Min första adoptions-dust

Så kom den då, diskussionen som jag inte alls var förberedd på. Oinläst och inte redo. Men - dum som jag var kunde jag inte hålla mig.. Antar att, om vi slutligen väljer adoption som vår väg mot barn, är detta bara den första av många duster... Till mitt försvar - barn, barnlöshet, egna barn/adoptivbarn mm är just nu ett känsligt område för mig. Till min kombatants försvar - hen mår inte så bra för tillfället..

Iaf, hamnade i en diskussion där hen ansåg att en bekant till denne är en sådan god människa då denne ville ha både adoptivbarn och "egna" barn. Adoptivbarnet skulle vara dennes sätt att göra något gott för samhället. Två röda bålgetingar satte sig genast på min hjärna och jag slutade tydligen att lyssna på vad samtalet EGENTLIGEN handlade om, och hörde bara detta.. Påpekade att jag anser att adoption inte ska handla om välgörenhet, och att ett barn inte ska behöva växa upp och känna en tacksamhetsskuld mot föräldrarna och samhället för att det fick komma hit. Att jag anser att om man vill göra något gott för världen finns det bättre sätt att göra det på än att adoptera. Och att de flesta (alla idag kanske?) adopterar av rent egoistiska skäl - att man vill ha barn. (Ska tillägga att det inte är första gången jag har mött detta synsätt - en annan vän sa när jag berättade att jag har börjat fundera över adoption att jag är en sådan god människa som kan tänka mig detta... så jag är nog lite trött på det...)

Nästa diskussion handlade om begreppen adoptivbarn kontra egna barn... Antar att jag inte ens behöver nämna varför jag reagerade?

Iaf - det jag missade medan bålgetingarna surrade runt som galna och gjorde att jag inte hörde vad som fanns bakom orden, var något helt annat. En annan form av barnlöshet, en rädsla över att leva ensam i resten av livet och en obesvarad kärlek.... Det missade jag, vilket gjorde att diskussionen gick för långt. Från båda håll antar jag. Men - jag blev både kallad för bitch och fick höra saker som "bara för att du är barnlös..." samt att allt som vanligt ska handla om mig..

Sårande... Men - vännen mår inte bra, det vet jag och jag försöker se det som hände i ljuset av detta. Och lära mig att detta är minerat område för mig, vilket gör att jag reagerar med mer känslor än vad som kanske är nyttigt för situationen..

Samtidigt kände jag ett behov av att göra en markering - OM vi adopterar är detta rent egoistiskt, för att vi vill bli föräldrar. Rent krasst hade jag kunnat spara/låna ihop pengarna och skänka till barnets bio-mamma, så hade hon kanske kunnat ha kvar sitt barn.. (beror ju på anledningen iofs) och OM vi adopterar, eller får barn som inte är våra bio/genetiska - kommer dessa självklart att vara våra EGNA barn! Oavsett hur de kommer till oss! Eller egna och egna, de är väl egentligen sina egna - barn har man ju bara till låns brukar det tydligen heta..

Så, osammanhängande inlägg - skyller på att bålgetingarna fortfarande stundtals surrar i huvudet och gör det svårt att tänka helt klart...