En spännande vecka framför mig...

En vecka kvar till BIM, kanske kanske kan det bli ett plus för oss nästa helg! Vi har iallafall gjort vad vi har kunnat för att det ska bli så. Lovade ju både samon o läkaren att jag inte skulle använda ägglossningstester mer, utan "ha samvaro" när lust fanns, som doktorn så fint uttryckte det... haha! Så, vet inte exakt när äl var, då får man försöka hela tiden istället..

Så, denna vecka kommer spenderas med att leta efter graviditetssymptom, försöka att inte leta efter samma symptom.. Samt vänta på att doktor LB ringer om provresultaten! Spännande alltså!

Längtar efter plus, har inte haft ngt sen i maj, vill få det där fina extra strecket på gravtestet, så vi iallafall kan få en chans till en liten bebis!!

Testade faktiskt i dag, korkat, är ju sååå alldeles för tidigt!! Men kunde inte låta bli.. Såklart snövitt test, men det gav mersmak! Men ska försöka vänta till på fredag iaf med att testa nästa gång... Får se hur det går ;-)

Jag har fått sällskap..

av min mobil, den lämnar nu mera inte min sida! Väntar och väntar på att telefonen ska ringa, att jag ska få höra doktor LBs röst och få svar på våra prover. Vanligtvis är jag inte såå noga med att aldrig missa ett samtal, men nu skulle jag gå upp i bitar om jag hade missat ett samtal som jag trodde var från läkaren! Så bäst att inte chansa!! Sist har han ringt på kvällarna, så vi får väl se..

Spännande dagar nu också, äl-vecka är här, tror jag, utan tester och temp är jag ju inte säker, men jag har antagit utmaningen att inte testa, och än så länge har jag inte fuskat, inte ens det minsta lilla =)

BIM är ca 6 november, på finaste systers födelsedag, kanske kan även jag få en present då?

I dag är jag ledsen...

Har spenderat fredagskvällen, natten och lördagen med min gravida finaste vän. Jag är jätteglad för deras skull, de väntar sitt första barn - men jag är också lite avundsjuk! Skäms otroligt för att erkänna det för mig själv, ännu mer för att skriva det här!! Men det är okej, jag får ju va med på ett hörn =) Vad jag däremot har svårare för (och här skäms jag ännu mer!!) är att denna fina vän har en annan vän, som också väntar barn. Detta var inte planerat, inte ens önskat, det bara blev.. Och det var nog inte ens självklart att de skulle behålla barnet... Sånt har jag svårare för, känns inte rättvist alls! Vi som kämpar, längtar och önskar hett hett ett litet barn, vi blir utan, de som inte ens vill ha, de får...

Extra jobbigt är nog att jag känner mig utanför. Det var ju jag o fina vännen som skulle vänta barn samtidigt, gå där med våra magar, ha bebisfika och barnvagnspromenader. Nu blir det inte så, nu blir det hon och andra, medan jag står bredvid och väntar, väntar snällt på min tur...

Var också på IKEA idag, skoj, men lite jobbigt. Om man vill spana på gravidmagar eller nyfödda bebisar så är det helt klar till IKEA en lördag man ska åka.. Kändes som om det bara var jag o karlarna som inte var gravida =( Dessutom väntar jag på min ÄL, sambon är bortrest så blir väl inget med det den här månaden heller (förra gick ju bort pga alla blödningarna) o så blöder jag igen.. =( Inte så mkt, men ändå, blir orolig för att det ska starta igen! Förmodligen bara ÄL-blödning, men vill gärna slippa!

Som sagt, är ledsen i dag...

Det börjar närma sig...

I går konstaterade jag att det har gått fyra veckor sedan vårt besök hos LB, än viktigare det har gått 4 veckor sedan vi lämnade våra blodprov! Enligt LB skulle svaren på proverna (kromosomtesterna) komma efter 4-6 veckor. Detta innebär att telefonen kan ringa vilken dag som helst, och vi får veta vad proverna visat.. Spännande till tusen! Konstigt nog är jag inte speciellt nervös, kanske borde vara det.. Vet inte vad jag ska hoppas på, att de ska visa något? Att de inte ska visa något? Hmm... får väl ta det som det kommer helt enkelt..

Längtan efter mens

Till slut orkade jag inte längre, hypokondrikern i mig hade kommit på en massa olika anledningar till mina blödningar.. Jag ringde doktor LB, som sa att undersökningen såg bra ut, han visste inte några anledningar till mina blödningar, men eftersom jag inte hade ont, ingen feber mm så tyckte han att jag skulle avvakta mensen som skulle komma om några dagar, för att se om blödningarna försvann med denna.. Så det gjorde jag,, konstigt att längta efter mensen, den vill man ju bara ska hålla sig borta!

Mensen kom, och gick - och tog blödningarna med sig! =) så än så länge är jag nu blödningsfri!! Såå himla skönt, så härligt att inte ha PMS hela tiden.. Tur för sambon, ännu mer tur för mig.

Efter undersökningen kan du blöda lite...

Sa doktor LB.. Lite - ytterligare en definitionsfråga! Jag har blött, o blött, o blöttt.. Inga mängder, men varje dag. Så fort jag tror att nu så slutar det nog, så kommer det igen.. Inte bara blod, även PMS-hormoner och med det PMS-humör.. Det höll i sig i tre veckor.. I tre veckor var jag upp och ner, ett mensmonster, ingen rolig flickvän alls... Undrar ibland hur detta ska sluta, hur ska detta sluta???

Kontrollfreak goes crazy!!

Den som en gång har äntrat bebisverkstaden vet att det inte finns så mkt att göra där egentligen.. Typ - lämna in bilen för service, sätt dig ner och ta en kaffe och vänta på att den blir klar! Och vänta, och vänta,,, och vänta lite till... MEN - det finns saker man kan göra!! Fina små saker som ger känsla av kontroll, som kan diskuteras och analyseras i evigheter i väntan på att gravsymptomen ska dyka upp, att mensen inte ska göra det..

De kallas ägglossningstester, eller ÄL-tester. Anspråkslösa små saker, billiga är de också (om man beställer via nätet) bara att kissa, vänta en liten stund - analysera!! Antal streck, styrka på strecket.. Ägglossning på g?

För ett kontrollfreak som jag är detta rena kokainet! Helt klart beroendeframkallande - jag har mängder av tester här hemma som bara väntar på att bli kissade på..

Men - läkaren tycker no no, skippa testerna och sexa på när ni har lust istället.. Vad säger du männska!? tänker jag, du måste va galen... Men lovat har jag, både LB och sambon...

Så nu har jag ingen kontroll alls....

Rör - igt till tusen! Eller iaf till 17

När vi kommit från läkaren fick sambon ett flertal gånger garantera mig att han ville ha sex med mig igen, jag kände mig osäker på detta faktum efter våra upplevelser.. Nästa steg var nu att lämna blod, ngt jag var nervös för på grund av sambons rädsla.. Jag själv är blodgivare, så det är inga större problem att sticka mig.

LBs order var att lämna blod, avvakta provresultaten, vid nästa plus ska vi SMSa till ett speciellt mobilnr han har endast för denna anledning.. När han fått sms´et från oss ringer han upp för vidare konsultation, vi kan få tabletterna och ett VUL kan göras redan i slutet av vecka 6, det ni!! =)

Så, steg ett: Lämna blod.

Steg två: Plussa!! (lägger in en order om detta då..!)

Blodprov ska lämnas hos provtagningen på sjukhuset, otroligt duktiga sköterskor som jobbar där!! Vi talade om att sambon var lite svårstucken, så han fick ligga på britsen medan dom stack honom. Jag hade hört att det skulle tas många rör blod av mig, hela åtta stycken! Trodde jag.. När det hela var över var vi uppe i sjutton rör! Enligt sköterskorna var detta inte ens hälften av den mängd man tar vid blodgivning, men när de hela tiden bytte till ett nytt rör började jag fundera på om jag snart skulle se ut som ett russin..

Så, blodproven lämnade, nu har vi gjort vad vi har kunnat... Bara att avvakta resultaten!

En erfarenhet rikare..

Jag har aldrig varit rädd för gynundersökningar, visst - det finns roligare saker att göra men det är faktiskt inget större problem! Dock har jag fått mkt övning i dessa undersökningar de senaste året, då de har varit flera till antalet..

Hur som, sambon blev kvar i rummet, vid huvudändan av stolen, så också han är en erfarenhet rikare! Gynundersökningen med VUL visade inget konstigt, bra livmoder, fina äggstockar.. Dock är det en gåta hur de överhuvudtaget lyckas se något på de där ul-bilderna!! Här ser du din äggstock! Säger LB... Öhhh, säger jag, och ser inget annat än myrornas krig på skärmen.. Jaja, så länge han ser så är det väl bra!

In kommer en sköterska, jag ser en kanylliknande slang i hennes hand.. Jaha, det här är nytt.. Saltvatten. I. Min. Livmoder. Slang. Genom. Livmodertappen. !!! Nej, det gjorde inte ont, men obehagligt var det, en lite ilande känsla långt inne i magen när slangen skulle igenom tappen. Där efter känslan av att jag inför LB, sambon och sköterskan kissar på mig.. Min livmoder är ju fylld med saltvatten som ska ut någonstans, helst samma väg som det kom in..

Med en massa papper upptryckt mellan benen får jag hasa mig in till toaletten, medan LB, sambon och sköterskan tittar på. Charmig jag känner mig...

Nu gäller det!

Idag var det dags för mötet med läkare LB. Jag har förvarnat sambon om att det kommer krävas ett blodprov även från honom. Min finaste älskling har svårt för att ta blodprov, men jag tror att det ska gå bra. Vi diskuterade också den där gynundersökningen som väntade.. Jag menar - hur sexigt är det att se sin flickvän där i stolen, o hur bekväm är jag med att ha sambon där?

Det visade sig att för sambon spelade det ingen roll. Jag sa att han får göra som han vill, gå ut eller stanna kvar, men att han i såfall måste stå vid huvudändan!!!!! Liiiite sexighet vill jag få behålla iallafall!

Läkaren pratade i nästan 45 minuter om studien, tidigare erfarenheter, studier från Norge som visat att om man ger gravida kvinnor som tidigare haft flera mf extra "tender, care and love" ökar chansen för att de ska få friska och fullgångna barn. Vi pratade om internet, om familjeliv, om olika teorier och "husmorsknep". Om folk som åker över hela världen och testar "allt" till vilken kostnad som helst, i jakten på ett barn.. På sitt biologiska barn..

Jag svarade läkaren att det är BARN jag vill ha, en graviditet är inte ett måste. Visst skulle jag sakna att inte få den erfarenheten, det verkar mysigt att få känna sparkarna, men jag har ju också sett hur dåligt man kan må under sin graviditet.. Det är inte viktigt för oss att barnet vi får är vårt biologisa, andra alternativ är helt okej de med, bara vi får bli föräldrar. LB verkade tycka att detta var en sund inställning, men också att vi hade långt dit innan andra alternativ var enda lösningen..

Vid mötet fick vi också positiva nyheter! Enligt statisktiken (denna sanning!) har vi 50 procents chans att lyckas vid nästa graviditet, detta utan någon form av behandling alls! Kändes underbart att höra, då vi inte tyckte att vår tidigare gynekolog hade låtit lika positiv till våra framtidsutsikter för att bli föräldrar..

Vi fick också höra att över 200 par har än så länge ingått i studien, och att nästan alla har fått friska och levande barn. Detta är såklart underbart att höra!!!

En massa blodprov ska tas, blodet koagulationsförmåga, salthalt, mineralnivåer, vitaminnivåer, kromosomtest med mera med mera.. Trombocyterna är tydligen i fokus i forskningen, defekter på dessa kan göra att små blodproppar bildas i blodådrorna mellan mamma och foster.

Blodprov är alltså nästa grej.. En liiiten sak återstår dock - gynundersökningen!!!

Lycka....

är att efter några få dagars våndor, ständig mobilbevakning, äntligen äntligen få det där samtalet!! Överläkaren (LB) hade nu hunnit kika på våra papper, och han ville ställa några frågor. Vi pratade om allmäntillstånd, rökning (nepp), alkohol (måttligt), kaffe (ja - men 1-2 koppar om dagen, vilket var helt okej), vikt - i övre skalan men under strecket.. När LB fått svar på sina frågor meddelade han att han ville träffa oss, och vi fick en tid veckan därpå!!! Rensade snabbt min kalender, inget annat kan vara viktigare, och tackade lyckligt ja till tiden!

I dag är lyckan vår!

Telefontid bokad..

Äntligen var dagen framme för den bokade telefontiden! Väntade och väntade hela dagen, fjärliar i magen och tårar i ögonen.. Tillslut ringde läkaren, vi pratade kort, han var osäker på om han fått brevet, men tycktes känna igen mitt namn. Han skulle kika i posten som kommit de sista dagarna och som han inte hade hunnit gå igenom, för att återkomma till mig inom ett par dagar...

Vi pratade endast några korta minuter, men intrycket av läkaren är positivt, intresserad, vänlig och förtroendeingivande.. =) Hoppas!!

Tar saken i egna händer!

Genom mina undersökningar om överläkarens forskning hade jag fått veta att blodprover skulle tas, och dessa skulle tas i rätt läge i menscykeln, gärna strax efter mens.. Eftersom jag inte hade den minsta lust att vänta ytterligare en månad på att ta testerna, och jag fortfarande inte hade hört något från överläkaren, bestämde jag mig för att försöka få tag i honom...

Ringde hans avdelning, fick prata med en kvinna som satt på helt fel jobb.. Blev såå surt avvisad att jag började storgråta i telefonen, där och då, på jobbet.. Alltså, jobbar man på kvinnokliniken borde man väl dels vara van att prata med oroliga människor, dels ha ett visst intresse av att hjälpa folk?!

Det jag fick ut utav samtalet, förutom känslan av att jag ringde och störde i något mycket viktigare, var en telefontid med överläkaren om en och en halv vecka. Inget svar på om brevet från vår gyn kommit fram, ingen information på när proverna ska tas, inget annat än tårar och ledset hjärta..

En lång väntan...

Jag har lärt mig att när en läkare säger "det ska nog gå ganska snabbt" betyder det inte samma tidsram som om jag hade sagt samma sak! Längtar, väntar, fasar.. det tar tid! Stegen bort till postlådan varje dag efter jobbet är långa och avvaktande, hoppfulla och skrämda, ska vi få ett svarsbrev idag??

Hitintills är svaret:


NEJ!

Nu är hösten här - nu tar vi nya tag..

Efter en sommar som bjudit på både toppar och dalar kom så hösten. Jag hade bestämt mig för att återvända till min gynekolog för att nu begära hjälp i barnverkstaden.. Ringde och fick en tid om någon vecka. Väntan på läkarbesöket var känslomässigt blandad. Spännande, förväntansfull, livrädd över att bli nekad hjälp! Men känslan som dominerade var nog förlust.. Ni vet - flicka möter pojke, det förälskade paret flyttar ihop och bestämmer sig så småningom för att det där med barn vore en bra idé.. Flicka kastar pillren och vips några veckor senare lyser plusset starkt på gravtestet. Och så klart - 9 månader senare är det dags för leverans!

Att nu blanda in fler människor, yrkesmänniskor, främmande människor, teknik, provtagningar, hormoner, mediciner, i det som ska vara så intimt, så lyckligt, så privat... Kanske verkar det otacksamt, jag är överlycklig och lättad över att det finns hjälp att få för par i vår situation, men jag har fått överge den romantiska drömmen om att skaffa barn! Det tog ett tag att komma över.

Jag hade laddat med argument för att få läkaren att hjälpa oss. Då min vikt tidigare har varit uppe för diskussion och där läkaren tycker att det vore bra om jag kunde gå ner några kilon (jo, jag håller med!) var jag jätterädd för att han skulle avvisa oss och be oss återkomma när jag hade uppnått rätt BMI. Men nepp  - på besöket fick vi veta att om vi skulle lyssna på statistiken är det endast 1 procent av alla fertila par som upplever tre eller fler mf. Det är enligt statistiken också en sanning att har man fått tre mf kan man lika gärna få  hur många som helst... Detta är det jag kommer ihåg från samtalet med läkaren. Det var tur att min fina sambo var med, för han hörde annat också, som var lite mer positivt..

Vid vårt besök hos gynekologen diskuterade vi en studie som en överläkare här i staden genomför. Han forskar på par med upprepade missfall, där man misstänker en störning på blodet som gör det lättare att få små små blodproppar som kan leda till missfall. Vår gyn ska skriva ett brev till överläkaren, och förhoppningsvis kan vi få vara med i hans studie!

Oroligt frågade jag vad som händer om vi inte får va med i studien. Gynekologen hade tidigare beskrivit kunskapsläget om upprepade missfall som ett stort svart hål, ingen har några svar, men många har teorier.. Vi blev lovade att han i såfall skulle försöka hjälpa oss, eventuellt med olika former av hormoner. Han pratade också om IVF, men la till att det hjälper ju inte om man bara får mf hela tiden...

Så - besöket resulterade i ett brev till den där överläkaren. Brevet skulle skickas de närmsta dagarna, och gyn trodde att vi ganska snart skulle få svar... När jag kom hem satte jag mig genast vid datorn för att googla gällande överläkare, och det jag fann väckte mitt hopp! Nu är det bara att vänta...

Sommarvila

Efter vårt tredje missfall bestämde vi oss för att "bara vara" ett tag. Höll visserligen koll på ägglossningen och försökte pricka in den så gott det gick, men också att hitta annat i livet. Under försommaren hade hela mitt liv tagits över av våra misslyckade försök att få barn. Jag ville ingenting, hade inte lust till något, allting överskuggades av att vi inte fick barn! Deppighet och nedstämdhet varvat med frustation och panikångestattacker.. Det blev för mycket!

Efter en kväll med ett jobbigt men bra samtal mellan sambon och mig bestämde vi oss för att vi (läs jag!) måste hitta annat i livet med. Göra saker vi tycker är kul, måna om varandra. Vi bestämde oss för att vi inte vill riskera vår relation, och att det var viktigt att behålla den partner man ville skaffa barn med! =) Skönt att prata, skönt att landa och ännu skönare att börja se glädje i andra delar i livet också!

Sedan dess har det gått i vågor, men jag påminner mig ständigt om att det finns andra saker i livet som är bra, trots frånvaron av barn. Men klart är att när mensen envisas med att komma varje månad, då rasar mitt liv för en stund. Fritt fall ner i det djupa svarta schakt som öppnas när de första bloddropparna visar sig... Men tiden har lärt mig att det är som jobbigast en dag eller två, då får jag vara ledsen, tillbringa kvällen i soffan med att tycka synd om mig själv. Men redan efter någon dag börjar man längta efter att mensen ska ta slut, att ägglossningen snart ska vara här så att vi kan försöka igen! Jag håller på att lära mig att leva med detta...

Tredje gången gillt?

Månaden efter vårt andra missfall plussade jag igen, svaga försiktiga små plus. Skulle till Stockholm över veckoslutet för att hälsa på vänner, smög med alkoholfria drinkar och vin hela helgen. Berättade för bästa vännen, men inte för de andra. Så osäkert, så hemligt.. Men så klart följdes plusset nästan genast av blod. Snart var det över och det tredje missfallet var ett faktum...

Nu började det bli riktigt tungt! Enligt gynläkarens statiskt är det endast 1 procent av alla par i fertil ålder som får uppleva tre missfall eller fler - är ju alltid kul att vara speciell.. Känslomässigt blev det en jobbig tid, hoppet om att få barn minskade rejält. Jag som tidigare hade varit lite hemlig om våra försök att "skaffa barn" - och resultaten av försöken, kände mig tvungen att bli lite mer öppen. Sambon har väl tyckt detta hela tiden, men då jag vet hur det har varit för vänner runt om mig med alla spekulationer hit och dit har jag velat vänta.

En familjemiddag med mina föräldrar några veckor tidigare resulterade i följande diskussion: Jag berättade glatt för mamma om en spännande resa jag vill göra någon gång i livet - ett företag som erbjuder fantastiska ridresor i hela världen! Mammas svar var: O jag som hade hoppats på att bli mormor snart! Ja, vad svar man på det? Sårande var det iallafall.

En kväll ringde jag därför min mamma och berättade om våra försök och missfallen. Min mamma har själv haft flera missfall innan oss barn, och jag hoppades på förståelse från henne, och kanske att de hade några tips vi kunde bli hjälpta av. Förståelse fick jag nog, och vi hade ett ganska bra samtal. Det visade sig att mina föräldrar genomgått läkarundersökningar efter sina missfall, men att de inte visade på några fel. Skönt iallafall att berätta!

Nu vet vår närmsta familj samt mina närmsta vänner och några av mina kollegor. Sambon har fått lov att berätta för de vänner han vill, mot att han berättar för mig vilka som vet. Fånigt kanske, men jag känner mig tryggare med att veta. Konstigt egentligen, att detta med missfall kan kännas så skamfullt, när jag berättar så har de flesta många vänner som fått missfall, så det är ju inte så ovanligt som det ibland kan verka..

Min kära syster sa något smart när hon var gravid. Hon var väldigt orolig över att få missfall, men alla hon pratade med viftade bort hennes oro med att det är såååå ovanligt med missfall, tänk inte på det! Det dämpade inte hennes oro! När tyvärr även hon fick ett missfall, och berättade detta för samma människor fick hon istället till svar att det är sååå vanligt med missfall, att dom själva hade fått vara med om detta eller hade många vänner som fått missfall.. Min syster sa då till mig, att det hon hade behövt höra när hon var orolig var istället att - ja, det är superjobbigt med missfall, jag har själv haft ett, men jag överlevde!! Kanske något att tänka på när en vän delar med sig av sin oro för missfall.

Blod, svett och tårar..

Med ett andra missfall konstaterat kommer tankarna och rädslorna igång. Funderingar kring om något är fel, i så fall vad och vad kan bota? Läkaren och sköterskor var jättebra, förstående och tog sig tid. Fick göra ett blodprov som visade HCG-halten i mitt blod, den var redan ner på normala "icke-gravida" nivåer, det fina plusset på gravtestet till trots! Men skönt att veta att kroppen var på väg tillbaka!

Vid denna tidpunkt hittade jag också en tråd på Familjelivs forum som har kommit att betyda mycket för mig. En hel drös med underbara tjejer i samma situation, som alla har ett eller flera missfall bakom sig och kämpar vidare för att få sina efterlängtade små. Här kan jag dela allt, besvikelser och förhoppningar, ilska, bitterhet och glädje, med tjejer som förstår mig, sååå otroligt skönt!

I min omgivning börjar gravidmagarna nu dyka upp både här och där. När jag precis fått reda på mitt första missfall fick jag besök av en kompis, som inte visste något om det som hänt, och som berättar att hon är gravid i vecka 7. Hur tacklar man det?! Jag var tvungen att vända bort huvudet för några sekunder för att få ordning på ansiktet, innan jag åter kunde vända mig mot henne och gratulera... Jag träffade bara henne en gång under hennes graviditet, och det tog ett tag innan jag besökte henne o lillkillen, det gjorde för ont! Att se hennes mage påminde mig om att min egen skulle ha varit i den storleken nu, att träffa bebisen gjorde min saknad över vår egen så tydlig..

Trots att jag flera gånger där efter har samlat mod och försökt hitta rätt tillfälle för att berätta för vännen om vårt missfall har detta inte gått.. Nu tror jag inte att det någonsin blir av.

Sedan dess har fler bebisar kommit, fler vänner blivit gravida.. Jag har lärt mig att hantera de känslor som väller upp. Glädje, avundsjuka, bitterhet och förväntan om vartannat i en salig blandning.. Trots att den logiska delen av min hjärna protesterar, så känns det som om ju fler vänner jag har som får barn ju mer minskar våra chanser till det samma.. Som om det finns ett kö-system till bebisarna, o jag hela tiden förlorar min plats i kön.. Fånigt, jag vet!

Just nu har jag två kollegor som är höggravida, mycket gravidprat och bebissnack på fikarasterna alltså. Spännande och kul, och emellanåt otroligt jobbigt. Det handlar inte om att jag är svartsjuk på dom, att jag inte unnar dom deras graviditeter och deras bebisar, jag vill ju såklart ha min egen! Men att se deras lycka påminner mig själv så starkt om att jag inte är där...

När vi väl hade bestämt oss

Efter vårt första missfall var vi båda eniga om att vi ville försöka igen. Sambon var nu säker på att han ville bli pappa, nu när han hade fått känna på sina egna känslor över det som inträffat.. Så vi började försöka, räkna menscyklar, ÄL, BIM... Köpte ägglossningstester.. Bisolvon skulle va jättebra, storpack inhandlades på apoteket, kassörskan såg lite undrande ut när jag bad att få den största förpackningen, flera hundra tabletter.. Hjälpte inte. Fick tips om bidrottninggelé - köpte för dyra pengar, en kapsel om dagen innan frukost. Vid första äl kändes det rejält i magen, hoppet steg, detta måste ju va bra! Men nepp, inget plus den här gången. Köpte rosenrot och tvingar även i sambon detta.. Några "metoder" senare - kan konstatera att jag plussat både med rosenrot och utan, så det har nog ingen större betydelse. Men testa gärna, många som har plussat när de äter rosenrot.

Månaderna gick, i april fick vi vårt andra plus! Äntligen!! Men den där första, något naiva glädjen, som fanns där i augusti, hölls i schack. Vi visste ju båda hur det kunde sluta. Jag började så klart blöda, lite ibland, inget ibland, rött kändes hopplöst, brunt lite mer lovande.. Samtidigt kände jag en hel del symptom, lukter, trötthet, irritation framför allt, ilsk som en tokig tjur över saker som annars inte brukade beröra mig. Och stora fina plus på gravtestet. Unnade mig till och med ett "fin-test" Clearblues digitala, och fick "GRAVID 2-3 v" =D

Men blodet höll i sig, hjärtat åkte berg och dalbana. Fasade över nästa toabesök, hur skulle det se ut då? Till slut ringde jag gyn, hade börjat gå till en privatläkare. Fick en tid några dagar framöver för koll. Dagen innan mitt bokade besök började jag få ont i ryggen, tankar på utomkveds dök upp i huvudet. (Lätt släng av hypokondri!!) så jag ringde den vanliga barnmorskan för att rådfråga. Skulle jag inte ha gjort, då jag tydligen störde ofantligt i hennes mkt viktiga andra arbetsuppgifter! Fick till svar att de inte kunde göra något, är det missfall så är det. Jo, svarade jag, det förstår jag, men jag är orolig för utomkveds, och vill inte riskera mina äggledare.. Du får återkomma om 6 veckor om du fortfarande har ont och blöder, var svaret... Tack för inget, tänkte jag...

Dagen för det inbokade besöket hos privat-gyn kom, nervöst tog jag ett nytt gravtest på morgonen. Fint plus lyste på testet. Men ändå - oron fanns där, kände att mina symptom försvann, det luktade inte längre sopor på stan, och magen kändes tom på något konstigt sätt.. Där och då visste jag, det var över.. =(

Besöket hos läkaren bekräftade bara vad jag redan visste, ytterligare ett missfall...

Fortsätter snabbt till inlägg nr 2!

Det första steget på den långa krokiga väg som jag hoppas ska leda till vårt barn var att bestämma oss! Jag har nog alltid vetat att jag ville ha barn, för sambon var detta inte självklart.. Inte så kul att höra när man är kär, att mannen man vill dela sitt liv med, bilda familj tillsammans med - kanske inte alls ens åker med samma tåg in i framtiden! Osäkert... Efter lite funderande bestämde jag mig för att ge det tid, vi var fortfarande unga och de flesta av våra vänner också utan barn. Sambon fick veta att om han i framtiden bestämde sig för att han inte ville ha barn skulle han säga detta till mig. Jag ville ha valmöjligheten - ett liv med honom utan barn, eller ett liv utan honom men kanske med barn... Jag hoppades att jag inte skulle behöva välja!

Efter att ha ätit p-piller många år började jag fundera på vad det gjorde med min kropp, pratade med barnmorskan om alternativ, men dessa var få om jag inte ville stoppa i mig massa hormoner. Det finns en dator som via stickor eller temperatur talar om säkra och osäkra perioder, en sån skulle vi köpa! Det blev dock aldrig så, utan vi körde på de klassiska säkra perioderna, och räknade med att det skulle funka hyfsat då min menscykel är regelbunden. Sambon var dock införstådd med att det kan hända ändå, och att jag då inte skulle vilja göra abort..

Efter en härlig sommar som bland annat innebar en fjällvandring, där jag inte slutat blöda efter min mens, åkte vi till läkaren. Hypokondrisk som jag är hade jag säkert livmoderhalscancer eller ngt annat farligt! Läkaren frågade gång på gång om jag var gravid, nej sa jag, jag har ju haft min mens! Urinprov, gravtest och gynundersökning... Undersökningen visade på att jag blödde, vilket jag ju redan visste.. Läkaren kom tillbaka från lab, jag satt på britsen o dinglade med fötterna.. "Nu är det så att gravtestet var positivt!" - rummet snurrade framför mina ögon! Som jag hade fantiserat om denna stund, nu kändes det bara konstigt! Jag sa till läkaren att är det så är det väldigt välkommet, läkaren kontrade med att jag blöder, vilket kan vara helt normalt eller ett missfall, bara att vänta och se...

Sambon som varit förvisad till väntrummet såg frågande ut när jag kom tillbaka. Ville inte berätta för honom inför de övriga patienterna, så först på parkeringsplatsen utanför berättade jag nyheterna - nervös över hur han skulle reagera!! Svaret kom direkt  - nähä!?! Är det sant! Darrande på rösten svarade jag jakande, och funderade på vad som skulle hända nu... Som tur var blev sambon lycklig, nu när vi stog inför faktum - en liten bebis, ville han bli förälder!! =D

Trots att vi båda visste att utgången på graviditeten var osäker, var det svårt att inte låta drömmarna skena iväg.. Fundera över när barnet skulle födas, flicka eller pojke, namn.. Fasade lite över att behöva berätta på nya jobbet.. Den kärleken vi båda kände till det kommande barnet var enorm, helt utan proportion till den lilla cellklump som låg i min mage!

Lyckan blev dock kortvarig, sorgen desto längre.. Men efter ett tag var vi ändå ganska så förtröstansfulla, det hade ju gått utan att vi hade försökt, så nu när vi båda visste att vi ville och kunde planera, då skulle det ju inte dröja länge innan vi var gravida igen! Eller hur...

Premiärtur...

Nu är det dags! Har under ganska lång tid funderat på att sätta min längtan, frustration, ilska och stora kärlek till vårt ofödda barn på pränt. Lite självterapi, lite dagbok, en viktig ventil och viktigast av allt - kärleksbrev till det barn jag hoppas ska komma till oss så småningom.

Det ska erkännas att det är lite nervöst, även om det är "anonymt" att skriva här är det ju mer offenligt än att skriva en vanlig dagbok, som bara jag själv har tillgång till. Ska bli spännande att se om jag får några läsare, några kommentarer, men av störst betydelse är det ovan nämnda.

Ni vet hur det är - tjej möter grabb, de blir kära, relationen utvecklas - samboskap, gemensamma framtidsplaner och kanske så småningom drömmar om familj?! När man väl har bestämt sig för att "skaffa barn" - ska detta ju gärna hända genast. Visst, kanske tar det en månad eller två, men inte mer.. Att bli gravid är ju hur lätt som helst, minnen från sexualundervisningen i högstadiet gör sig påminda - ajaja, krävs inte mycket alls för att en enda liten spermie ska göra dig på smällen!! Trodde jag...