Jag och mannen satt och pratade, och som vanligt kom jag in på vår barnlöshet. Den här gången med fokus på vår situation i förhållande till våra vänner. Jag har alltid velat ha barn, det första skulle så klart komma innan jag var 30! Då trettioårsdagen närmade sig, och de första tre av våra fem mf hade drabbat oss, gav jag mig själv prutmån - jag skulle iaf fira födelsedagen som gravid! Det blev inte så heller, och nu har jag inte längre någon "dead-line" som är kopplad till min ålder.
Men, jag känner mig ohjälpligt på efterkälken, inte bara ifrånsprungen utan varvad och omsprungen, gång efter gång. Vi "började" ju samtidigt, mina vänner och jag, vi är ungefär i samma ålder. Men ju längre tid som går för oss som barnlösa, och ju fler barn mina vänner får, desto mer på efterkälken känner jag mig... Hopplöst och evigt omsprungen! Borta är chansen till att dela graviditeten, gemensam föräldraledighet, öppna förskolan och djurparken. Kvar är jag när deras barn börjar bli stora och behoven förändras. Vem ska jag umgås med under en framtida föräldraledighet? När vi har småbarnsliv har många av våra vänner äldre barn med andra önskemål.. Det är så det är, det är bara att acceptera för det är inget jag kan ändra på. Men jag sörjer över situationen, över livet som inte blev som det var tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar