Dagen innan julafton. Massor att göra. Men tankarna finns på annat håll, det har nu gått ytterligare ett år. Ett år av kärlek, sorg, längtan, förhoppningar och misslyckanden. Jag kan inte hjälpa att jag funderar och fasar över hur det kommer att se ut nästa jul. Kommer vi sitta här då, som lyckliga nyblivna föräldrar, eller kommer vi kanske pulsa genom snön i jakten på de sista klapparna med en vilt sparkande bebis i magen? Eller kommer vi sitta här, i huset med de två tomma sovrummen, och fortfarande vara ensamma? Jag drömmer, jag hoppas, jag är rädd..
Sambons kollega hade nyligen beklagat sig över att han är TVUNGEN att vara hemma i TVÅ dagar med den lilla sonen, inte ens året gammal, då hans fru skulle jobba, 2 dagar.. Byta blöja o mata, usch vad jobbigt! Kollegan kommer inte att vara föräldraledig ngn längre tid, utan endast strödagar när han måste.. Deras val, hans förlust, tänker jag. Finaste sambon sa, med ledsen röst - det är jobbigt att höra honom klaga, när det jag själv vill mest av allt är att få vara föräldraledig...! Jag blir glad och varm av att höra honom säga det, att veta att han längtar och älskar precis lika mycket som jag. Men jag blir ledsen också, då det är min kropp som inte vill/kan behålla barnen, det är jag som hindrar honom från att få vara pappa.. Det är mitt fel..!? Men vad ska jag göra, annat än att hoppas att det snart är vår tur.
Snälla, låt det snart vara vår tur..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar