Efter en sommar som bjudit på både toppar och dalar kom så hösten. Jag hade bestämt mig för att återvända till min gynekolog för att nu begära hjälp i barnverkstaden.. Ringde och fick en tid om någon vecka. Väntan på läkarbesöket var känslomässigt blandad. Spännande, förväntansfull, livrädd över att bli nekad hjälp! Men känslan som dominerade var nog förlust.. Ni vet - flicka möter pojke, det förälskade paret flyttar ihop och bestämmer sig så småningom för att det där med barn vore en bra idé.. Flicka kastar pillren och vips några veckor senare lyser plusset starkt på gravtestet. Och så klart - 9 månader senare är det dags för leverans!
Att nu blanda in fler människor, yrkesmänniskor, främmande människor, teknik, provtagningar, hormoner, mediciner, i det som ska vara så intimt, så lyckligt, så privat... Kanske verkar det otacksamt, jag är överlycklig och lättad över att det finns hjälp att få för par i vår situation, men jag har fått överge den romantiska drömmen om att skaffa barn! Det tog ett tag att komma över.
Jag hade laddat med argument för att få läkaren att hjälpa oss. Då min vikt tidigare har varit uppe för diskussion och där läkaren tycker att det vore bra om jag kunde gå ner några kilon (jo, jag håller med!) var jag jätterädd för att han skulle avvisa oss och be oss återkomma när jag hade uppnått rätt BMI. Men nepp - på besöket fick vi veta att om vi skulle lyssna på statistiken är det endast 1 procent av alla fertila par som upplever tre eller fler mf. Det är enligt statistiken också en sanning att har man fått tre mf kan man lika gärna få hur många som helst... Detta är det jag kommer ihåg från samtalet med läkaren. Det var tur att min fina sambo var med, för han hörde annat också, som var lite mer positivt..
Vid vårt besök hos gynekologen diskuterade vi en studie som en överläkare här i staden genomför. Han forskar på par med upprepade missfall, där man misstänker en störning på blodet som gör det lättare att få små små blodproppar som kan leda till missfall. Vår gyn ska skriva ett brev till överläkaren, och förhoppningsvis kan vi få vara med i hans studie!
Oroligt frågade jag vad som händer om vi inte får va med i studien. Gynekologen hade tidigare beskrivit kunskapsläget om upprepade missfall som ett stort svart hål, ingen har några svar, men många har teorier.. Vi blev lovade att han i såfall skulle försöka hjälpa oss, eventuellt med olika former av hormoner. Han pratade också om IVF, men la till att det hjälper ju inte om man bara får mf hela tiden...
Så - besöket resulterade i ett brev till den där överläkaren. Brevet skulle skickas de närmsta dagarna, och gyn trodde att vi ganska snart skulle få svar... När jag kom hem satte jag mig genast vid datorn för att googla gällande överläkare, och det jag fann väckte mitt hopp! Nu är det bara att vänta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar