Klokheter

Jag tänkte att jag skulle få ner lite av alla kloka saker vi pratade om på zonterapin i dag. Medan hon knådade mina fötter började vi prata om hur jag hade mått sen jag var där för en vecka sedan. Jag har känt av PMS ungefär varannan dag, i helgen var det rejält, och även häromdagen på jobbet kände jag mig ordentligt under isen.

Klok som hon är lät hon mig inte stanna där, utan förde mig vidare. Vad är det du känner då? - Att jag vill gå och lägga mig under en gran... Varför, vad tänker du då? - Att jag är värdelös, att jag är misslyckad, alla andra har fått barn utom jag, jag kan lika gärna ge upp... Men, ditt undermedvetna kanske vill säga att du ska göra just det, ge upp! Sluta vara så fokuserad på allt som har med missfall att göra. Ju mer fokus och energi du lägger på misslyckanden, desto mer attraherar du det, desto mer ser du det.

Klokt.

Men, säger jag, då känns det ju som att jag genom mina tankar och känslor själv har framkallat mina missfall, och då är det ju ett tecken på att jag är just misslyckad. Inte alls, menar terapeuten, man kan inte jämföra sig med andra så där. Kanske är det så att du måste igenom saker, utvecklas mentalt, för att kunna ta emot just det där barnet, som behöver en mogen och klok förälder.. Man brukar ju säga att vi som får vänta ett tag på våra mirakel - när man väl får barn är det självklart att det var just DET barnet vi väntade på.. Inte vet jag, men det är lite tröstande att tänka så tycker jag. Att vi väntar på något speciellt.

Så, kontentan och läxan till nästa gång är, när jag känner PMS och mina tankar och känslor om värdelöshet och misslyckande dyka upp, vifta inte bort dom som PMS. Våga titta på dom, våga känna det jag känner, bejaka det som just mina känslor som finns där av en anledning. Lyft upp dom från mitt inre, låt dom komma till ytan, säg till mig själv att det här behöver jag inte längre, och låt de där efter försvinna.

Jag tror detta är bra. Tidigare har jag ofta slagit ner de här känslorna med olika vapen. PMS är ett vapen, effektivt men bara vid tiden för mens. Hormoner är universalvapnet, funkar jämt och mot allt! Överkänslig är mitt sista vapen, om inte de tidigare fungerat funkar detta garanterat. Klart jag är överkänslig, det är ju därför jag känner så här!

Jag ska också skriva ner mina tankar, ilska, rädsla, sorg och besvikelser i ett brev, eller i flera. Inga brev som är avsedda att skickas till den som jag är arg på, utan för att tömma mig själv på de här känslorna så att de inte fortsätter att påverka mig.

Jag är inte värdelös för att jag inte har fått barn!

Jag har inte misslyckats!

Jag kommer att få barn!

Jag ska också våga närma mig det jag så gärna vill ha. I stället för att titta åt ett annat håll när jag möter en gravid kvinna på gatan, ser barnvagnar, lite äldre barn, något sött barnplagg etc, ska jag bejaka det här. Säga till mig själv att detta, det här är också för oss. Ett sånt fint barn kommer vi också få. En sådan härlig gravidmage kommer jag också ha. Se mig själv med det lilla, friska barnet i mina armar.

Allt sånt jag livrädd har värjt mig för det senaste året!

Vad tror ni, lyckas jag? Eller är detta bara mer humbug och flummerier?