Har präglat min än så länge tre år långa resa mot barn. Länge kunde jag inte berätta om våra misslyckanden för någon. Min egen mamma fick veta först efter nästan ett år och tre missfall. Så länge har jag skämts för detta, känt att det är mitt fel, jag som är misslyckad. Trots att jag rent logiskt vet att det inte är mycket jag kan göra för att påverka vår situation, vi gör ju redan allt vi kan!
Häromdagen, i stallet med fina vännen, där man tänker och känner riktigt bra, slog det mig.... Fortfarande finns en del skam och skuld i mig när jag tänker och pratar om vår barnlöshet, men det är så otroligt mycket mindre än tidigare. Så himla befriande att känna så här! Glad över detta idag!
Pratade också med vår IVF-klinik på Sahlgrenska idag, lång väntetid i telefonkö... Ville dubbelkolla vilken mens jag ska börja räkna på, då jag blev så förvirrad när jag pratade med dom förra veckan. Men nästa mens är det jag ska räkna på, och blir förmodligen att spraya på dag 19 istället för dag 21, och ÄP verkar bli v 40....
Härligt!! Snart är ni på gång igen :-)
SvaraRaderaHoppas hoppas att det går vägen den här gången!
Kram
Tack så mycket! =)
RaderaKram
Kram till dig!
SvaraRaderaSkuldkänslorna är helt obefogade, barnlösheten är inte ert fel och det är inget ni kunde ha gjort i era liv för att undvika att få svårigheter att bli gravida! Men, jag förstår dina tankar och har själv känt lite skam över vår barnlöshet. Dock inte så mycket som du. När man väl berättar för omgivningen och märker hur mycket stöd och sympati det finns där ute så brukar dessa känslor bli lite svagare, eller rentav försvinna.. I alla fall var det så för mig.
Önskar dig all lycka i det kommande försöket!!
Tack för din kommentar! Det är svårt det där, differensen mellan logik och känsla.. Tack för lyckönskningen =)
RaderaKram