Det går inte att skydda sig längre. Saker har kommit upp ur det fördolda. Det noggrant inslagna och väl gömda. Känslor som under en längre tid har hållits i schack. Kontrollerats. Tvångsmässigt tryckts tillbaka. Gömts under ett glatt leende och svaret allt är bra, jag mår så bra så. Med ett ritsch har all den skyddande fasaden avlägsnats. Ständigt återkommande hormondoser och besök hos terapeuten har gjort det möjligt. Känslorna ligger nu på ytan av mitt hudlösa ansikte. Just nu har jag ingen möjlighet alls att dölja det, att skydda mig. Skyla mig. Det finns där för var och en som vill se. Min smärta och min längtan. Min desperation och min skam. Min rädsla och mitt hopp.
Jag tänker att nu är nog min terapeut nöjd, hon som vill att jag ska känna. Visserligen känna hopp, men framför allt KÄNNA. Så det här är kanske bra? Men jobbigt! Tur är nog också att jag just nu är sjuk och är hemma från jobbet, totalt isolerad med undantag från mannen och älskade hunden. Och nätet. Annars vet jag inte hur det hade gått, så här hade jag inte klarat av att jobba!
På någon nivå är de också skönt att känna, att erkänna all längtan som finns inom mig, att försiktig våga säga ett blygt Hej till hoppet. Kan det verkligen vara så att det finns en chans för oss nu? Att det faktiskt skulle kunna vara NU det händer? Att varje spruta jag tag nu kan vara nästa steg på den långa slingriga stig vi vandrar för att förhoppningsvis till sist få möta vårt barn?
Åh kära nån, vad jag hoppas det!.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar