Kunde inte hålla mig..

utan testade i dag, men snövitt test så klart! Magkänningar och superdåligt humör, antingen PMS from hell som hållit i sig flera dagar, eller snälla snälla ett PLUS?!

4, 3, 2..... BIM - nedräkning pågår

4 dagar till BIM, väntar med spänning och skräck på utslaget. BIM är på nyårsdagen, så jag funderar på om jag ska våga testa mig innan, med stor risk att bli riktigt besviken..

För några dagar sedan hade jag lite dragningar över magen, höll i sig i ett par dagar, samt lite ömma tuttar.. Men det är borta nu.. Så jag vet inte, än lever hoppet, men.. Jag vill ha starka fina symptom! Ge mig illamående, vrålömma tuttar och känslighet för lukter!! O ett starkt fint plus, snälla!!!

Drömmar och farhågor

Dagen innan julafton. Massor att göra. Men tankarna finns på annat håll, det har nu gått ytterligare ett år. Ett år av kärlek, sorg, längtan, förhoppningar och misslyckanden. Jag kan inte hjälpa att jag funderar och fasar över hur det kommer att se ut nästa jul. Kommer vi sitta här då, som lyckliga nyblivna föräldrar, eller kommer vi kanske pulsa genom snön i jakten på de sista klapparna med en vilt sparkande bebis i magen? Eller kommer vi sitta här, i huset med de två tomma sovrummen, och fortfarande vara ensamma? Jag drömmer, jag hoppas, jag är rädd..

Sambons kollega hade nyligen beklagat sig över att han är TVUNGEN att vara hemma i TVÅ dagar med den lilla sonen, inte ens året gammal, då hans fru skulle jobba, 2 dagar.. Byta blöja o mata, usch vad jobbigt! Kollegan kommer inte att vara föräldraledig ngn längre tid, utan endast strödagar när han måste.. Deras val, hans förlust, tänker jag. Finaste sambon sa, med ledsen röst - det är jobbigt att höra honom klaga, när det jag själv vill mest av allt är att få vara föräldraledig...! Jag blir glad och varm av att höra honom säga det, att veta att han längtar och älskar precis lika mycket som jag. Men jag blir ledsen också, då det är min kropp som inte vill/kan behålla barnen, det är jag som hindrar honom från att få vara pappa.. Det är mitt fel..!? Men vad ska jag göra, annat än att hoppas att det snart är vår tur.

Snälla, låt det snart vara vår tur..

Fas 2 - eller?

Det finns ett forum på nätet som har kommit att bli en viktig del av min dag, där kan jag skriva frågor, beklaga mig, uttrycka oro och sorg, glädje och lära mig massor om det här med att "skaffa" barn. En tråd där är mycket speciell för mig, i den kan jag dela hela den här berg och dalbanan med andra tjejer i liknande situation. Det är inte alltid som kärleken här hemma eller ens vänner förstår alla känslor, tankar, oro som finns i mig. Det är heller inte alltid jag vill eller kan berätta hur jag känner, barnproblemen kan så lätt ta överhand. Då finns tråden på forumet där, såå mycket mer värd än jag någonsin kunde tro när jag först skrev där! Underbara, fantastiska tjejer, aldrig någon kritik eller påhopp, bara empati, stöttning, hopp när man inte själv orkar!

Hur som helst, en av tjejerna beskrev sitt liv som indelat i 3 faser. Fas 1 mens - allt hopp om barn utsuddat, depp, pms, smärta, svart svart svart.. Fas 2 är väntan på ÄL, hoppet har tänts igen och man börjar känna sig bättre, ser ljuset i tunneln. Fas 3 är väntan på BIM, den hopplösa väntan där man slängs mellan hopp och förtvivlan, analys analys analys av ALLT, trötthet, illamående, huvudvärk, ömma tuttar, nysningar, lukter..?! Jag kan inte annat än att hålla med, hon satte mitt liv på pränt!

Jag är i fas 2, iaf på ingång i den fasen. Fas 1 höll envist i sig längre än vanligt den här månaden. Hoppet har tänts, men också tvivlet. Sista plusset kom i maj, sen dess har inget hänt. Så jag tänker - varför skulle det ta sig den här månaden när det inte har tagit sig tidigare??

Sen när blev det så här, sen när blev mitt liv mens, väntan på äl, äl, väntan på bim, mens..? Sen när började mitt liv kretsa kring de här tre faserna?? Sen när slutade man bli lättad över att mensen kom och istället började oroa sig över att mensen alltid kommer? Sen när började man vända sig bort för att slippa se alla tjejer med fina gravidmagar eller barnvagnar, istället för att glatt spana in o tänka en dag är jag också där? Sen när började detta göra så ont?

Hopp var det ja.. Varje månad, varje ny äl är ett nytt hopp, en ny chans om liv. Hopp och förtvivlan är sina motparter, men också sina jämnlikar.

I detta vilar jag nu, hur jag än vänder mig är det här mitt liv. Jag vet att jag måste/vill/behöver/väljer att/skulle må bra av/öka mina chanser genom - att - gå ner i vikt. Jag vet det, läkarna säger det, kärleken säger det. Men
det
är
så
svårt

Varför?

För att varje gång mensen envisas att komma rasar jag, min motivation försvinner, mitt hopp utraderas, min energi går åt till att kravla mig upp igen.

Jag behöver ork, lust, envishet - snälla tomten, jag önskar mig detta i julklapp. Och ett stort fint plus till oss också tack!! (Gärna en bebis med, kan jag få det tro?)

Tårar och uppgivenhet - vad är botningsmedlet?

Usch, har haft en bra dag idag, men en ledsnare kväll. En nära vän till mig berättade för ngn vecka sedan att hon är gravid med deras andra barn. Jag har vetat om att de planerat ett syskon, så jag blev inte direkt förvånad, är så klart glad för deras skull! Men ledsen för min.. Det är så dubbelt, o så skuldbelagt att känna så här!!

Hon hade egentligen planerat att berätta för mig när vi träffades, men det fick bli på telefon istället då det blev sådant snöoväder så vi fick ställa in vår träff. Det kändes skönare faktiskt, för då behövde jag inte kontrollera mitt ansiktsuttryck..

I kväll var hon här o hämtade lite grejer som vi har haft här. Jättekul att träffas, var ett litet tag sen, men såå jobbigt. När hon hade åkt rann tårarna nerför mina kinder.. Just nu känns det som om ALLA mina vänner antingen har barn eller är gravida! Är det bara jag kvar?? Det känns så! Vet inte hur jag ska orka..

Omtag

Har varit borta från bloggen ett tag, har spenderat en vecka på soliga Gran Canaria, sol, bad, drinkar vid poolen - samt finaste systers bröllop! =)

Är nu tillbaka i snöiga sverige, grabben, jag o tant röd.. Hade hoppats att healingdamens luddiga prat om barn o graviditeter skulle ha inneburit ett fint plus nu när vi kom hem, men nepp.. Men är iaf tacksam över att mensvärken inte kom på semestern eller på flyget hem - glad för det lilla..

Häromdagen fick min fina kollega C sitt barn, hade gått över 2 veckor över tiden, full av beundran över att de orkade vänta så länge!! Redan då hon berättade för mig att hon var gravid har jag tänkt på bebisen som en grabb - o en liten son blev det! Såå söt!! Hoppas jag får chansen att träffa honom snart!

En annan kollega väntar också på sin lille unge, bf var i slutet av november, så även där går dom på övertid. Men jag tror nog att de ligger på BB nu - spännande!!

Så, så omgiven av gravidmagar o bebisar jag är nu så hoppas hoppas hoppas jag att det kan smitta!! MIG!!

På flyget hem (charter) vimlade det av barn o små söta bebisar - där satt man med tant röd och bara kände sig sååå infertil...

Semestern bjöd på god mat, öl, drinkar o andra godsaker.. Portionerna var enorma o maten oftast jättegod. Vikten slutade snarare på plus än på minus tyvärr =( Så nu är det fokus på att minska några kg i vikt, detta hoppas jag ska öka våra chanser till ett litet knyte!

Nästa BIM räknade jag ut ska vara den 1 januari 2011 - kanske har jag den enorma turen att skåla in det nya året alkoholfritt med ett finfint plus på stickan! Snälla!!!

Helhetsbehandling?

Blir bara ett kort inlägg idag, är såå trött.. Var på helhetsterapi-behandling i dag, hos en kvinna som blandar zonterapi med akupunktur och healing! Tog över 2 timmar, ska bli spännande att se resultaten. Hon upplevde min kropp som "tom", tror hon menar att det flödade lite energi i kroppen. Hon såg också att jag varit nära att gå in i väggen... Jag hoppas jag lyckas styra om i tid!

Hon såg iaf barn omkring mig, och sa att hon nog trodde att vi skulle bli föräldrar, så jag försöker hoppas att hon har rätt!

Önska mig lycka till!

Det gör ont..

I dag har det varit lite tungt. Min längtan efter barn har varit extra påtalig idag. Kanske är det för att jag har två kollegor som ska föda vilken dag som helst, samt att två av mina övriga vänner börjar bli påtagligt gravida. Det är prat om barnvagnar, sängar, barnrum, namn, gravidmagar, föräldraledighet.... Ja ni vet hur det är. Jag känner mig sååå utanför detta, sååå efter... Jag var och åt lunch med den höggravidaste av kollegorna i dag, det kändes helt okej, vi pratade ändå mest jobb. I dag fick jag också ett mejl från en av mina  närmsta vänner som ska ha barn om 10 veckor! Det var svårt att läsa, tungt att dela deras glädje, även om jag så klart är jätteglad för deras skull! Men jag vill så gärna vara där också!!!

Väntar på äl, väntar på mens, väntar på att mensen ska sluta, vänta på ny äl.. Väntar och väntar på det där plusset.... Ett barn känns otroligt långt borta!

Doktor LB säger att ja nu är det bara att höra av sig när plusset kommer. Jag förstår inte vad han menar - det kommer ju aldrig! =(

Plötsligt händer det!

På förmiddagen ringde jag upp till sjukhuset, och fick prata med en sköterska där. Hon kunde inte se några testresultat men skulle lägga en lapp till doktor LB om att ringa mig. Som jag skrivit tidigare har ju mobilen varit min ständiga följeslagare då jag väntat och väntat på besked. På väg tillbaka till mitt kontorsrum hör jag så mobilen ringa, och hinner svara precis i tid för att höra att den som ringer lägger på luren.. Dolt nr gör det omöjligt att veta vem det var... Sååå frustrerad hela dagen!

När jag sen kom hem efter yogan berättade min sambo att - ja just det, Lennart har ringt! Vem tänkte jag..?! Så, då har vi alltså fått beskeden från alla testerna som togs för nästan 8 veckor sedan...

ALLT SÅG BRA UT!!!!!! =) Sååå skönt att höra, eftersom beskedet på testerna dragit ut så på tiden hade jag börjat inbilla mig att något var allvarligt fel. Men nu vet vi - allt såg bra ut! Så nu ska vi få lite mer material och "avtal" på posten - sen är det bara det där plusset som fattas.. Tänk om det ville komma snart!

Önskar jag bara kunde knäppa med fingrarna så var det här!

Senaste dagarna har varit tunga... Mina tidigare gravida kollegor är nu höggravida och ska föda vilken dag som helst. Andra gravida vänner går mot höggraviditet - bebisarna är här om 2 till 3 månader... Jag är såååå avis, känner mig såååå utanför detta!! Inge kul alls...

Hjärta smärta...

I morse kom jag halvvägs till jobbet, sen var det bara att vända o åka hem igen. Mensvärken som jag hade hoppats slippa den här gången (som om det skulle hända..!) var här, bara att åka hem till soffan... Testade de nya smärtstillande tabletterna som jag fått av läkaren, o de verkar hjälpa bra, inget att jobba på dock! Slö, trött och lite yr, det gör sig nog bäst hemma..

Inga nyheter från doktor LB heller, behöver jag säga att jag är trött på att vänta? Funderar på att ringa honom nästa vecka om jag inte hört något då. Snart åker vi ju utomlands på en veckas semester o finaste systers bröllop!!! Det ni! =) o då vore det skönt att ha fått besked om resultaten.. Tycker att det har gått lång tid nu..

Ser fram mot att mensen ska sluta, ny äl o nya chanser.. Snälla lilla gullunge - kom snart till oss!

Resultatlöst?

Nu har sex långa  veckor gått från det att vi var hos doktor LB och tog prover. Med undantag för snabba svar för några veckor sedan, har vi inte hört något alls om provresultaten. Den första 4 veckorna gick bra att vänta, då jag visste att det skulle ta mellan 4-6 veckor, men den sista, sjätte veckan har varit lång! Så kom då fredagen, och den kom utan några svar den dagen också... Visst, det spelar ingen större roll om jag får vänta lite till, men skulle hemskt hemskt gärna vilja att doktorn ringer med provresultaten nu!!! Försöker se det som en lång kurs i tålamod.. Något som jag har förstått behövs en rejäl skopa med som småbarnsförälder, så jag kanske ska vara tacksam över mina prövningar?!

Pratade med en vän idag. Vännen har ett barn på 5 år, och alla frågar nu när syskonet ska komma. Tänk att en del inte kan förstå att det inte bara är att beställa barnen, man kan inte SKAFFA barn, de kommer när de kommer.. Förhoppningsvis behöver varken jag eller vännen vänta så länge på våra små, håll tummarna  för det är ni söta!

En annan reflektion vi gjorde i dag var att det oftast är vi kvinnor som får frågan om det inte är dags att skaffa barn snart. Väldigt sällan är det våra män som får frågan. Jag funderar över varför det är så. Tror man att det är vi kvinnor som bestämmer ja eller nej till barn? Eller är det för att det är vi kvinnor som är gravida, och därför kan väntas ha bäst koll på barnalstrandet?? Ingen aning - men tycker att i ett jämställdt samhälle borde det vara lika naturligt att fråga mannen som kvinnan i en relation om hur det är tänkt med barngörandet. Eller ännu hellre - fråga inte alls, utan låt folk få berätta själva om och när de vill!

Nu ser jag att ovanstående resonemang låter ganska könsstereotypt, det är så klart inte meningen! Men det är lätt att relatera till kvinna-man förhållandet när det är så jag lever! Det skulle vara spännande att höra om en lesbisk eller en bög får samma frågor om barn! Jag tror inte det..

Ett splittrat inlägg ser jag, kanske speglar en splittrad själ just nu?! Mensskrället kom så klart på beställning. Inte hade det någon mening med att mitt BIM-datum var på ett för mig annars speciellt datum. Men än så länge har mensvärken hållit sig borta, får vara tacksam för det lilla!

I fredags fick jag äntligen ett samtal från en zonterapeut som jag tidigare har ringt till. Spännande - första besöket blir om ett par veckor! Ska ta två timmar o då blir hela jag genomgången, vad nu det betyder...

Älskade unge!

Älskade älskade unge, hur kan du redan vara så älskad, så efterlängtad, så saknad och så underbar - trots att du inte ens existerar? För varje månad som går blir min kärlek till dig större, saknaden tuffare och hålet i mitt hjärta djupare... För varje ägglossning som kommer tänds hoppet, för varje mens som varje månad envisas med att troget komma, känner jag än mer kärlek till dig! Tänk om du bara ville komma till oss snart!! Du fattas oss, du finns hos oss, i våra hjärtan, våra drömmar och i vår framtid. Du är så älskad...

Nu är jag trött på att vänta!!

Nu är jag trött på att vänta! Vänta varje dag, hela dagarna, hela kvällarna, på att doktor LB ska ringa. Jag är trött på att vänta på att plussa! Framför allt är jag väldigt trött på att vänta på att få vänta barn! Nu vill jag få vänta barn!!!

Ps, nytt gravtest idag, såklart - kunde inte hålla mig.. Men såklart - negativt! =(

Ps...

Doktor LB har fortfarande inte ringt =( Trots ständig bevakning av mobilen! När jag precis kommit hem ringde hemtelefonen, mitt hjärta stannade för någon sekund, men det var bara sambons syster... Börjar nog bli lite spänd inför resultatet nu! Både väntar på BIM/gravsymptom OCH resultatet av proverna, lite för mkt för lilla mig....

I dag är jag verkligen glad att jag inte är en kändis!

Läste på Aftonbladet i dag, att Lilly Allen har mist sitt barn i 6 månaden.. =( Usch så fruktansvärt hemskt! Tycker så synd om henne och pojkvännen. Vad som är ännu hemskare är att detta är en så kallad nyhet! Okej, är inte jätteförvånad över att det skrivs på Aftonbladet, men att även vår lokaltidning hade det som en nyhet!? Tänk att få sin sorg, sin förlust av det efterlängtade barnet, utkavlat som nyhet över hela världen!!! Jag är verkligen glad över att våra missfall inte har varit nyheter på löpet! Mina tankar går till Lilly med familj, och jag hoppas verkligen att de får lugn o ro att ta sig igenom det här...

Gav mig lite perspektiv på min situation...

En spännande vecka framför mig...

En vecka kvar till BIM, kanske kanske kan det bli ett plus för oss nästa helg! Vi har iallafall gjort vad vi har kunnat för att det ska bli så. Lovade ju både samon o läkaren att jag inte skulle använda ägglossningstester mer, utan "ha samvaro" när lust fanns, som doktorn så fint uttryckte det... haha! Så, vet inte exakt när äl var, då får man försöka hela tiden istället..

Så, denna vecka kommer spenderas med att leta efter graviditetssymptom, försöka att inte leta efter samma symptom.. Samt vänta på att doktor LB ringer om provresultaten! Spännande alltså!

Längtar efter plus, har inte haft ngt sen i maj, vill få det där fina extra strecket på gravtestet, så vi iallafall kan få en chans till en liten bebis!!

Testade faktiskt i dag, korkat, är ju sååå alldeles för tidigt!! Men kunde inte låta bli.. Såklart snövitt test, men det gav mersmak! Men ska försöka vänta till på fredag iaf med att testa nästa gång... Får se hur det går ;-)

Jag har fått sällskap..

av min mobil, den lämnar nu mera inte min sida! Väntar och väntar på att telefonen ska ringa, att jag ska få höra doktor LBs röst och få svar på våra prover. Vanligtvis är jag inte såå noga med att aldrig missa ett samtal, men nu skulle jag gå upp i bitar om jag hade missat ett samtal som jag trodde var från läkaren! Så bäst att inte chansa!! Sist har han ringt på kvällarna, så vi får väl se..

Spännande dagar nu också, äl-vecka är här, tror jag, utan tester och temp är jag ju inte säker, men jag har antagit utmaningen att inte testa, och än så länge har jag inte fuskat, inte ens det minsta lilla =)

BIM är ca 6 november, på finaste systers födelsedag, kanske kan även jag få en present då?

I dag är jag ledsen...

Har spenderat fredagskvällen, natten och lördagen med min gravida finaste vän. Jag är jätteglad för deras skull, de väntar sitt första barn - men jag är också lite avundsjuk! Skäms otroligt för att erkänna det för mig själv, ännu mer för att skriva det här!! Men det är okej, jag får ju va med på ett hörn =) Vad jag däremot har svårare för (och här skäms jag ännu mer!!) är att denna fina vän har en annan vän, som också väntar barn. Detta var inte planerat, inte ens önskat, det bara blev.. Och det var nog inte ens självklart att de skulle behålla barnet... Sånt har jag svårare för, känns inte rättvist alls! Vi som kämpar, längtar och önskar hett hett ett litet barn, vi blir utan, de som inte ens vill ha, de får...

Extra jobbigt är nog att jag känner mig utanför. Det var ju jag o fina vännen som skulle vänta barn samtidigt, gå där med våra magar, ha bebisfika och barnvagnspromenader. Nu blir det inte så, nu blir det hon och andra, medan jag står bredvid och väntar, väntar snällt på min tur...

Var också på IKEA idag, skoj, men lite jobbigt. Om man vill spana på gravidmagar eller nyfödda bebisar så är det helt klar till IKEA en lördag man ska åka.. Kändes som om det bara var jag o karlarna som inte var gravida =( Dessutom väntar jag på min ÄL, sambon är bortrest så blir väl inget med det den här månaden heller (förra gick ju bort pga alla blödningarna) o så blöder jag igen.. =( Inte så mkt, men ändå, blir orolig för att det ska starta igen! Förmodligen bara ÄL-blödning, men vill gärna slippa!

Som sagt, är ledsen i dag...

Det börjar närma sig...

I går konstaterade jag att det har gått fyra veckor sedan vårt besök hos LB, än viktigare det har gått 4 veckor sedan vi lämnade våra blodprov! Enligt LB skulle svaren på proverna (kromosomtesterna) komma efter 4-6 veckor. Detta innebär att telefonen kan ringa vilken dag som helst, och vi får veta vad proverna visat.. Spännande till tusen! Konstigt nog är jag inte speciellt nervös, kanske borde vara det.. Vet inte vad jag ska hoppas på, att de ska visa något? Att de inte ska visa något? Hmm... får väl ta det som det kommer helt enkelt..

Längtan efter mens

Till slut orkade jag inte längre, hypokondrikern i mig hade kommit på en massa olika anledningar till mina blödningar.. Jag ringde doktor LB, som sa att undersökningen såg bra ut, han visste inte några anledningar till mina blödningar, men eftersom jag inte hade ont, ingen feber mm så tyckte han att jag skulle avvakta mensen som skulle komma om några dagar, för att se om blödningarna försvann med denna.. Så det gjorde jag,, konstigt att längta efter mensen, den vill man ju bara ska hålla sig borta!

Mensen kom, och gick - och tog blödningarna med sig! =) så än så länge är jag nu blödningsfri!! Såå himla skönt, så härligt att inte ha PMS hela tiden.. Tur för sambon, ännu mer tur för mig.

Efter undersökningen kan du blöda lite...

Sa doktor LB.. Lite - ytterligare en definitionsfråga! Jag har blött, o blött, o blöttt.. Inga mängder, men varje dag. Så fort jag tror att nu så slutar det nog, så kommer det igen.. Inte bara blod, även PMS-hormoner och med det PMS-humör.. Det höll i sig i tre veckor.. I tre veckor var jag upp och ner, ett mensmonster, ingen rolig flickvän alls... Undrar ibland hur detta ska sluta, hur ska detta sluta???

Kontrollfreak goes crazy!!

Den som en gång har äntrat bebisverkstaden vet att det inte finns så mkt att göra där egentligen.. Typ - lämna in bilen för service, sätt dig ner och ta en kaffe och vänta på att den blir klar! Och vänta, och vänta,,, och vänta lite till... MEN - det finns saker man kan göra!! Fina små saker som ger känsla av kontroll, som kan diskuteras och analyseras i evigheter i väntan på att gravsymptomen ska dyka upp, att mensen inte ska göra det..

De kallas ägglossningstester, eller ÄL-tester. Anspråkslösa små saker, billiga är de också (om man beställer via nätet) bara att kissa, vänta en liten stund - analysera!! Antal streck, styrka på strecket.. Ägglossning på g?

För ett kontrollfreak som jag är detta rena kokainet! Helt klart beroendeframkallande - jag har mängder av tester här hemma som bara väntar på att bli kissade på..

Men - läkaren tycker no no, skippa testerna och sexa på när ni har lust istället.. Vad säger du männska!? tänker jag, du måste va galen... Men lovat har jag, både LB och sambon...

Så nu har jag ingen kontroll alls....

Rör - igt till tusen! Eller iaf till 17

När vi kommit från läkaren fick sambon ett flertal gånger garantera mig att han ville ha sex med mig igen, jag kände mig osäker på detta faktum efter våra upplevelser.. Nästa steg var nu att lämna blod, ngt jag var nervös för på grund av sambons rädsla.. Jag själv är blodgivare, så det är inga större problem att sticka mig.

LBs order var att lämna blod, avvakta provresultaten, vid nästa plus ska vi SMSa till ett speciellt mobilnr han har endast för denna anledning.. När han fått sms´et från oss ringer han upp för vidare konsultation, vi kan få tabletterna och ett VUL kan göras redan i slutet av vecka 6, det ni!! =)

Så, steg ett: Lämna blod.

Steg två: Plussa!! (lägger in en order om detta då..!)

Blodprov ska lämnas hos provtagningen på sjukhuset, otroligt duktiga sköterskor som jobbar där!! Vi talade om att sambon var lite svårstucken, så han fick ligga på britsen medan dom stack honom. Jag hade hört att det skulle tas många rör blod av mig, hela åtta stycken! Trodde jag.. När det hela var över var vi uppe i sjutton rör! Enligt sköterskorna var detta inte ens hälften av den mängd man tar vid blodgivning, men när de hela tiden bytte till ett nytt rör började jag fundera på om jag snart skulle se ut som ett russin..

Så, blodproven lämnade, nu har vi gjort vad vi har kunnat... Bara att avvakta resultaten!

En erfarenhet rikare..

Jag har aldrig varit rädd för gynundersökningar, visst - det finns roligare saker att göra men det är faktiskt inget större problem! Dock har jag fått mkt övning i dessa undersökningar de senaste året, då de har varit flera till antalet..

Hur som, sambon blev kvar i rummet, vid huvudändan av stolen, så också han är en erfarenhet rikare! Gynundersökningen med VUL visade inget konstigt, bra livmoder, fina äggstockar.. Dock är det en gåta hur de överhuvudtaget lyckas se något på de där ul-bilderna!! Här ser du din äggstock! Säger LB... Öhhh, säger jag, och ser inget annat än myrornas krig på skärmen.. Jaja, så länge han ser så är det väl bra!

In kommer en sköterska, jag ser en kanylliknande slang i hennes hand.. Jaha, det här är nytt.. Saltvatten. I. Min. Livmoder. Slang. Genom. Livmodertappen. !!! Nej, det gjorde inte ont, men obehagligt var det, en lite ilande känsla långt inne i magen när slangen skulle igenom tappen. Där efter känslan av att jag inför LB, sambon och sköterskan kissar på mig.. Min livmoder är ju fylld med saltvatten som ska ut någonstans, helst samma väg som det kom in..

Med en massa papper upptryckt mellan benen får jag hasa mig in till toaletten, medan LB, sambon och sköterskan tittar på. Charmig jag känner mig...

Nu gäller det!

Idag var det dags för mötet med läkare LB. Jag har förvarnat sambon om att det kommer krävas ett blodprov även från honom. Min finaste älskling har svårt för att ta blodprov, men jag tror att det ska gå bra. Vi diskuterade också den där gynundersökningen som väntade.. Jag menar - hur sexigt är det att se sin flickvän där i stolen, o hur bekväm är jag med att ha sambon där?

Det visade sig att för sambon spelade det ingen roll. Jag sa att han får göra som han vill, gå ut eller stanna kvar, men att han i såfall måste stå vid huvudändan!!!!! Liiiite sexighet vill jag få behålla iallafall!

Läkaren pratade i nästan 45 minuter om studien, tidigare erfarenheter, studier från Norge som visat att om man ger gravida kvinnor som tidigare haft flera mf extra "tender, care and love" ökar chansen för att de ska få friska och fullgångna barn. Vi pratade om internet, om familjeliv, om olika teorier och "husmorsknep". Om folk som åker över hela världen och testar "allt" till vilken kostnad som helst, i jakten på ett barn.. På sitt biologiska barn..

Jag svarade läkaren att det är BARN jag vill ha, en graviditet är inte ett måste. Visst skulle jag sakna att inte få den erfarenheten, det verkar mysigt att få känna sparkarna, men jag har ju också sett hur dåligt man kan må under sin graviditet.. Det är inte viktigt för oss att barnet vi får är vårt biologisa, andra alternativ är helt okej de med, bara vi får bli föräldrar. LB verkade tycka att detta var en sund inställning, men också att vi hade långt dit innan andra alternativ var enda lösningen..

Vid mötet fick vi också positiva nyheter! Enligt statisktiken (denna sanning!) har vi 50 procents chans att lyckas vid nästa graviditet, detta utan någon form av behandling alls! Kändes underbart att höra, då vi inte tyckte att vår tidigare gynekolog hade låtit lika positiv till våra framtidsutsikter för att bli föräldrar..

Vi fick också höra att över 200 par har än så länge ingått i studien, och att nästan alla har fått friska och levande barn. Detta är såklart underbart att höra!!!

En massa blodprov ska tas, blodet koagulationsförmåga, salthalt, mineralnivåer, vitaminnivåer, kromosomtest med mera med mera.. Trombocyterna är tydligen i fokus i forskningen, defekter på dessa kan göra att små blodproppar bildas i blodådrorna mellan mamma och foster.

Blodprov är alltså nästa grej.. En liiiten sak återstår dock - gynundersökningen!!!

Lycka....

är att efter några få dagars våndor, ständig mobilbevakning, äntligen äntligen få det där samtalet!! Överläkaren (LB) hade nu hunnit kika på våra papper, och han ville ställa några frågor. Vi pratade om allmäntillstånd, rökning (nepp), alkohol (måttligt), kaffe (ja - men 1-2 koppar om dagen, vilket var helt okej), vikt - i övre skalan men under strecket.. När LB fått svar på sina frågor meddelade han att han ville träffa oss, och vi fick en tid veckan därpå!!! Rensade snabbt min kalender, inget annat kan vara viktigare, och tackade lyckligt ja till tiden!

I dag är lyckan vår!

Telefontid bokad..

Äntligen var dagen framme för den bokade telefontiden! Väntade och väntade hela dagen, fjärliar i magen och tårar i ögonen.. Tillslut ringde läkaren, vi pratade kort, han var osäker på om han fått brevet, men tycktes känna igen mitt namn. Han skulle kika i posten som kommit de sista dagarna och som han inte hade hunnit gå igenom, för att återkomma till mig inom ett par dagar...

Vi pratade endast några korta minuter, men intrycket av läkaren är positivt, intresserad, vänlig och förtroendeingivande.. =) Hoppas!!

Tar saken i egna händer!

Genom mina undersökningar om överläkarens forskning hade jag fått veta att blodprover skulle tas, och dessa skulle tas i rätt läge i menscykeln, gärna strax efter mens.. Eftersom jag inte hade den minsta lust att vänta ytterligare en månad på att ta testerna, och jag fortfarande inte hade hört något från överläkaren, bestämde jag mig för att försöka få tag i honom...

Ringde hans avdelning, fick prata med en kvinna som satt på helt fel jobb.. Blev såå surt avvisad att jag började storgråta i telefonen, där och då, på jobbet.. Alltså, jobbar man på kvinnokliniken borde man väl dels vara van att prata med oroliga människor, dels ha ett visst intresse av att hjälpa folk?!

Det jag fick ut utav samtalet, förutom känslan av att jag ringde och störde i något mycket viktigare, var en telefontid med överläkaren om en och en halv vecka. Inget svar på om brevet från vår gyn kommit fram, ingen information på när proverna ska tas, inget annat än tårar och ledset hjärta..

En lång väntan...

Jag har lärt mig att när en läkare säger "det ska nog gå ganska snabbt" betyder det inte samma tidsram som om jag hade sagt samma sak! Längtar, väntar, fasar.. det tar tid! Stegen bort till postlådan varje dag efter jobbet är långa och avvaktande, hoppfulla och skrämda, ska vi få ett svarsbrev idag??

Hitintills är svaret:


NEJ!

Nu är hösten här - nu tar vi nya tag..

Efter en sommar som bjudit på både toppar och dalar kom så hösten. Jag hade bestämt mig för att återvända till min gynekolog för att nu begära hjälp i barnverkstaden.. Ringde och fick en tid om någon vecka. Väntan på läkarbesöket var känslomässigt blandad. Spännande, förväntansfull, livrädd över att bli nekad hjälp! Men känslan som dominerade var nog förlust.. Ni vet - flicka möter pojke, det förälskade paret flyttar ihop och bestämmer sig så småningom för att det där med barn vore en bra idé.. Flicka kastar pillren och vips några veckor senare lyser plusset starkt på gravtestet. Och så klart - 9 månader senare är det dags för leverans!

Att nu blanda in fler människor, yrkesmänniskor, främmande människor, teknik, provtagningar, hormoner, mediciner, i det som ska vara så intimt, så lyckligt, så privat... Kanske verkar det otacksamt, jag är överlycklig och lättad över att det finns hjälp att få för par i vår situation, men jag har fått överge den romantiska drömmen om att skaffa barn! Det tog ett tag att komma över.

Jag hade laddat med argument för att få läkaren att hjälpa oss. Då min vikt tidigare har varit uppe för diskussion och där läkaren tycker att det vore bra om jag kunde gå ner några kilon (jo, jag håller med!) var jag jätterädd för att han skulle avvisa oss och be oss återkomma när jag hade uppnått rätt BMI. Men nepp  - på besöket fick vi veta att om vi skulle lyssna på statistiken är det endast 1 procent av alla fertila par som upplever tre eller fler mf. Det är enligt statistiken också en sanning att har man fått tre mf kan man lika gärna få  hur många som helst... Detta är det jag kommer ihåg från samtalet med läkaren. Det var tur att min fina sambo var med, för han hörde annat också, som var lite mer positivt..

Vid vårt besök hos gynekologen diskuterade vi en studie som en överläkare här i staden genomför. Han forskar på par med upprepade missfall, där man misstänker en störning på blodet som gör det lättare att få små små blodproppar som kan leda till missfall. Vår gyn ska skriva ett brev till överläkaren, och förhoppningsvis kan vi få vara med i hans studie!

Oroligt frågade jag vad som händer om vi inte får va med i studien. Gynekologen hade tidigare beskrivit kunskapsläget om upprepade missfall som ett stort svart hål, ingen har några svar, men många har teorier.. Vi blev lovade att han i såfall skulle försöka hjälpa oss, eventuellt med olika former av hormoner. Han pratade också om IVF, men la till att det hjälper ju inte om man bara får mf hela tiden...

Så - besöket resulterade i ett brev till den där överläkaren. Brevet skulle skickas de närmsta dagarna, och gyn trodde att vi ganska snart skulle få svar... När jag kom hem satte jag mig genast vid datorn för att googla gällande överläkare, och det jag fann väckte mitt hopp! Nu är det bara att vänta...

Sommarvila

Efter vårt tredje missfall bestämde vi oss för att "bara vara" ett tag. Höll visserligen koll på ägglossningen och försökte pricka in den så gott det gick, men också att hitta annat i livet. Under försommaren hade hela mitt liv tagits över av våra misslyckade försök att få barn. Jag ville ingenting, hade inte lust till något, allting överskuggades av att vi inte fick barn! Deppighet och nedstämdhet varvat med frustation och panikångestattacker.. Det blev för mycket!

Efter en kväll med ett jobbigt men bra samtal mellan sambon och mig bestämde vi oss för att vi (läs jag!) måste hitta annat i livet med. Göra saker vi tycker är kul, måna om varandra. Vi bestämde oss för att vi inte vill riskera vår relation, och att det var viktigt att behålla den partner man ville skaffa barn med! =) Skönt att prata, skönt att landa och ännu skönare att börja se glädje i andra delar i livet också!

Sedan dess har det gått i vågor, men jag påminner mig ständigt om att det finns andra saker i livet som är bra, trots frånvaron av barn. Men klart är att när mensen envisas med att komma varje månad, då rasar mitt liv för en stund. Fritt fall ner i det djupa svarta schakt som öppnas när de första bloddropparna visar sig... Men tiden har lärt mig att det är som jobbigast en dag eller två, då får jag vara ledsen, tillbringa kvällen i soffan med att tycka synd om mig själv. Men redan efter någon dag börjar man längta efter att mensen ska ta slut, att ägglossningen snart ska vara här så att vi kan försöka igen! Jag håller på att lära mig att leva med detta...

Tredje gången gillt?

Månaden efter vårt andra missfall plussade jag igen, svaga försiktiga små plus. Skulle till Stockholm över veckoslutet för att hälsa på vänner, smög med alkoholfria drinkar och vin hela helgen. Berättade för bästa vännen, men inte för de andra. Så osäkert, så hemligt.. Men så klart följdes plusset nästan genast av blod. Snart var det över och det tredje missfallet var ett faktum...

Nu började det bli riktigt tungt! Enligt gynläkarens statiskt är det endast 1 procent av alla par i fertil ålder som får uppleva tre missfall eller fler - är ju alltid kul att vara speciell.. Känslomässigt blev det en jobbig tid, hoppet om att få barn minskade rejält. Jag som tidigare hade varit lite hemlig om våra försök att "skaffa barn" - och resultaten av försöken, kände mig tvungen att bli lite mer öppen. Sambon har väl tyckt detta hela tiden, men då jag vet hur det har varit för vänner runt om mig med alla spekulationer hit och dit har jag velat vänta.

En familjemiddag med mina föräldrar några veckor tidigare resulterade i följande diskussion: Jag berättade glatt för mamma om en spännande resa jag vill göra någon gång i livet - ett företag som erbjuder fantastiska ridresor i hela världen! Mammas svar var: O jag som hade hoppats på att bli mormor snart! Ja, vad svar man på det? Sårande var det iallafall.

En kväll ringde jag därför min mamma och berättade om våra försök och missfallen. Min mamma har själv haft flera missfall innan oss barn, och jag hoppades på förståelse från henne, och kanske att de hade några tips vi kunde bli hjälpta av. Förståelse fick jag nog, och vi hade ett ganska bra samtal. Det visade sig att mina föräldrar genomgått läkarundersökningar efter sina missfall, men att de inte visade på några fel. Skönt iallafall att berätta!

Nu vet vår närmsta familj samt mina närmsta vänner och några av mina kollegor. Sambon har fått lov att berätta för de vänner han vill, mot att han berättar för mig vilka som vet. Fånigt kanske, men jag känner mig tryggare med att veta. Konstigt egentligen, att detta med missfall kan kännas så skamfullt, när jag berättar så har de flesta många vänner som fått missfall, så det är ju inte så ovanligt som det ibland kan verka..

Min kära syster sa något smart när hon var gravid. Hon var väldigt orolig över att få missfall, men alla hon pratade med viftade bort hennes oro med att det är såååå ovanligt med missfall, tänk inte på det! Det dämpade inte hennes oro! När tyvärr även hon fick ett missfall, och berättade detta för samma människor fick hon istället till svar att det är sååå vanligt med missfall, att dom själva hade fått vara med om detta eller hade många vänner som fått missfall.. Min syster sa då till mig, att det hon hade behövt höra när hon var orolig var istället att - ja, det är superjobbigt med missfall, jag har själv haft ett, men jag överlevde!! Kanske något att tänka på när en vän delar med sig av sin oro för missfall.

Blod, svett och tårar..

Med ett andra missfall konstaterat kommer tankarna och rädslorna igång. Funderingar kring om något är fel, i så fall vad och vad kan bota? Läkaren och sköterskor var jättebra, förstående och tog sig tid. Fick göra ett blodprov som visade HCG-halten i mitt blod, den var redan ner på normala "icke-gravida" nivåer, det fina plusset på gravtestet till trots! Men skönt att veta att kroppen var på väg tillbaka!

Vid denna tidpunkt hittade jag också en tråd på Familjelivs forum som har kommit att betyda mycket för mig. En hel drös med underbara tjejer i samma situation, som alla har ett eller flera missfall bakom sig och kämpar vidare för att få sina efterlängtade små. Här kan jag dela allt, besvikelser och förhoppningar, ilska, bitterhet och glädje, med tjejer som förstår mig, sååå otroligt skönt!

I min omgivning börjar gravidmagarna nu dyka upp både här och där. När jag precis fått reda på mitt första missfall fick jag besök av en kompis, som inte visste något om det som hänt, och som berättar att hon är gravid i vecka 7. Hur tacklar man det?! Jag var tvungen att vända bort huvudet för några sekunder för att få ordning på ansiktet, innan jag åter kunde vända mig mot henne och gratulera... Jag träffade bara henne en gång under hennes graviditet, och det tog ett tag innan jag besökte henne o lillkillen, det gjorde för ont! Att se hennes mage påminde mig om att min egen skulle ha varit i den storleken nu, att träffa bebisen gjorde min saknad över vår egen så tydlig..

Trots att jag flera gånger där efter har samlat mod och försökt hitta rätt tillfälle för att berätta för vännen om vårt missfall har detta inte gått.. Nu tror jag inte att det någonsin blir av.

Sedan dess har fler bebisar kommit, fler vänner blivit gravida.. Jag har lärt mig att hantera de känslor som väller upp. Glädje, avundsjuka, bitterhet och förväntan om vartannat i en salig blandning.. Trots att den logiska delen av min hjärna protesterar, så känns det som om ju fler vänner jag har som får barn ju mer minskar våra chanser till det samma.. Som om det finns ett kö-system till bebisarna, o jag hela tiden förlorar min plats i kön.. Fånigt, jag vet!

Just nu har jag två kollegor som är höggravida, mycket gravidprat och bebissnack på fikarasterna alltså. Spännande och kul, och emellanåt otroligt jobbigt. Det handlar inte om att jag är svartsjuk på dom, att jag inte unnar dom deras graviditeter och deras bebisar, jag vill ju såklart ha min egen! Men att se deras lycka påminner mig själv så starkt om att jag inte är där...

När vi väl hade bestämt oss

Efter vårt första missfall var vi båda eniga om att vi ville försöka igen. Sambon var nu säker på att han ville bli pappa, nu när han hade fått känna på sina egna känslor över det som inträffat.. Så vi började försöka, räkna menscyklar, ÄL, BIM... Köpte ägglossningstester.. Bisolvon skulle va jättebra, storpack inhandlades på apoteket, kassörskan såg lite undrande ut när jag bad att få den största förpackningen, flera hundra tabletter.. Hjälpte inte. Fick tips om bidrottninggelé - köpte för dyra pengar, en kapsel om dagen innan frukost. Vid första äl kändes det rejält i magen, hoppet steg, detta måste ju va bra! Men nepp, inget plus den här gången. Köpte rosenrot och tvingar även i sambon detta.. Några "metoder" senare - kan konstatera att jag plussat både med rosenrot och utan, så det har nog ingen större betydelse. Men testa gärna, många som har plussat när de äter rosenrot.

