För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag hittat min nya identitet, den som ofrivilligt barnlös. Nu börjar jag känna att jag inte längre vill ha den identiteten på mig längre..
En nära vän och kollega berättade att hon och sambon har börjat fundera på barn. Och att hon då ville berätta för mig så tidigt som möjligt när hon blir gravid, för att hon inte vill såra mig. Så fint av henne, att visa sådan omsorg! Samtidigt - jag vill inte vara den särbehandlade, den pestsmittade som man måste ta hänsyn till! Jag vill inte bli undviken eller vara annorlunda!
Men - när de som vet om min sits inte tar hänsyn till mig blir jag ledsen över det.. Aldrig nöjd ;-)
Hur känner ni att ni vill bli bemötta, ni som är i en liknande sits?
Jag ser hellre att de särbehandlar mig. Att de är medvetna om våra problem. Jag kan inte egentligen svara på varför, men jag tror att det mest handlar om att den fasad som man tvingas sätta upp för folk är vansinnigt skör och den rasar lätt när man som mist anar det. Hellre särbehandlingen som visar att de bryr sig om mina känslor än att de inte vet varför jag plötsligt försvinner in i mig själv och sitter med tom och sorgsen blick, eller varför jag plötsligt kan börja gråta när vi talar om framtiden. Men det är ju jag. Alla känner olika. Dock håller jag med om att det inte finns ett rätt eller fel, och inget känns helt bra. Ena dagen vill man ha medlidande, men nästa dag vill man låtsas att man är någon annan och leva livet som om barnlängtan inte finns. Ibland kan ju de bra dagarna förstöras eftersom man särbehandlas. Svår fråga det där.
SvaraRaderaJa men precis, hur det än blir blir det aldrig riktigt bra ;-) Antar att det inte är helt lätt att vara min vän just nu... Men föredrar helt klart omsorgen före obetänksamheten! Den vän som visar förståelse för mig orkar jag umgås med även under de deppigare dagarna, de andra vill jag knappast träffa alls.. Barnsligt? Ja kanske, men nödvändigt för mig just nu!
RaderaÅter igen, tack snälla för din kommentar, det är så skönt att möta förståelse i den här världen, och att få höra att det finns andra som känner likadant <3
Kram på dig!
Känner igen mig... vill inte ha den identiteten längre. Har faktiskt funderat på att sluta blogga och leva "normalt". Låtsas som ingenting helt enkelt för att på så vis VÄGRA den identiteten plats i mitt liv! Man blir ju så trött på den..
SvaraRaderaKram
Ja du, tröttnat har jag gjort för länge sen! Hur sexigt är det att vara ofrivilligt barnlös liksom? Inte direkt.. ;-)
RaderaSnälla sluta inte blogga! Jag är inne hos dig nästan dagligen, även om jag är dålig på att lämna avtryck.. Kommer sakna dig om du slutar.
Min psyko(pat)terapeut har varnat mig för det där, att låtsas som ingenting.. Det slutar nog oftast inte så bra, att trycka ner mer och mer av känslorna och rädslan i lådan, till slut blir trycket för stort och explosionen kan bli både överraskande och okontrollerad.. Tror mer på att låta det pysa lite lagom ur lådan, en sak in och helst minst två saker ut... Som en ballong som börjar bli gammal och sjunker ihop, så vill jag ha min "bekymmers-låda"...
Ska givetvis inte ge dig råd om hur du ska göra, förlåt! Men som sagt, tråkigt om du försvinner!
KRAM
:) Tack för du gillar min blogg! Den där känslan att bara sluta och vara "som vanligt" istället är nog inte realistisk så det blir nog bloggande hela resan ändå... Jag började ju för en anledning och att plötsligt sluta hade gjort mig tokig inom en månad eftersom jag har ett behov att skriva av mig. Stackars mannen hade då fått ta allt för mycket av ämnet hemma och jag VET att jag hade ältat med honom istället. Nä, blogga är bra, men ibland är jag bara så sur att jag måste tillhöra den gruppen som då är ofrivilligt barnlösa. Hade ju varit gött att bara slippa helt enkelt. Bloggandet gör det ju verkligt att det är här jag nu befinner mig och det är ju sorg i det såklart...
SvaraRaderaNåväl, ha det fint idag!
Kram