Det slog mig härom dagen att när jag läser i många bloggar liknande den här, som på olika sätt handlar om barnlöshet och de problem som ofta hör samman med en situation som den här, att det dels alltid (?) är kvinnan som skriver. Var är männen? Samt, att de flesta finner ett gott stöd i sin partner, vilket är skönt att läsa. Det gör jag med, tro inget annat. Men vi är i en situation nu där även mannen mår dåligt av det här. Han är ett enormt stöd för mig när jag har mina svackor. Fina kärleken.
Men, jag klarar inte att vara ett tillräckligt stöd för honom i det här. Jag grips av känslor av panik och ångest när mannen mår dåligt. Jag är livrädd över att barnlösheten gör att vi ska glida isär. Jag är rädd att den ledsna Jag tar över helt och hållet, och hur kul är det att leva med mig då?
Jag inser också, tack vare en bra terapeut, att duktiga flickan i mig vill fixa det här. Lösa problemen så att mannen mår bra igen. Och när jag inte kan fixa det blir jag frustrerad och känner mig som en värdelös fru som inte kan göra min man lycklig... Men jag vet ju, logiskt, att mannens lycka inte ligger enbart i mina händer, för det är ju inte så tvärt om.
Så, vad vill jag egentligen med det här inlägget? Jo, jag undrar, ni andra som bloggar om er barnlöshet - hur mår era män? Mår de bra rätt igenom, eller bär de på sin egen sorg? Och hur gör ni då, hur stöttar ni er partner när ni själva inte mår helt toppen? Hur ska jag göra för att kunna vara ett lika bra stöd åt min man som han är mot mig?
Där det står man/män/mannen - läs gärna partner, är inte meningen att vara så heteronormativ som det blev här idag ;-)
Kram på er
Eftersom jag gör det här utan partner, oavsett sort, så kanske jag mest ska hålla tyst? ;) Men jag tror på kommunikation. På att säga "jag vet inte hur jag ska stötta dig just nu men jag vill". Sen är väl en terapeut ett jättebra steg?!
SvaraRaderaJag tror att män ojvadjaggeneraliserar är urdåliga på ett berätta om sin sorg. De håller sina känslor inom sig "för de ska ju vara starka". Suck!
Oj vad glad jag blev över din kommentar, tack! Kommunikation är jätteviktigt, men svårt då den ena inte riktigt vill prata om det.... Tar dock ditt tips till mig, är ett riktigt bra tips tycker jag :)
RaderaI morgon är det första besöket hos psykopatterapeuten ;) spännande!
Jag hoppas att du har familj och vänner runt dig som stöttar och delar din resa!
Kram
Hej hej
RaderaHoppas besöket hos terpeuten gav er vad ni behöver!!
Jag har världens bäste omgivning! De stöttar, skyddar och hjälper :-) känner mig ofta välsignad i det! Jag har varit rätt nogräknad med vem jag berättat för... sen är det väldigt många fler som vet pga lite olika skäl - men de har antingen hört av sig med positiva ord eller hållit tyst. Båda funkar ;)
Utan min familj - som består av min "defacto familj", mina bloggsystrar och femmissystrar - så hade jag nog haft en väldigt jobbig resa...
Ta hand om dig!
Min man är tyst. Jag tror inte att han mådde speciellt bra när vi höll på med IVF:en, framförallt tror jag att han blev ledsen av att se mig så ledsen. Men han sa aldrig något. När jag sa "jag vill ha barn", sa han "jag med". Han sa aldrig att han mådde dåligt, att han var ledsen eller något sånt. Jag tror att han tänkte att han behövde vara stark, för min skull. Och jag tror att många män känner på samma sätt, tyvärr.
SvaraRaderaJag tror också terapeut är jättebra att gå till - gärna tillsammans och berätta hur man upplever situationen! Efter förlusten av Wilma och kämpandet i att bli gravida igen så gick vi till vår terapeut tillsammans vilket hjälpte oss jättemycket. Jag mådde ju ganska dåligt i aug förra året minns jag och då tog vi kontakt med henne igen och pratade igenom hur stressad jag blev över att det aldrig ville ta sig. Hon sa då att man att inte låta önskan om och längtan efter barn ta över ens liv (jag höll ju på att säga nej till ett jobberbjudande bland annat). Det vet vi ju redan - men jag behövde höra det från henne för att verkligen ta mig till det. Min sambo hade redan sagt det flera gånger till mig. Tror också att han kände att han behövde vara stark för min skull men jag märkte också på honom när han var ledsen - och han är bättre på att prata om känslor än vad jag är faktiskt. Glöm inte bort varandra. Även fast du inte kanske orkar stötta när du själv mår dåligt - försök komma ihåg att bara krama varandra, visa att det är ni som är viktigast för varandra. Kramar!
SvaraRaderaJag tycker det är jättesvårt att stötta sambon. Jag tror att han mår så mycket sämre än vad han vill ge sken av. Man känner ju liksom på sig att allting inte är som det ska men precis som du skriver så vill de visa sig så starka. Jag vill kunna stötta honom och önskar att han kunde dela med sig av allt det svåra samtidigt som jag känner mig lite självisk och tycker det är skönt med en klippa att luta sig mot då det ofta är jag som är inne i svackor.. Vet inte om jag skulle kunna vara en lika bra klippa som min sambo är.
SvaraRaderaDet är svårt det där. Jag tror att min man är ledsen och mår dåligt men jag upplever inte att han behöver prata så mycket om det som jag och jag tror inte det är som han förtränger att han faktiskt skulle behöva prata. Jag tror bara han inte behöver det på samma sätt. Däremot tror jag han tycker det är as jobbigt att jag är ledsen. Det tror jag bekymrar honom massor. Jag tror att många tjejer vill prata mer med sina män och tror att männen bara kniper käft för de inte kan prata om sina känslor, men tänk om de bara inte vill eller behöver? Måste vi som tjejer då "mamma dom" och tvinga fram allt prat? Jag kanske tror helt fel och jag säger inte att ni som vill få igång era män att prata har fel, men jag är osäker på att det lönar sig att tvinga. Kanske ska de få prata om de vill eller behöver? Kanske är behovet lite olika bara? Jag vet inte men ibland "mammar" vi vår män och tror oss veta vad de behöver mer än vad som kanske stämmer... en tanke bara :)
SvaraRaderaKram
Är det inte symptomatiskt att det bara är kvinnor som kommenterar? Antingen betyder det att bara kvinnor läser bloggar om barnlöshet, eller så betyder det att män läser men har ingen intresse av att kommentera - med andra ord har de inget att säga i ärendet.
SvaraRadera"Av längtan till dig" skriver om psykopatterapeuten. Jag är helt övertygad om att man inte behöver vara psykopat för att behöva hjälp.
I övrigt ser jag ett tydligt och mycket vanligt mönster i kommentarerna: kvinnorna funderar över hur de skall stötta mannen. Mycket sorgligt. Det borde istället handla om hur man i en relation skall stötta VARANDRA. Om ömsesidigheten inte finns, bör man inte sträva efter att få ett gemensamt barn - det är i så fall ett ensidigt projekt, och då havererar det hela förr eller senare.
@anonym; jag tror mkt handlar om att männen ofta tar den stöttande rollen, att vara stark. Men det är inte alltid det är så lätt att ge tillbaka när man drunknar i förtvivlan. Jag upplever att det som efterfrågas är just hur man ska göra för att få verktyg att stötta sin partner - därigenom göra det till "varandra".
RaderaJag tolkar din fråga som att du inte är insatt i hur det är att vara ofrivilligt barnlös?
Hej anonym!
RaderaJa kanske år det symptomatiskt att kvinnor läser, skriver och kommenterar bloggar som denna, men jag vet inte... Finns säkert män som läser med, och är ju inte helt självklart vem hen är bakom kommentarerna.
Jag vet inte om du läst fler av mina inlägg på bloggen, i så fall har du nog sett att jag är både ironisk och raljerar över mig själv ibland... Psykopatterapeuten var just ett sådant begrepp. Självklart behöver man inte vara psykopat för att behöva hjälp! Om någon känner sig trampad på tårna jag om ursäkt för detta! Fortsätter du läsa min blog ber jag dig använda rätt glasögon när du läser mina texter...
Stötta varandra, ja så klart att det sk vara så! Det strävar vi nog alla efter, men i bland känns det näst intill omöjligt när all kraft går åt till att inte gå under.. Det var ju det jag ville ha hjälp med!
För övrigt är jag övertygad om att jag tillsammans med mannen kommer att bli bra föräldrar åt vårt barn, annars hade jag aldrig kämpat så för att få det där barnet!,