Härom helgen var vi bjudna på bröllop. Vi skulle åka långt, åka redan på fredagen och hem på söndagen. Efter allt som har hänt den senaste tiden har varken jag eller kärleken mått så bra. Båda har varit hemma ganska länge från jobbet, inte orkat med att gå dit. Jag har inte orkat svara när telefonen ringer, inte svarat på sms från vänner, inte orkat träffa nära och kära.. Kort sagt isolerat mig själv, vilket verkligen inte är likt mig!
Både kärleken och jag hade oroat oss för om vi skulle orka åka på bröllopet, eftersom vi inte mådde särskilt bra. Men ett bröllop är ju alltid ett bröllop, så vi bestämde oss för att försöka. Vi var några kompis-par som skulle åka tillsammans, samtliga av de andra paren är gravida. På vägen upp ringer brudparet och berättar att de "gått och blivit gravida...". När jag får höra det här får jag panik! Jag brukar alltid reagera med sorg och bitterhet när jag får gravidbesked, det blir så påtagligt vad vi saknar och kämpar för.. Jag brukar vilja fly undan en stund för att smälta nyheten, sen är det inte lika jobbigt längre.
Men den här gången hade jag ingenstans att fly, fast i en bil med ett annat par, också dom gravida.. Tårarna rann och jag gjorde det bästa för att dölja det, kan inte ens låtsats som om det gick något vidare bra...
Väl på plats var det dags för möhippa. 99 procent av tiden diskuterades graviditeter, foglossningar, illamående, krämpor, hemska förlossningar, babykräks, kolik och trotsiga barn.. .Inte mycket som var positivt. Inte mycket annat än barn överhuvudtaget. Snarare en baby-shower än en möhippa. Enda stället att gömma sig på var på toan..
Till slut gick det inte längre, jag gick hem...
Med facit i hand var helgen jobbigare än jag kunde ana. Att tvinga sig själv att i dagarna 3 umgås och vara trevlig mot folk man inte känner, social, skämta och vara glad. Gratta brudparet till graviditeten, säga att ooo aaa vad kul med bebis. Inte säga: Lycka till, jag håller tummarna att allt går bra..
Att dessutom hantera våra 5 mf, att det var VI som på VÅRT bröllop skulle fått berätta att vi skulle få barn, då hade iaf 11 av de 12 "osäkra" veckorna gått..
Nej, det här var för mycket. Vi skulle ha stannat hemma. Men då hade jag haft ångest över det istället..
Fy vad jobbigt det låter. Jag tror inte att alla förstår hur jobbigt det är och hur dåligt man faktiskt mår. Man vill kunna ta del av andras glädje och visa att man är lycklig för deras skull men det är ju sjukt svårt när man hamnar i din sits, då man inte ens hunnit förbereda sig mentalt.
SvaraRaderaDet är okej att stänga in sig för en stund om det är vad man behöver, det är okej att må dåligt! Det skulle vara mer konstigt om du inte gjorde det.
Jag förstår dig så väl. Ta hand om dig!
Kramar!