Nu är det dags! Har under ganska lång tid funderat på att sätta min längtan, frustration, ilska och stora kärlek till vårt ofödda barn på pränt. Lite självterapi, lite dagbok, en viktig ventil och viktigast av allt - kärleksbrev till det barn jag hoppas ska komma till oss så småningom.
Det ska erkännas att det är lite nervöst, även om det är "anonymt" att skriva här är det ju mer offenligt än att skriva en vanlig dagbok, som bara jag själv har tillgång till. Ska bli spännande att se om jag får några läsare, några kommentarer, men av störst betydelse är det ovan nämnda.
Ni vet hur det är - tjej möter grabb, de blir kära, relationen utvecklas - samboskap, gemensamma framtidsplaner och kanske så småningom drömmar om familj?! När man väl har bestämt sig för att "skaffa barn" - ska detta ju gärna hända genast. Visst, kanske tar det en månad eller två, men inte mer.. Att bli gravid är ju hur lätt som helst, minnen från sexualundervisningen i högstadiet gör sig påminda - ajaja, krävs inte mycket alls för att en enda liten spermie ska göra dig på smällen!! Trodde jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar