Det är inte lätt att veta vad jag vill. Jag vet det inte alltid själv. Då är det verkligen inte lätt att veta för andra. Men - ibland väntar man sig att folk omkring en ska förstå, för att de har liknande erfarenheter själva.. Men så är det inte alltid.
När mensen hade kommit i helgen ringde jag mina föräldrar, min mamma svarade. Storgråtande som ett barn berättade jag vad som hade hänt. Berättade att vi fått två tillbaka för att öka våra chanser. Berättade att det inte gick ändå. Hulkade och kunde knappt andas av allt gråt. Jag har inte öppnat mig eller gråtit så inför min mamma på många många år.
Kanske blev hon ställd över mina känslor, över mina tråkiga nyheter. Det kan vara så. Det jag fick tillbaka var att jag måste fortsätta hoppas, fortsätta tro, att det inte behöver vara kört ännu trots blodet. Att inte ge upp. Att mamma minsann känner folk som har fått många fler missfall än oss och ändå till sist har fått sitt barn.
Min pappa tycker att jag måste tro, att jag ska be till Gud. Mitt svar var att jag tror inte på Gud, så det hjälper inte. Ibland önskar jag att jag kunde tro, att jag skulle känna mig styrkt och hjälpt av det, av att ha någon att be om hjälp och någon som vakade över mig...
Så vad vill jag då ha när det värsta händer? Jag har funderat, eftersom mina föräldrars bemötande kändes så fel. När jag är som mest uppriven och ledsen vill jag att de lyssnar, utan att avbryta med goda råd eller egna/andras erfarenheter. Att de håller med om att det är förbannat orättvist, bittert och överjävligt. Att de inte peppar mig, ber mig att inte ge upp utan fortsätta kämpa. Jag vill bara få bli hörd. Jag vill att de möter mina känslor där och då. Jag är inte mottaglig för logik och pepp då, det funkar inte. Den fasen kommer senare, men inte i den mest akuta sorgefasen. Det funkar inte...
Jag vet att de vill väl, det är inte det... Men det blir fel, och då sluter jag mig istället, vill inte berätta hur jag känner. Stänger dom ute.
När jag fått lite distans tror jag att jag ska berätta för mina föräldrar om hur jag känner, om hur jag skulle vilja bli bemött när det är så här. Men än så länge är det för nära, för känsligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar