måndag 11 oktober 2010

Tredje gången gillt?

Månaden efter vårt andra missfall plussade jag igen, svaga försiktiga små plus. Skulle till Stockholm över veckoslutet för att hälsa på vänner, smög med alkoholfria drinkar och vin hela helgen. Berättade för bästa vännen, men inte för de andra. Så osäkert, så hemligt.. Men så klart följdes plusset nästan genast av blod. Snart var det över och det tredje missfallet var ett faktum...

Nu började det bli riktigt tungt! Enligt gynläkarens statiskt är det endast 1 procent av alla par i fertil ålder som får uppleva tre missfall eller fler - är ju alltid kul att vara speciell.. Känslomässigt blev det en jobbig tid, hoppet om att få barn minskade rejält. Jag som tidigare hade varit lite hemlig om våra försök att "skaffa barn" - och resultaten av försöken, kände mig tvungen att bli lite mer öppen. Sambon har väl tyckt detta hela tiden, men då jag vet hur det har varit för vänner runt om mig med alla spekulationer hit och dit har jag velat vänta.

En familjemiddag med mina föräldrar några veckor tidigare resulterade i följande diskussion: Jag berättade glatt för mamma om en spännande resa jag vill göra någon gång i livet - ett företag som erbjuder fantastiska ridresor i hela världen! Mammas svar var: O jag som hade hoppats på att bli mormor snart! Ja, vad svar man på det? Sårande var det iallafall.

En kväll ringde jag därför min mamma och berättade om våra försök och missfallen. Min mamma har själv haft flera missfall innan oss barn, och jag hoppades på förståelse från henne, och kanske att de hade några tips vi kunde bli hjälpta av. Förståelse fick jag nog, och vi hade ett ganska bra samtal. Det visade sig att mina föräldrar genomgått läkarundersökningar efter sina missfall, men att de inte visade på några fel. Skönt iallafall att berätta!

Nu vet vår närmsta familj samt mina närmsta vänner och några av mina kollegor. Sambon har fått lov att berätta för de vänner han vill, mot att han berättar för mig vilka som vet. Fånigt kanske, men jag känner mig tryggare med att veta. Konstigt egentligen, att detta med missfall kan kännas så skamfullt, när jag berättar så har de flesta många vänner som fått missfall, så det är ju inte så ovanligt som det ibland kan verka..

Min kära syster sa något smart när hon var gravid. Hon var väldigt orolig över att få missfall, men alla hon pratade med viftade bort hennes oro med att det är såååå ovanligt med missfall, tänk inte på det! Det dämpade inte hennes oro! När tyvärr även hon fick ett missfall, och berättade detta för samma människor fick hon istället till svar att det är sååå vanligt med missfall, att dom själva hade fått vara med om detta eller hade många vänner som fått missfall.. Min syster sa då till mig, att det hon hade behövt höra när hon var orolig var istället att - ja, det är superjobbigt med missfall, jag har själv haft ett, men jag överlevde!! Kanske något att tänka på när en vän delar med sig av sin oro för missfall.

2 kommentarer: