Med ett andra missfall konstaterat kommer tankarna och rädslorna igång. Funderingar kring om något är fel, i så fall vad och vad kan bota? Läkaren och sköterskor var jättebra, förstående och tog sig tid. Fick göra ett blodprov som visade HCG-halten i mitt blod, den var redan ner på normala "icke-gravida" nivåer, det fina plusset på gravtestet till trots! Men skönt att veta att kroppen var på väg tillbaka!
Vid denna tidpunkt hittade jag också en tråd på Familjelivs forum som har kommit att betyda mycket för mig. En hel drös med underbara tjejer i samma situation, som alla har ett eller flera missfall bakom sig och kämpar vidare för att få sina efterlängtade små. Här kan jag dela allt, besvikelser och förhoppningar, ilska, bitterhet och glädje, med tjejer som förstår mig, sååå otroligt skönt!
I min omgivning börjar gravidmagarna nu dyka upp både här och där. När jag precis fått reda på mitt första missfall fick jag besök av en kompis, som inte visste något om det som hänt, och som berättar att hon är gravid i vecka 7. Hur tacklar man det?! Jag var tvungen att vända bort huvudet för några sekunder för att få ordning på ansiktet, innan jag åter kunde vända mig mot henne och gratulera... Jag träffade bara henne en gång under hennes graviditet, och det tog ett tag innan jag besökte henne o lillkillen, det gjorde för ont! Att se hennes mage påminde mig om att min egen skulle ha varit i den storleken nu, att träffa bebisen gjorde min saknad över vår egen så tydlig..
Trots att jag flera gånger där efter har samlat mod och försökt hitta rätt tillfälle för att berätta för vännen om vårt missfall har detta inte gått.. Nu tror jag inte att det någonsin blir av.
Sedan dess har fler bebisar kommit, fler vänner blivit gravida.. Jag har lärt mig att hantera de känslor som väller upp. Glädje, avundsjuka, bitterhet och förväntan om vartannat i en salig blandning.. Trots att den logiska delen av min hjärna protesterar, så känns det som om ju fler vänner jag har som får barn ju mer minskar våra chanser till det samma.. Som om det finns ett kö-system till bebisarna, o jag hela tiden förlorar min plats i kön.. Fånigt, jag vet!
Just nu har jag två kollegor som är höggravida, mycket gravidprat och bebissnack på fikarasterna alltså. Spännande och kul, och emellanåt otroligt jobbigt. Det handlar inte om att jag är svartsjuk på dom, att jag inte unnar dom deras graviditeter och deras bebisar, jag vill ju såklart ha min egen! Men att se deras lycka påminner mig själv så starkt om att jag inte är där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar