Livskris - eller att kalla det för sitt rätta namn

Härom dagen var det första besöket hos min psyko(-pat)terapeut efter sommaren. Kändes skönt att gå dit igen. Sommaren har fungerat bra, en del pusselbitar har fallit på plats, vi har pratat om vår situation, men också kunnat njuta av sommaren och gjort saker som är svårare att göra med små barn.

Men väl tillbaka på jobbet kom känslorna tillbaka, lite som om ångesten och oron sitter i väggarna på jobbet.. Så bra med terapeutbesök då!

Terapeuten har tidigare nämnt min situation och mina känslor med begreppet livskris. Något jag nog inte har reflekterat så himla mycket över tidigare, eller tagit till mig. Som hon förklarar det - insikten om att livet inte blev riktigt som jag hade tänkt och oron över att det kanske aldrig blir så, försätter mig oundvikligen i en kris. En livskris... Kan jag, som 32 år ung (i det här fallet! ;-) ) ha en livskris?

Hade en vän berättat för mig att denne hade känt som jag gör nu, hade jag absolut hållit med, livskris ja så är det! Men jag? Jag brukar alltid tänka att jag klarar mig, det är inte så farligt, borstar av mig lite på axlarna och trycker tillbaka känslorna.

Men att terapeuten envist fortsätter att benämna det som livskris, och att det gör ont och är jobbigt att vara i min situation, det har fått följder för mig. Jag har börjat erkänna att det är just urjobbigt, och accepterat att det är så.

Men som vanligt vill jag försöka lösa det här, fixa mig, forcera förloppet, läka och gå vidare. Men det går inte, det är bara att acceptera läget och följa med i processen. För enligt terapeuten är det en process som pågår, och som jag inte kan göra något för att skynda på. Annat än att sätta ord på mina känslor, prata med E och vänner jag litar på, prata med henne..

Det känns tungt att börja inse att det inte är en tillfällig svacka jag går igenom, utan något större och mycket djupare. Något som förmodligen förändrar mig i grunden, som person, mina värderingar och synsätt. Jag hoppas att bitterheten endast kommer vara tillfällig, men att erfarenheterna för något gott med sig till mig och att jag kan gå vidare i livet stärkt av dettta. Jag vill inte låta det knäcka mig! Jag vill inte bli en bitter gammal tant.

Vi pratade också om att jag funderat över att gräva ner mig i mitt jobb, bara jobba och jobba för att slippa tänka och känna.. Men att jag vet att det inte funkar, då kommer ju panikkänslorna och ångesten istället. Teraueputens enda kommentar var att ja, vi har ju gott om exempel på hur det har gått för dom som har gjort så, de har fått bryta med allt istället... Så, nej, det är väl inget alternativ då kanske...

Gårdagen var dessutom så där så att granen lockade igen... Men det var ganska väntat, här är mensen på g så på måndag kan jag förhoppningsvis ringa IVF-kliniken på Sahlgrenska igen för att få exakt datum för spraystart.

Terapeuten frågade hur jag känner det inför behandlingen. Mitt svar - som om behandlingen är ett brädspel där jag ställer upp med min kropp, "gör vad ni vill, proppa den full med hormoner och stick så många sprutor i den som ni vill" - jag själv står utanför spelet och väntar tills ni är klara.. Inte så taggad alls, nej...