Fortsätter snabbt till inlägg nr 2!

Det första steget på den långa krokiga väg som jag hoppas ska leda till vårt barn var att bestämma oss! Jag har nog alltid vetat att jag ville ha barn, för sambon var detta inte självklart.. Inte så kul att höra när man är kär, att mannen man vill dela sitt liv med, bilda familj tillsammans med - kanske inte alls ens åker med samma tåg in i framtiden! Osäkert... Efter lite funderande bestämde jag mig för att ge det tid, vi var fortfarande unga och de flesta av våra vänner också utan barn. Sambon fick veta att om han i framtiden bestämde sig för att han inte ville ha barn skulle han säga detta till mig. Jag ville ha valmöjligheten - ett liv med honom utan barn, eller ett liv utan honom men kanske med barn... Jag hoppades att jag inte skulle behöva välja!

Efter att ha ätit p-piller många år började jag fundera på vad det gjorde med min kropp, pratade med barnmorskan om alternativ, men dessa var få om jag inte ville stoppa i mig massa hormoner. Det finns en dator som via stickor eller temperatur talar om säkra och osäkra perioder, en sån skulle vi köpa! Det blev dock aldrig så, utan vi körde på de klassiska säkra perioderna, och räknade med att det skulle funka hyfsat då min menscykel är regelbunden. Sambon var dock införstådd med att det kan hända ändå, och att jag då inte skulle vilja göra abort..

Efter en härlig sommar som bland annat innebar en fjällvandring, där jag inte slutat blöda efter min mens, åkte vi till läkaren. Hypokondrisk som jag är hade jag säkert livmoderhalscancer eller ngt annat farligt! Läkaren frågade gång på gång om jag var gravid, nej sa jag, jag har ju haft min mens! Urinprov, gravtest och gynundersökning... Undersökningen visade på att jag blödde, vilket jag ju redan visste.. Läkaren kom tillbaka från lab, jag satt på britsen o dinglade med fötterna.. "Nu är det så att gravtestet var positivt!" - rummet snurrade framför mina ögon! Som jag hade fantiserat om denna stund, nu kändes det bara konstigt! Jag sa till läkaren att är det så är det väldigt välkommet, läkaren kontrade med att jag blöder, vilket kan vara helt normalt eller ett missfall, bara att vänta och se...

Sambon som varit förvisad till väntrummet såg frågande ut när jag kom tillbaka. Ville inte berätta för honom inför de övriga patienterna, så först på parkeringsplatsen utanför berättade jag nyheterna - nervös över hur han skulle reagera!! Svaret kom direkt  - nähä!?! Är det sant! Darrande på rösten svarade jag jakande, och funderade på vad som skulle hända nu... Som tur var blev sambon lycklig, nu när vi stog inför faktum - en liten bebis, ville han bli förälder!! =D

Trots att vi båda visste att utgången på graviditeten var osäker, var det svårt att inte låta drömmarna skena iväg.. Fundera över när barnet skulle födas, flicka eller pojke, namn.. Fasade lite över att behöva berätta på nya jobbet.. Den kärleken vi båda kände till det kommande barnet var enorm, helt utan proportion till den lilla cellklump som låg i min mage!

Lyckan blev dock kortvarig, sorgen desto längre.. Men efter ett tag var vi ändå ganska så förtröstansfulla, det hade ju gått utan att vi hade försökt, så nu när vi båda visste att vi ville och kunde planera, då skulle det ju inte dröja länge innan vi var gravida igen! Eller hur...