Månaderna gick, i april fick vi vårt andra plus! Äntligen!! Men den där första, något naiva glädjen, som fanns där i augusti, hölls i schack. Vi visste ju båda hur det kunde sluta. Jag började så klart blöda, lite ibland, inget ibland, rött kändes hopplöst, brunt lite mer lovande.. Samtidigt kände jag en hel del symptom, lukter, trötthet, irritation framför allt, ilsk som en tokig tjur över saker som annars inte brukade beröra mig. Och stora fina plus på gravtestet. Unnade mig till och med ett "fin-test" Clearblues digitala, och fick "GRAVID 2-3 v" =D

Men blodet höll i sig, hjärtat åkte berg och dalbana. Fasade över nästa toabesök, hur skulle det se ut då? Till slut ringde jag gyn, hade börjat gå till en privatläkare. Fick en tid några dagar framöver för koll. Dagen innan mitt bokade besök började jag få ont i ryggen, tankar på utomkveds dök upp i huvudet. (Lätt släng av hypokondri!!) så jag ringde den vanliga barnmorskan för att rådfråga. Skulle jag inte ha gjort, då jag tydligen störde ofantligt i hennes mkt viktiga andra arbetsuppgifter! Fick till svar att de inte kunde göra något, är det missfall så är det. Jo, svarade jag, det förstår jag, men jag är orolig för utomkveds, och vill inte riskera mina äggledare.. Du får återkomma om 6 veckor om du fortfarande har ont och blöder, var svaret... Tack för inget, tänkte jag...

Dagen för det inbokade besöket hos privat-gyn kom, nervöst tog jag ett nytt gravtest på morgonen. Fint plus lyste på testet. Men ändå - oron fanns där, kände att mina symptom försvann, det luktade inte längre sopor på stan, och magen kändes tom på något konstigt sätt.. Där och då visste jag, det var över.. =(

Besöket hos läkaren bekräftade bara vad jag redan visste, ytterligare ett missfall...

Fortsätter snabbt till inlägg nr 2!

Det första steget på den långa krokiga väg som jag hoppas ska leda till vårt barn var att bestämma oss! Jag har nog alltid vetat att jag ville ha barn, för sambon var detta inte självklart.. Inte så kul att höra när man är kär, att mannen man vill dela sitt liv med, bilda familj tillsammans med - kanske inte alls ens åker med samma tåg in i framtiden! Osäkert... Efter lite funderande bestämde jag mig för att ge det tid, vi var fortfarande unga och de flesta av våra vänner också utan barn. Sambon fick veta att om han i framtiden bestämde sig för att han inte ville ha barn skulle han säga detta till mig. Jag ville ha valmöjligheten - ett liv med honom utan barn, eller ett liv utan honom men kanske med barn... Jag hoppades att jag inte skulle behöva välja!

Efter att ha ätit p-piller många år började jag fundera på vad det gjorde med min kropp, pratade med barnmorskan om alternativ, men dessa var få om jag inte ville stoppa i mig massa hormoner. Det finns en dator som via stickor eller temperatur talar om säkra och osäkra perioder, en sån skulle vi köpa! Det blev dock aldrig så, utan vi körde på de klassiska säkra perioderna, och räknade med att det skulle funka hyfsat då min menscykel är regelbunden. Sambon var dock införstådd med att det kan hända ändå, och att jag då inte skulle vilja göra abort..

Efter en härlig sommar som bland annat innebar en fjällvandring, där jag inte slutat blöda efter min mens, åkte vi till läkaren. Hypokondrisk som jag är hade jag säkert livmoderhalscancer eller ngt annat farligt! Läkaren frågade gång på gång om jag var gravid, nej sa jag, jag har ju haft min mens! Urinprov, gravtest och gynundersökning... Undersökningen visade på att jag blödde, vilket jag ju redan visste.. Läkaren kom tillbaka från lab, jag satt på britsen o dinglade med fötterna.. "Nu är det så att gravtestet var positivt!" - rummet snurrade framför mina ögon! Som jag hade fantiserat om denna stund, nu kändes det bara konstigt! Jag sa till läkaren att är det så är det väldigt välkommet, läkaren kontrade med att jag blöder, vilket kan vara helt normalt eller ett missfall, bara att vänta och se...

Sambon som varit förvisad till väntrummet såg frågande ut när jag kom tillbaka. Ville inte berätta för honom inför de övriga patienterna, så först på parkeringsplatsen utanför berättade jag nyheterna - nervös över hur han skulle reagera!! Svaret kom direkt  - nähä!?! Är det sant! Darrande på rösten svarade jag jakande, och funderade på vad som skulle hända nu... Som tur var blev sambon lycklig, nu när vi stog inför faktum - en liten bebis, ville han bli förälder!! =D

Trots att vi båda visste att utgången på graviditeten var osäker, var det svårt att inte låta drömmarna skena iväg.. Fundera över när barnet skulle födas, flicka eller pojke, namn.. Fasade lite över att behöva berätta på nya jobbet.. Den kärleken vi båda kände till det kommande barnet var enorm, helt utan proportion till den lilla cellklump som låg i min mage!

Lyckan blev dock kortvarig, sorgen desto längre.. Men efter ett tag var vi ändå ganska så förtröstansfulla, det hade ju gått utan att vi hade försökt, så nu när vi båda visste att vi ville och kunde planera, då skulle det ju inte dröja länge innan vi var gravida igen! Eller hur...

Premiärtur...

Nu är det dags! Har under ganska lång tid funderat på att sätta min längtan, frustration, ilska och stora kärlek till vårt ofödda barn på pränt. Lite självterapi, lite dagbok, en viktig ventil och viktigast av allt - kärleksbrev till det barn jag hoppas ska komma till oss så småningom.

Det ska erkännas att det är lite nervöst, även om det är "anonymt" att skriva här är det ju mer offenligt än att skriva en vanlig dagbok, som bara jag själv har tillgång till. Ska bli spännande att se om jag får några läsare, några kommentarer, men av störst betydelse är det ovan nämnda.

Ni vet hur det är - tjej möter grabb, de blir kära, relationen utvecklas - samboskap, gemensamma framtidsplaner och kanske så småningom drömmar om familj?! När man väl har bestämt sig för att "skaffa barn" - ska detta ju gärna hända genast. Visst, kanske tar det en månad eller två, men inte mer.. Att bli gravid är ju hur lätt som helst, minnen från sexualundervisningen i högstadiet gör sig påminda - ajaja, krävs inte mycket alls för att en enda liten spermie ska göra dig på smällen!! Trodde jag...