Så här kan jag inte ha det. Många tårar har runnit ner för mina kinder de senaste dagarna. Känslan av hopplöshet har återkommit. Granarna ute i skogen har åter fått attraktionskraft, bara gå och lägga sig där och strunta i vad som händer sen...
Inte bra, inte kul!
Så, ringde ett flertal gånger till en psykoterapeut i går, utan att få svar. Där ska dom vara vana vid kvinnor (och män?) i den här situationen. Det är privat, och säkert väldigt dyrt, men tänker att det kan vara värt det om jag får hjälp att må bättre.
Hade ett tårdrypande bråk i morse med mannen, som faktiskt slutade i ett bra, men lika tårdrypande (från min sida) långt samtal. Vi känner båda samma sak. Allt kretsar kring barnförsöken och barnlösheten. Det genomsyrar allt, har tagit över styrningen över våra liv. Så är det, och så måste det kanske vara till viss del. IVF och hormoner är ju uppstyrt, och vi måste anpassa oss efter de tider och datum som krävs. Men VI måste få finnas här med, vårt liv måste få vara något bortom det här, något större än barnlösheten.
Så långt är vi eniga. Vi måste göra saker för oss, som vi tycker är kul. Frågan är bara - vart börjar vi? Vad ska vi satsa på, vad är viktigt? Hur gör man?
Snälla, bombardera mig med era bästa tips, hur hittar man energi att orka göra saker, och glädje nog att tycka att det är kul igen, livet, när det känns hopplöst och meningslöst? Har ni några tips om hur man ger dessa känslor en ordentlig match?
Är enormt tacksam för alla tips och råd <3
Åh jag vet inte riktigt vad man kan ge för råd men jag vet verkligen hur det känns!!! Har ju precis gått igenom samma känslor och vet inte riktigt om jag själv har hittat tillbaks till mig själv helt än men är på god väg!
SvaraRaderaMen känner mig iallafall starkare nu än jag gjorde för 1 vecka sen....
Det enda tips jag kan ge är att försöka acceptera känslorna du har och låta de komma. Försök förstå att det är egentligen inte du som känner så som du gör nu utan det din ångest som tar över......
Försök att inte få ångest över ångesten. De stunder, även om de är korta, som du känner att du mår lite bättre passa på att njut!!! Det är i de stunderna som ditt rätta jag kommer tillbaka och det går att hitta tillbaks dit även om det ibland känns som ett totalt mörker...
Och självklart ta hjälp från terapeut när du känner att det är helt omöjligt själv. Alltid skönt att få prata med någon utomstående som har erfarenhet och kunskap om dessa situationer!!
Lycka till och kämpa på!!
Många kramar!!!
Tack för din fina kommentar!! Skönt (men sorgligt) att veta att jag inte är ensam om att ha det så här.. Du har absolut rätt i att man ska acceptera sina känslor, att bara trycka undan dom ger problem längre fram i stället. Men ibland känns det som att det här tar överhanden helt och hållet, måste hitta någon slags balans..
SvaraRaderaHelgen har varit bra, trots allt. Lördagens möte rensade och förklarade, och både jag och mannen känner oss lugnare och mer nära varann än på länge, skönt!! =)
Stor kram från mig
Tar mer än gärna mot fler tips!! Behöver alla bra ideer jag kan få! =)
SvaraRaderaÅh, jag känner igen mig så väl i dina känslor. När det är som mörkast så kom ihåg att du inte är ensam! Det kan ju underlätta lite i alla fall. Det finns människor som förstår och känner de här sakerna också!!! När jag har nått botten (har ju varit ett antal gånger vid detta laget) ger jag mig en eller ett par veckors vila och efter det tvingar jag mig in i träning. Att anstränga sig fysiskt och lägga fokus på detta hjälper mig. Sen kanske du behöver någon annan sysselsättning, men träningen och kosten funkar för mig. Om jag inte hade gjort så är risken att jag istället straffar mig genom ett ohälsosamt leverne vilket för mig hade blivit illa. Jag försöker till 100% undvika den nedåtgående spiralen som så lätt blir annars.
SvaraRaderaHoppas du hittar fram där det är lite lättare!
Kram