod. När jag kom hem igen blev jag irriterad på både hunden och mannen bara för att jag var så nervös.

Men...

Det gick =) Så bra, gjorde lite ont när jag stack, men det kändes inget att spruta in vätskan, och så kom det lite blod, men det borde väl inte vara någon fara tro?

Ska bli spännande att se hur kroppen reagerar på det här. Men nu är vi igång iallafall, känns mer verkligt med sprutorna =)

Dags för sprutskola

I måndags var vi på Sahlgrenska för att lära mig att ta sprutorna... Kände mig ganska lugn och modig på vägen dit, men sedan började manne prata om sprutor, nervositet, fumliga händer och handsvett.. Inte så pedagogiskt kanske! ;-)

Väl inne på sjukhuset fick vi träffa samma barnmorska som tidigare, hon är väldigt rar. Med fanns också en praktikant. De visade sprutan, vi fick varsinn att leka med, och fick lära oss att montera ihop alla delarna. Sen var det dags... Barnmorskan tyckte att det var en liten och fin nål, det tyckte inte jag!! Hela nålen, på ca 1,5-2 cm ska in...

Handsvetten kom, händerna var fumliga, hjärtat bankade hårdare än vanligt, panikkänslan började kännas...

 Bara att välja. Jag valde att bita ihop och vara modig. Och kan ni tänka er, sprutan kändes inte alls!! =) Så, det här ska nog gå bra, skönt!

Spraydag 12

Jag sprayar på, det går över förväntan faktiskt. Tröttare än vanligt på morgonen, men inga direkta symptom. Skönt! Men nojar lite över att det inte funkar då... Mensen kom också, 2 dagar sen, men helt ok. På måndag är de sprutskola på sahlgrenska, lite läskigt är det....

I natt

...kom en liten tös till världen! Efterlängtad och älskad av föräldrar, familj o vänner. Som det ska vara.

Men, mina känslor är blandade. Är såå glad för mina vänners skull! Hur skulle jag kunna vara något annat? Men det här var en hoppsan. Och under hoppsan-graviditeten har vi kämpat med pergo, beordrad samvaro varannan dag, 2 graviditeter, 2 ma, en skrapning och en cytotec-behandling. Och en påbörjad IVF.

Så, det kanske inte är så himla konstigt att taggen i mitt hjärta värker lite extra i dag. Självklart är det inte deras fel att vi har det så här. Och känslorna är inget jag är stolt över! Men de är här, och de försvinner inte bara för att jag förnekar dom, snarare tvärt om. Så nu har jag lyft upp dom i ljuset, satt ord på vad jag känner. Förhoppningsvis kan jag om en liten stund lägga detta bakom mig, njuta av min lediga dag och fylla mitt hjärta med glädje över mina vänners lycka. Så som det bör vara.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Spraydag fyra - biverkningar eller PMS?

Idag har jag varit trött trött trött, sååå lättirriterad på mannen, och deppig. Mensen ska komma om tre dagar, har ingen aning om sprayen påverkar den eller inte.

Så, biverkningar av sprayen eller bara vanlig hederlig gammal PMS, det är frågan!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Spraydag 3

I dag har jag sprayat tre dagar. Det går bra, känner inte av några biverkningar ännu. Det mest läskiga har varit att jag var någon millimeter ifrån att tappa sprayflaskan, som är i glas, i stenplattorna på ett torg i Köpenhamn. DET hade varit katastrof! Men som tur var hände det inte =)

Känner mig fortfarande inte särskilt taggad inför vår ivf, men det kommer kanske. Fortsätter med mitt mantra, och hoppas att jag lyckas hjärntvätta mig själv tillräckligt för att det ska bli lite lättare.

Måste ringa till min homeopat och be om mer medicin, mina tabletter börjar ta slut.

Åh, jag hoppas hoppas hoppas att det kan bli bebis för oss nu! Det är verkligen dags!

Premiär!

Klockan är 06:00, det är lördag morgon, o jag ligger vaken i ett rum i Köpenhamn. Sängen är precis stenhård, men det är inte anledningen till varför jag har sovit så dåligt i natt.

Jag har varit livrädd att försova mig! Har ställt tre olika alarm på mobilen.

Men det gick, var vaken kl 6 :) ok, klockan 2, 3, 4 o 5 med...

Nu är den tagen, den första dosen spray! O fler lär det bli! Kl 14r det dags igen.

Nu är vi på gång, den här gången SKA det bli bebis för oss!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

FB-fasan

På FB vimlar det just nu av graviditetsrelaterade statusar. Senaste inlägget handlar om "stackars mig, jag mår så hemskt dåligt för jag är graviiiiiiid!"

Jag förstår, rent logiskt, att set kan va urjobbigt med illamående, foglossning mm. Det fattar jag! Men känslomässigt är det värre, då vill jag bara skrika: Sluta klaga för fan! Va glad åt din graviditet, det är inte självklart för alla...

Om nu någon av mina gravida vänner läser det här, snälla ta inte illa vid er! Sätt på er"rätt" glasögon, o kom ihåg att det hör inlägget INTE handlar om er! <3


- Posted using BlogPress from my iPhone

En vecka kvar

Om bara en vecka är det dags, då ska jag börja med de första hormonerna inför Ivf'n. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Lite nervöst, lite spännande o väldigt läskigt! För om inte detta fungerar, då återstår bara adoption. Och det är ännu krångligare o tar ännu mer tid...

Så, en vecka kvar... Det SKA bli bebis för oss den här gången!


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg till Stockholm

Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm. Större delen av helgen ska spenderas i sällskap av de få barnlösa vänner jag har kvar. De är dessutom singlar. Spl en liten bubbla i mitt annars så familjepräglade liv. Ska bli ganska skönt att inte prata massa barn hela tiden, att inte vara den enda utan...

På söndagen ska jag däremot träffa en internetvän, och för första gången få träffa hennes 2 mirakel! Förra gången vi sågs, vilket också var den första, låg dom i magen. Jag har fått följa hennes graviditet, och bar med via sms då de föddes, så det ska bli extra kul att få träffa de små!

För varje barn som föds i min närhet blir jag självklart glad, men när barn som är lite extra efterlängtade äntligen kommer till världen, då är det något särskilt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Att våga berätta

6 timmar i en bil. Med en tjej jag inte känner så väl. Som dessutom är höggravid. Som umgås i samma kompisgäng som mig. Som vet delar av vår barnlöshet, men inte allt.

Ja, ni fattar nog grejen!

Tog iaf tillfället i akt och började prata med henne om vår barnlöshet. Kändes som att hon behöver få veta, så att de kan förstå. Vi hade ett riktigt bra samtal, där även hon berättade om sitt missfall, som jag visste att hon hade haft, men inte mycket mer än så. Jag berättade om hela vår resa, om tiden, om mängden, om IVF..

Så, tärningen är kastad, korten är på bordet, båset är tomt.. Det är med andra ord försent att ta tillbaka något av det jag har berättat. Några timmar efter att jag hade sagt hej då till henne fick jag lite ångest över det, men skickade ett sms och bad henne hålla detta för sig själv. Bara för att vara tydlig. Men jag är inte orolig över att hon ska föra det vidare. Skönt det iaf! Och skönt att även dom vet!

Ytterligare ett GRÖNT inlägg

Härom helgen var vi bjudna på bröllop. Vi skulle åka långt, åka redan på fredagen och hem på söndagen. Efter allt som har hänt den senaste tiden har varken jag eller kärleken mått så bra. Båda har varit hemma ganska länge från jobbet, inte orkat med att gå dit. Jag har inte orkat svara när telefonen ringer, inte svarat på sms från vänner, inte orkat träffa nära och kära.. Kort sagt isolerat mig själv, vilket verkligen inte är likt mig!

Både kärleken och jag hade oroat oss för om vi skulle orka åka på bröllopet, eftersom vi inte mådde särskilt bra. Men ett bröllop är ju alltid ett bröllop, så vi bestämde oss för att försöka. Vi var några kompis-par som skulle åka tillsammans, samtliga av de andra paren är gravida. På vägen upp ringer brudparet och berättar att de "gått och blivit gravida...". När jag får höra det här får jag panik! Jag brukar alltid reagera med sorg och bitterhet när jag får gravidbesked, det blir så påtagligt vad vi saknar och kämpar för.. Jag brukar vilja fly undan en stund för att smälta nyheten, sen är det inte lika jobbigt längre.

Men den här gången hade jag ingenstans att fly, fast i en bil med ett annat par, också dom gravida.. Tårarna rann och jag gjorde det bästa för att dölja det, kan inte ens låtsats som om det gick något vidare bra...

Väl på plats var det dags för möhippa. 99 procent av tiden diskuterades graviditeter, foglossningar, illamående, krämpor, hemska förlossningar, babykräks, kolik och trotsiga barn.. .Inte mycket som var positivt. Inte mycket annat än barn överhuvudtaget. Snarare en baby-shower än en möhippa. Enda stället att gömma sig på var på toan..

Till slut gick det inte längre, jag gick hem...

Med facit i hand var helgen jobbigare än jag kunde ana. Att tvinga sig själv att i dagarna 3 umgås och vara trevlig mot folk man inte känner, social, skämta och vara glad. Gratta brudparet till graviditeten, säga att ooo aaa vad kul med bebis. Inte säga: Lycka till, jag håller tummarna att allt går bra..

Att dessutom hantera våra 5 mf, att det var VI som på VÅRT bröllop skulle fått berätta att vi skulle få barn, då hade iaf 11 av de 12 "osäkra" veckorna gått..

Nej, det här var för mycket. Vi skulle ha stannat hemma. Men då hade jag haft ångest över det istället..

Som en klocka -1

En dag tidigt kom mensen, skönt ändå att den inte blev knäpp så det skulle strula till det för vår IVF-start. Idag är det bara 16 dagar kvar innan jag ska börja spraya! Alla mediciner är beställda och ligger och väntar på mig på apoteket. Jag har fått min "dagbok" från kliniken, och datum för sprutskola är bokad. Så, den 31 mars smäller det, då är det spray-premiär!

Spännande!!

Ivf'en närmar sig...

Kommer mensen som den "ska", dvs i början av nästa vecka, är det spraystart runt den 1 april. Det känns spännande, nervöst, lugnt, läskigt och hoppfullt! För ett par veckor sen fick vi äntligen en ny chef på plats, vår gamla kan knappt stava till empati... Så jag har inte berättat för den gamla chefen om vad som är på gång, var rädd för ett dåligt svar, som jag visste att jag skulle ha svårt för att ta... Men den nya chefen känns mycket mer mänsklig! Förra veckan hade vi möte, chefen och jag. Nervös som attan var jag för att släppa bomben, svårt att veta vad jag hade att vänta. Men jag lyckades berätta kort om Ivf-processen vad dem skulle innebära med tider, frånvaro, hormoner mm, samt nämnde kort höstens och vinterns 2 mf. Rösten bröts bara precis i början, sen gick det bättre. Fick bra respons och bra förståelse, chefen sa t o m att jobbet bara är ett jobb, och att det finns saker i livet som är mycket större. Känns skönt! Så, förhoppningsvis ska det inte bli några problem med frånvaro från jobbet, och ev gå ner i tid om biverkningarna blir för tuffa. Bra chef! :-) Nu är det en nära kollega kvar att berätta för, ska se om det blir läge i morgon. Kan va skönt att få det gjort. Resen av gruppen kommer jag inte berätta vad det handlar om, utan kommer nog bara berätta att det är lite tufft, om jag känner att biverkningarna blir för jäkliga....

Vågar man inte fråga får man inga svar.....

Har en praktikant på jobbet just nu, som jag redan från start antagit var adopterad. Då jag går runt med adoptionstankar antar jag att jag har tentaklerna ute... Men, vill inte fråga något, känns lite privat. På lunchen idag km vi in på resor mm, och självmant började hon berätta. Så jag oh tillfället i akt, när vi senare var ensamma, och frågade om jag fick ställa lite frågor till henne om just adoption. Samt att hon absolut inte behövde berätta om hon inte ville. Kanske ska tillägga att praktikanten är vuxen, så ingen tror att jag pressar en 15-åring på svar! ;) Vi hade ett bra samtal, och efter det känner jag mig trygg i att adoption kommer vara ett fint sätt att bli förälder på, samt att det inte behöver vara givet att adopterade barn blir retade eller utsatta för rasism... Känns hoppfullt! Är glad över att jag vågade fråga :-)

En riktigt lång dag..

I går var jag upp tidigt, hade lovat en vän att hjälpa till inför deras sons dop. Var tidigt på plats innan de övriga hade kommit, så jag passade på att gå över till kyrkogården för att säga hej till Morfar som "bor" där.
För första gången på många år trillade tårar över mina kinder när jag hälsade på honom. För något år sedan var jag där, gravid, och bad honom om hjälp att få behålla vårt barn. Som ni vet gick det inte vägen den gången heller... Så antar att böner till släktingar på andra sidan är lönlösa, men jag kan inte sluta försöka...

Den här gången var jag där med en annan önskan. Min morfar är, som tur är, den enda som står mig nära som jag har på andra sidan. Jag bad honom att ta hand om de fem små själar som lämnat oss, att han skulle vaka över dom och ta dom till sig så att de inte vandrade ensamma. Låter nog knäppt, men ibland anar jag dom som små skuggor i periferin, antagligen bara tankespöken skapade av mitt längtande hjärta och min hjärna som kämpar mellan hopp och förtvivlan, mellan logik och vansinne.

Till sist bad jag också Morfar att hjälpa oss, om han kan, att få ett barn. Vi får hoppas att han kan få vara med och bestämma på ett hörn! =)

Torkade till sist tårarna, gömde mig bakom mörka solglasögon och gick sakta över en underbart vacker kyrkogård som glimmade av frost och solsken.

I ett par timmar gjorde vi snittar, dukade, pyntade och grejade. Snabbt hem, fixa i ordning oss och sedan till baka. Som dom där udda. Vi är inte släkt utan vänner. Vi är inte föräldrar med ett gäng barn i hasorna. Vi är inte gravida. Vi är.... vi?

Dop är en av de riktigt jobbiga sociala aktiviteterna tycker jag. Det är alltid fullt med barn, så klart. Ofta gravida. Ofta frågor eller menande blickar, men ni då? Är det inte dags för er snart? Ni vet väl att det blir svårare ju äldre man blir...? Ni känner säkert igen frågorna!

Som tur var kom det inte några frågor i går. Det hade inte funkat. Börjar man gråta en gång på morgonen (mardröm om älskade hunden), en gång på fm på kyrkogården, en gång i kyrkan över tackbönen för ett barn... Ja då pallar man inte såna frågor!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är vi som stolt kan visa upp en fin gravidmage på nästa barndop! Snälla!?

Frågor?

Ok, vi gör ett test... Inspirerad av en annan bloggerska, tänkte jag se om det är någon som läser det här som vill passa på att ställa några frågor till mig? Jag har ingen aning om vilka eller hur många ni är, kanske ingen alls... Men jag ser ju på statistiken att det finns läsare, jättekul! Så HELT omöjligt att få någon fråga borde det väl inte va? ;)

Se min smärta, snälla!

Fikade med min fina o väldigt gravida vän idag. Jättemysigt! Men, försökte förklara Ivf-processen, känslorna o oron kring den. Får till svar att jag ska slappna av o vara mig själv... Försöker igen, säger att det inte bara är att hem o ligga igen, som man kan göra när man försöker få hemmagjorda barn. Det är en lång process innan ett nytt försök. Vet inte om det gick hem.. Pratade också med min vän om en annan gemensam vän. Denna beter sig som om den stora gröna elefanten stod i rummet, ni vet... Jag känner att hon inte ser mig, min smärta och rädsla. Kanske vågar hon inte säga något, även hon är höggravid... Kanske ska jag prata med henne, kanske inte. Vi får se....

Ett besök i helvetet

Skulle köpa present till vännens ettåring idag, vilket innebar många besök i olika affärer för barngrejer. Efter att ha letat i några butiker som kändes relativt "säkra" utan att hitta vas jag letade efter gav jag upp.

Jag bet ihop, samlade allt mod jag kunde o styrde stegen mot helvetet. Lejonkulan. Getingbot. Fiendeland.Kalla det vad du vill.

Mot Barnvagncentralen!

Tusan vad jobbigt det var, o så ont det gjorde! Men det gick. Hittade presenter, höll upp dörrar för massor av föräldrar med barnvagn, gravidmagar mm. Bet ihop, betalade o såg glad ut. Som final tvingade jag mig själv med att gå ett varv i butiken o kika på alla vagnar. Ett mantra per barnvagn: en sån ska jag ha när vi får barn, eller en sån... Upprepa upprepa upprepa mantrat tills det blir en sanning; Vi ska ha barn. Vi ska ha barn. Vi ska ha barn.

Knäpp?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Skötsam dam

Mensen, den första efter våra 2 ma, kom som planerat, men otippad höll den bara i sig några dagar, blödde inte mycket alls, och viktigast - inget ont!! Jag jublar! Kanske var det slumpen, kanske en effekt av all zonterapi och homeopatmedicin, men det får gärna vara så här! Men jag har ju inte tänkt att ha så många mensar till, för jag ska ju bli gravid i april!

Tänker positivt, jobbar på det iaf. Det SKA gå, först ändra tankemönser, DET kan jag ju iallfall påverka. =)

Final hos zonterapeuten

Idag var jag hos zonterapeuten igen, har gått en gång per vecka sen mitt senaste ma. Alltid lika trevlig, o de sista gångerna har det inte gjort ont alls. Men den här gången bokade vi ingen ny tid, då jag är "klar" hos henne nu. Så, framöver gäller det att komma ihåg att tänka positivt, fokusera på det jag VILL ha, inte det jag INTE vill ha. Inte se vårt första Ivf som ett försök, utan helhjärtat gå in för att tro att de ska gå bra, den här gången SKA det bli bebis! Så, fokus på det jag vill ha, då lägger jag mer energi på det o mindre på det negativa.

Så var det dags

Igår kom mensen, skönt att den kom som vanligt o inte började krångla. Så jag fick äntligen ringa till Ivf-kliniken på SU, och set planerade ÄP v 17 ska stämma bra i tid :)

Ska ringa dom igen när nästa mens kommer, då ska jag få besked om när jag ska börja med hormonerna. Fick också veta att jag måste beställa medicinerna i god tid innan, då de sällan finns hemma.

Märkligt att bli glad över mensen, brukar ju kännas helt tvärt om!

Kändes också som om Ivf blev mer verkligt nu, o jag börjar se fram mot vårt försök.. Men oroar mig lite för biverkningarna av hormonerna...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Så många vi är!

De senaste dagarna har jag surfat runt på bloggar, som på olika sätt handlar om barnlöshet. Barnlängtan - som singel eller i en relation, insemination, ÄD, spermiedonation, IVF, hormonella hjälpmedel, adoption, missfall, längtan och stor stor kärlek..

Det slår mig, och det är både en hemsk och samtidigt skön insikt, vad många vi är!!

I mitt vanliga liv känner jag inte många med dessa problem, tvärt om kryllar det av människor som blivit med barn på första försöket. Men på nätet, kanske i skydd av anonymiteten, finns vi. Oändligt många. Vad som orsakat vår barnlöshet varierar, men längtan och den stora kärleken delar vi!

Tack alla ni som valt att dela er historia med andra! Det är såå skönt att veta att jag inte är ensam i det här.

Jag håller tummarna för att det i samtliga bloggar snart kryllar av positiva besked <3

- Posted using BlogPress from my iPhone

Klokheter

Jag tänkte att jag skulle få ner lite av alla kloka saker vi pratade om på zonterapin i dag. Medan hon knådade mina fötter började vi prata om hur jag hade mått sen jag var där för en vecka sedan. Jag har känt av PMS ungefär varannan dag, i helgen var det rejält, och även häromdagen på jobbet kände jag mig ordentligt under isen.

Klok som hon är lät hon mig inte stanna där, utan förde mig vidare. Vad är det du känner då? - Att jag vill gå och lägga mig under en gran... Varför, vad tänker du då? - Att jag är värdelös, att jag är misslyckad, alla andra har fått barn utom jag, jag kan lika gärna ge upp... Men, ditt undermedvetna kanske vill säga att du ska göra just det, ge upp! Sluta vara så fokuserad på allt som har med missfall att göra. Ju mer fokus och energi du lägger på misslyckanden, desto mer attraherar du det, desto mer ser du det.

Klokt.

Men, säger jag, då känns det ju som att jag genom mina tankar och känslor själv har framkallat mina missfall, och då är det ju ett tecken på att jag är just misslyckad. Inte alls, menar terapeuten, man kan inte jämföra sig med andra så där. Kanske är det så att du måste igenom saker, utvecklas mentalt, för att kunna ta emot just det där barnet, som behöver en mogen och klok förälder.. Man brukar ju säga att vi som får vänta ett tag på våra mirakel - när man väl får barn är det självklart att det var just DET barnet vi väntade på.. Inte vet jag, men det är lite tröstande att tänka så tycker jag. Att vi väntar på något speciellt.

Så, kontentan och läxan till nästa gång är, när jag känner PMS och mina tankar och känslor om värdelöshet och misslyckande dyka upp, vifta inte bort dom som PMS. Våga titta på dom, våga känna det jag känner, bejaka det som just mina känslor som finns där av en anledning. Lyft upp dom från mitt inre, låt dom komma till ytan, säg till mig själv att det här behöver jag inte längre, och låt de där efter försvinna.

Jag tror detta är bra. Tidigare har jag ofta slagit ner de här känslorna med olika vapen. PMS är ett vapen, effektivt men bara vid tiden för mens. Hormoner är universalvapnet, funkar jämt och mot allt! Överkänslig är mitt sista vapen, om inte de tidigare fungerat funkar detta garanterat. Klart jag är överkänslig, det är ju därför jag känner så här!

Jag ska också skriva ner mina tankar, ilska, rädsla, sorg och besvikelser i ett brev, eller i flera. Inga brev som är avsedda att skickas till den som jag är arg på, utan för att tömma mig själv på de här känslorna så att de inte fortsätter att påverka mig.

Jag är inte värdelös för att jag inte har fått barn!

Jag har inte misslyckats!

Jag kommer att få barn!

Jag ska också våga närma mig det jag så gärna vill ha. I stället för att titta åt ett annat håll när jag möter en gravid kvinna på gatan, ser barnvagnar, lite äldre barn, något sött barnplagg etc, ska jag bejaka det här. Säga till mig själv att detta, det här är också för oss. Ett sånt fint barn kommer vi också få. En sådan härlig gravidmage kommer jag också ha. Se mig själv med det lilla, friska barnet i mina armar.

Allt sånt jag livrädd har värjt mig för det senaste året!

Vad tror ni, lyckas jag? Eller är detta bara mer humbug och flummerier?