Underbara helg!!

Helgen som har gått har innefattat underbart väder, ridning, grillning, häng med föräldrar och syster med man, romantisk helg med mannen på SPA-hotell vid kusten, god mat och gott vin, kul show, härliga bad, sol och avkoppling, yoga i naturen...

Den har varit kanon!! Jag och kärleken har bara umgåtts och haft trevligt, en paus i barnlöshetens tunga bojor har gett oss möjlighet att leva och samla kraft igen. Så härligt!! =)

Ofrivilligt barnlösas dag - 2 dagar senare

Var inte hemma i lördags så hade ingen möjlighet att uppmärksamma dagen här på bloggen. Men - gillar initiativet skarpt, och beundrar den modiga Johanna som vågade berätta om sina erfarenheter i TV4 - tack snälla du, du talade för många fler än du någonsin kan ana!! En stor bukett av de vackraste blommor till dig!

Varför är då dagen viktig tro? Ja, än så länge är den kanske mest känd för oss redan insatta, men medieinslag som i det ovan nämnda gör att kunskapen hos alla andra ökar om våra problem, vilket jag tycker är underbart. Det är mycket lättare att berätta sin historia för någon som iallafall har liiiite bakgrundskunskap.

Stor kram till alla i efterskott - på ofrivillgt barnlösas dag!

Vi är ju två i det här...

Det slog mig härom dagen att när jag läser i många bloggar liknande den här, som på olika sätt handlar om barnlöshet och de problem som ofta hör samman med en situation som den här, att det dels alltid (?) är kvinnan som skriver. Var är männen? Samt, att de flesta finner ett gott stöd i sin partner, vilket är skönt att läsa. Det gör jag med, tro inget annat. Men vi är i en situation nu där även mannen mår dåligt av det här. Han är ett enormt stöd för mig när jag har mina svackor. Fina kärleken.

Men, jag klarar inte att vara ett tillräckligt stöd för honom i det här. Jag grips av känslor av panik och ångest när mannen mår dåligt. Jag är livrädd över att barnlösheten gör att vi ska glida isär. Jag är rädd att den ledsna Jag tar över helt och hållet, och hur kul är det att leva med mig då?

Jag inser också, tack vare en bra terapeut, att duktiga flickan i mig vill fixa det här. Lösa problemen så att mannen mår bra igen. Och när jag inte kan fixa det blir jag frustrerad och känner mig som en värdelös fru som inte kan göra min man lycklig... Men jag vet ju, logiskt, att mannens lycka inte ligger enbart i mina händer, för det är ju inte så tvärt om.

Så, vad vill jag egentligen med det här inlägget? Jo, jag undrar, ni andra som bloggar om er barnlöshet - hur mår era män? Mår de bra rätt igenom, eller bär de på sin egen sorg? Och hur gör ni då, hur stöttar ni er partner när ni själva inte mår helt toppen? Hur ska jag göra för att kunna vara ett lika bra stöd åt min man som han är mot mig?

Där det står man/män/mannen - läs gärna partner, är inte meningen att vara så heteronormativ som det blev här idag ;-)

Kram på er

Ständigt olika besked....

Har ringt ett flertal gånger till SU den senaste tiden, för att få ny ordination inför nästa Ivf, samt kanske kanske en tidigare tid... Men varje gång får jag nya besked, senast i dag fick jag höra att de inte har hunnit kika på mig ännu, så inget besked om ordination och där med ingen chans till ny planering... Fanns inga lediga tider ändå... Tycker att det är jobbigt att den ena barnmorskan säger att man ska ringa en viss dag för besked, och när man gör det, efter att ha stått i telefonkö i en halv evighet, får man vara till svar att ringa en annan dag längre fram.. Förra gången var det ring om några dagar, nu om 2 veckor... Känns det bra att det blir längre och längre bort? Borde väl vara tvärt om? Oktober är sjukt långt bort! :(

Snälla sluta fråga!

På jobbet har vi rummen i en lång korridor, jag sitter längst in, så måste gå förbi alla rum på vägen dit. Har en nära vän som kollega, fina omtänksamma vännen. Varje dag frågar hon, när jag kommer på morgonen, hur mår du, hur är det?

Orkar inte längre svara ett glatt BRA! Hon vet vad vi går igenom.

Orkar inte heller längre svara ett, nja, det är inget vidare.. Då får jag följdfrågor, och jag börjar min arbetsdag med att känna efter, och känna sorgen och hopplösheten.

Så vad gör jag? Jag löser det på ett jättebra sätt - rusar nu förbi fina kollegans rum med ett kort hej, för att hon inte ska hinna fråga hur jag mår... Bra?? Tror inte det, hon tror nog att jag är sur på henne. Mannen tyckte att jag skulle säga som det var till henne, att jag är jätteglad över att hon bryr sig om mig, och över att hon frågar hur det är, men att jag just nu har det jobbigt och att jag därför inte orkar att hon frågar varje dag, för jag vet inte längre vad jag ska säga..

Hur gör ni med sådana frågor? Jag menar, de flesta som man får frågan "Hur mår du/Hur är läget?" förväntar ju sig ett övertygande "jo då bara fint!" som svar. Inte ett - "jag mår dåligt och sitter och gråter i soffan på kvällen, framför datorn på jobbet, vid ratten i bilen...." Känner mig som en lögnare, men så kan man ju inte svara?! Men är rätt säker på att det lyser falskt om mitt "Jo då bara fint!" -svar....

Sex månader..

I dag, för ett halvårsedan, blev vi man och fru, kärleken och jag. En fantastisk dag, kan inte önska mig något mer. Bröllopet var perfekt, precis vad vi ville ha, och resan var härligt och avslappnande.

Men, livet som nygifta har inte blivit vad vi hade hoppats på. Bara några veckor innan bröllopet fick vi fårt fjärde mf, vårt första ma. Första graviditeten på över 1,5 år, med hjälp av dubbeldos pergotime. Veckorna jag hann vara gravid var fyllda av VUL, blodprover, ångest, väntan, rädsla för provsvar, tårar och kuratorsbesök. Tills dess att beskedet kom, inget liv, inga hjärtslag. Skrapning som gick så bra den kunde.

Bröllop och resa. Ingen mens.. Ett gravtest när vi kom hem som vi förvånat konstaterade var positivt. Rester från skrapningen?? Läkaren var skeptisk...

Ny graviditet. Allt såg bra ut, HCG ökade som det skulle, VUL visade ett embryo i rätt storlek. Ny ångest.. Och så åter igen, beskedet, tyvärr inget liv...

Den här gången cytotec...

På det han vi boka och boka av IVF. Boka igen, få tiden uppskjuten pga neddragningar på SU. Till sist börja med spray och sprutor. Leva efter exakta klockslag. Och så - pffff ingen ivf. Ingen som vill ge oss en ny tid för IVF. Mens...

Kanske inte så konstigt att jag längtar ut till granarna emellanåt?! Tacksam för vovven och mannen, de gör att jag stannar... <3

Psykoterapeuta mig någon, tack!?

Så här kan jag inte ha det. Många tårar har runnit ner för mina kinder de senaste dagarna. Känslan av hopplöshet har återkommit. Granarna ute i skogen har åter fått attraktionskraft, bara gå och lägga sig där och strunta i vad som händer sen...

Inte bra, inte kul!

Så, ringde ett flertal gånger till en psykoterapeut i går, utan att få svar. Där ska dom vara vana vid kvinnor (och män?) i den här situationen. Det är privat, och säkert väldigt dyrt, men tänker att det kan vara värt det om jag får hjälp att må bättre.

Hade ett tårdrypande bråk i morse med mannen, som faktiskt slutade i ett bra, men lika tårdrypande (från min sida) långt samtal. Vi känner båda samma sak. Allt kretsar kring barnförsöken och barnlösheten. Det genomsyrar allt, har tagit över styrningen över våra liv. Så är det, och så måste det kanske vara till viss del. IVF och hormoner är ju uppstyrt, och vi måste anpassa oss efter de tider och datum som krävs. Men VI måste få finnas här med, vårt liv måste få vara något bortom det här, något större än barnlösheten.

Så långt är vi eniga. Vi måste göra saker för oss, som vi tycker är kul. Frågan är bara - vart börjar vi? Vad ska vi satsa på, vad är viktigt? Hur gör man?

Snälla, bombardera mig med era bästa tips, hur hittar man energi att orka göra saker, och glädje nog att tycka att det är kul igen, livet, när det känns hopplöst och meningslöst? Har ni några tips om hur man ger dessa känslor en ordentlig match?

Är enormt tacksam för alla tips och råd <3