En riktigt lång dag..

I går var jag upp tidigt, hade lovat en vän att hjälpa till inför deras sons dop. Var tidigt på plats innan de övriga hade kommit, så jag passade på att gå över till kyrkogården för att säga hej till Morfar som "bor" där.
För första gången på många år trillade tårar över mina kinder när jag hälsade på honom. För något år sedan var jag där, gravid, och bad honom om hjälp att få behålla vårt barn. Som ni vet gick det inte vägen den gången heller... Så antar att böner till släktingar på andra sidan är lönlösa, men jag kan inte sluta försöka...

Den här gången var jag där med en annan önskan. Min morfar är, som tur är, den enda som står mig nära som jag har på andra sidan. Jag bad honom att ta hand om de fem små själar som lämnat oss, att han skulle vaka över dom och ta dom till sig så att de inte vandrade ensamma. Låter nog knäppt, men ibland anar jag dom som små skuggor i periferin, antagligen bara tankespöken skapade av mitt längtande hjärta och min hjärna som kämpar mellan hopp och förtvivlan, mellan logik och vansinne.

Till sist bad jag också Morfar att hjälpa oss, om han kan, att få ett barn. Vi får hoppas att han kan få vara med och bestämma på ett hörn! =)

Torkade till sist tårarna, gömde mig bakom mörka solglasögon och gick sakta över en underbart vacker kyrkogård som glimmade av frost och solsken.

I ett par timmar gjorde vi snittar, dukade, pyntade och grejade. Snabbt hem, fixa i ordning oss och sedan till baka. Som dom där udda. Vi är inte släkt utan vänner. Vi är inte föräldrar med ett gäng barn i hasorna. Vi är inte gravida. Vi är.... vi?

Dop är en av de riktigt jobbiga sociala aktiviteterna tycker jag. Det är alltid fullt med barn, så klart. Ofta gravida. Ofta frågor eller menande blickar, men ni då? Är det inte dags för er snart? Ni vet väl att det blir svårare ju äldre man blir...? Ni känner säkert igen frågorna!

Som tur var kom det inte några frågor i går. Det hade inte funkat. Börjar man gråta en gång på morgonen (mardröm om älskade hunden), en gång på fm på kyrkogården, en gång i kyrkan över tackbönen för ett barn... Ja då pallar man inte såna frågor!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är vi som stolt kan visa upp en fin gravidmage på nästa barndop! Snälla!?