Varför?

Livet på barnlöshetsresan är verkligen en berg- och dalbana, upp och ner hela tiden. Men varför tar det så lång tid att komma upp igen, när det går så himla fort att rasa ner i gropen? I en vanlig beg- och dalbana är det ju inte så, och dessutom får man draghjälp på vägen upp och kan lungt luta sig tillbaka i vagnen och bara följa med. Så är det inte direkt i verkliga livet..

Så, nu är jag här igen, i min lilla grop, där jag helst vill vara för  mig själv, arg, bitter och ensam. Det gick fort den här gången, på ett par timmar rasade jag från att vara själaglad och överlycklig, tillfreds och nöjd, accepterade att vi får vänta i 5 och en halv månad på ett nytt IVF-försök, tills dess att jag hamnade i gropen igen.

Är så himla glad över att min älskade syster nu äntligen har fått bli mamma åt det lilla underverket! Trots att jag inte har träffat miraklet ännu älskar jag henne av hela mitt hjärta. Men jag känner mig ännu mer ensam nu, min syster har varit ett enormt stöd och ett fint sällskap i barnlöshetsvärlden, även genom hennes graviditet, och det är jag så glad och tacksam över. Nu har hon glädjen att ingå i föräldrarnas skara, och kvar är jag. Vill så gärna få delta i den magiska föräldraklubben med henne och mina andra vänner som också har barn. Vägen dit känns nu ännu längre och med ett mycket oklart slut.

Har just nu svårt att acceptera den långa väntan på ett nytt IVF-försök. Ska ringa till kliniken nästa vecka igen, men förmodligen får jag bara samma svar, nej tyvärr, det är fullt.