Fas 2 - eller?

Det finns ett forum på nätet som har kommit att bli en viktig del av min dag, där kan jag skriva frågor, beklaga mig, uttrycka oro och sorg, glädje och lära mig massor om det här med att "skaffa" barn. En tråd där är mycket speciell för mig, i den kan jag dela hela den här berg och dalbanan med andra tjejer i liknande situation. Det är inte alltid som kärleken här hemma eller ens vänner förstår alla känslor, tankar, oro som finns i mig. Det är heller inte alltid jag vill eller kan berätta hur jag känner, barnproblemen kan så lätt ta överhand. Då finns tråden på forumet där, såå mycket mer värd än jag någonsin kunde tro när jag först skrev där! Underbara, fantastiska tjejer, aldrig någon kritik eller påhopp, bara empati, stöttning, hopp när man inte själv orkar!

Hur som helst, en av tjejerna beskrev sitt liv som indelat i 3 faser. Fas 1 mens - allt hopp om barn utsuddat, depp, pms, smärta, svart svart svart.. Fas 2 är väntan på ÄL, hoppet har tänts igen och man börjar känna sig bättre, ser ljuset i tunneln. Fas 3 är väntan på BIM, den hopplösa väntan där man slängs mellan hopp och förtvivlan, analys analys analys av ALLT, trötthet, illamående, huvudvärk, ömma tuttar, nysningar, lukter..?! Jag kan inte annat än att hålla med, hon satte mitt liv på pränt!

Jag är i fas 2, iaf på ingång i den fasen. Fas 1 höll envist i sig längre än vanligt den här månaden. Hoppet har tänts, men också tvivlet. Sista plusset kom i maj, sen dess har inget hänt. Så jag tänker - varför skulle det ta sig den här månaden när det inte har tagit sig tidigare??

Sen när blev det så här, sen när blev mitt liv mens, väntan på äl, äl, väntan på bim, mens..? Sen när började mitt liv kretsa kring de här tre faserna?? Sen när slutade man bli lättad över att mensen kom och istället började oroa sig över att mensen alltid kommer? Sen när började man vända sig bort för att slippa se alla tjejer med fina gravidmagar eller barnvagnar, istället för att glatt spana in o tänka en dag är jag också där? Sen när började detta göra så ont?

Hopp var det ja.. Varje månad, varje ny äl är ett nytt hopp, en ny chans om liv. Hopp och förtvivlan är sina motparter, men också sina jämnlikar.

I detta vilar jag nu, hur jag än vänder mig är det här mitt liv. Jag vet att jag måste/vill/behöver/väljer att/skulle må bra av/öka mina chanser genom - att - gå ner i vikt. Jag vet det, läkarna säger det, kärleken säger det. Men
det
är
så
svårt

Varför?

För att varje gång mensen envisas att komma rasar jag, min motivation försvinner, mitt hopp utraderas, min energi går åt till att kravla mig upp igen.

Jag behöver ork, lust, envishet - snälla tomten, jag önskar mig detta i julklapp. Och ett stort fint plus till oss också tack!! (Gärna en bebis med, kan jag få det tro?)