Ett naket samtal som överraskade

För ett tag sedan fick jag en ny kollega, en kvinna kanske 10 år äldre än mig. Vi har inte pratat så mycket med varandra, jobbar inte ihop, men under en fikarast kom vi på slingriga vägar in på adoption. En annan kollega säger att hon inte fattar varför alla ska skaffa nya, egna, barn, när det finns så många barn där ute i världen som har det så dåligt, det är ju bara att adoptera...

(Behöver jag säga vad jag tänkte här?)

Påverkad av stress och mina ivf-hormoner, visste jag inte hur jag skulle tackla detta. Vara tyst för att inte riskera att avslöja mig, börja gråta eller bli arg? Eller ta tillfället i akt och nämna något lite kort om felaktigheten i påståendet?

Jag valde det sistnämnda. Och fick oväntat stöd av min nya kollega. Som i fikarummet, kom i håg att hon är nyanställd, öppenthjärtat och som jag tolkade det, utan skam, fritt berättar om att hon hade flera missfall innan de fick sina barn, och att de då började fundera över möjligheten till adoption, och genom det insåg att det inte är så lätt som det kan verka...

Jag tappade hakan! I fikarummmet, inför alla nya kollegor, berätta något sånt här! Men ååå vad jag är glad över hennes mod!

Gick större delen av dagen och funderade på det här, skulle jag våga ta upp det här på tu man hand med henne, våga öppna mig och fråga om hennes erfarenheter?

Jag tog mod till mig, frågade lite försiktigt, och underbara kollegan berättade om sina erfarenheter för mig! Kan ni tänka er? Hon berättade om hur otroligt jobbigt det hade varit, när de var mitt i det. De hade också haft 5 tidiga mf, och läkarna hade inte hittat några fel, utan de blev bara uppmanade att försöka igen. Till slut, med hjälp av extra tillskott av B-vitaminer (hon nämnde mycket riktigt att det kan vara slumpen!) fick de till slut sitt barn. Och tvåan kom av sig själv utan några problem alls... Tänk att det kan vara så märkligt?

Jag är så glad över att jag vågade öppna mig för henne, jag berättade om våra mf och att vi höll på med en ivf-behandling. Jag är så glad över hennes bekräftelse på att det här ÄR jobbigt, att det inte bara är jag som är svag och mesig som tycker så. Jag är mest glad över att se henne, som den glada, starka och fria kvinna hon nu är, att hon har kunnat gå vidare och lägga dessa erfarenheter bakom sig. Att det går att komma igenom det, att bli hel och glad igen. Det är underbart att få ett exempel på detta!

Vi pratade också om vikten av att prata om detta, att inte skämmas och gömma sig. Att inte anklaga sig själv. Precis som jag känner det, som jag gör, men som jag genom min terapi och yoga har börjat förstå och bearbeta. Jag är inte redo att vara lika öppen som hon, men jag hoppas att det beror på att jag är mitt i det nu, och att det kommer att kännas lättare senare, när barnet äntligen är hos oss...

(såg ni, en positiv tanke, när barnet äntligen är hos oss....)