Tunga insikter

I dag brast det. Bekände mina synder för en nära vän och kollega på jobbet. Tårarna rann. Skammen brände på kinderna. Som tur var fick jag bästa tänkbara bemötande. Jag har problem. Jag måste erkänna det för mig själv. Nu. Inte sen. Nu.

I alla de olika psykolog/terapeut/kuratorsamtal jag har varit på det senaste åren återkommer samma sak, jag måste släppa på kontrollen. Jag försöker kontrollera mitt kaos med all kraft, trots att det inte går. Detta gör att det måste pysa ut någon annanstans. Det gör det där skyddet är som tunnast, på min akilleshäl - maten.

Rimmar illa då jag måste komma i bättre form (läs gå ner i vikt, helst massor) till höstens IVF. Då funkar det inte att vräka i sig chips, godis och choklad. Det dämpar ångesten och känslorna för ett tag, det gör det. Men sen kommer skammen, skulden och ångesten tillbaka, starkare än tidigare.

Så, steg nummer ett är att ta bort skulden. Den jobbar jag på nu. Varje gång det har blivit så här har jag känt att jag har svikit fina mannen, som jag gång på gång har lovat att ta tag i problemet och verkligen anstränga mig för att gå ner i vikt. (Jag VET att mannen älskar mig som jag är, det försäkrar han mig om varje gång, men han vet att det vore bra för mig själv om jag kunde gå ner en del, och att det förhoppningsvis kan öka våra chanser till ett barn). När jag då inte lyckas hålla löftena jag givit om att kämpa känner jag mig usel, nästan som om jag har bedragit honom.

Steg nummer två är att vi kämpar tillsammans, kollegan och jag. Under de 8-9 h vi är på jobbet ska vi hjälpas åt med vad vi äter, och framför allt vad vi inte ska äta. Det känns bra!

Är det någon som har några bra pepping- och motivationstips får ni väldigt gärna komma med dom här! Jag behöver allt stöd och pepp jag kan få!!

Börjar inse att det inte handlar om någon snabb lösning - utan en ändring som ska gälla i resten av livet....