Skrapning

I går var det då dags för skrapningen. Dagarna som har gått mellan beskedet att vår lilla stjärna inte levde och fram till skrapningen har varit omtumlande. Vissa stunder har livet varit precis som vanligt, och plötsligt kommer sorgen och slår till med full kraft, hittar mig själv storgråtande i något hörn... Har varit hemma från jobbet sen vi fick beskedet, kände att jag inte klarade av att vara där. Har varit skönt att bara vara hemma och kunna vara för sig själv, gråta om man behöver, vara glad när man orkar...

Var lite nervös inför skrapningen, men har inte gjort något liknande innan, inte ens varit sövd. Men det gick så bra det kunde göra. Fick ta på mig snygga sjukhuskläder, sexiga strumpor och hårnät. Så fint så! Fick ligga och vila ett tag på förberedelserummet innan jag fick gå in i op-salen. Tyckte det var lite obehagligt när de satte band runt mina ben, gillade inte den fastspända känslan, men de förklarade att det var för att benen inte skulle trilla av stöden när jag somnade. Kände inget särskilt när de sövde mig, kärleken fick vara med tills dess att jag somnat. Ont gjorde dock manschetten de mätte blodtrycket med! Aj!!

Blev väckt efter en stund, hade sovit gott, då var vi redan på övervakningsrummet. Tydligen grät jag när jag vaknade, så sköterskorna hämtade sambon <3 Så skönt att han fick vara med! Han hade hunnit ta en macka i fiket och köpt en chokladkaka till mig, det är kärlek det!! Första gången i mitt liv jag inte ville ha någon choklad dock!

Fick lite fika, var jättehungrig då jag inte fått äta något på hela dagen, och vila en stund. Vi fick lämna sjukhuset tidigare än vad jag hade trott, kände mig lite trött o yr. Vi åkte och köpte en stor påse med smågodis (nästan 2 kg!!! inte bra för bröllopsformen....) och lite mat, sen blev det soffan resten av kvällen.

Har knappt blött något alls under kvällen och natten, jag hoppas att det fortsätter så här! Vet inte riktigt vad jag känner känslomässigt, skönt att skrapningen gick bra och att det är över, sorgligt och orättvist att det var så här det skulle sluta!

Pratade med min mf-läkare Lennart innan op, det var han som skulle göra den. Han lovade oss hjälp vid nästa graviditet, trombyl och progesteronvagitatorer, högre dos än den salvan jag har smörjt mig med den här gången. Han ville att vi inte skulle ge upp hoppet, många par i vår situation har sina barn hos sig inom två år. Även om vi blir gravida m h a IVF har han lovat att hjälpa oss, så det känns jätteskönt!

Nu ska jag vila, är hemma från jobbet veckan ut, så skönt! Fokus ligger på att läka, kroppsligt och själsligt för oss båda, och på vårt bröllop, är inte många dagar kvar nu!! Vi börjar även se fram mot vår bröllopsresa, ska bli såå skönt att komma iväg ett tag!

När vi kommer hem är det snart jul och nyår, där efter får vi förhoppningsvis snart starta med vår IVF. Känns skönt att vi får lite tid på oss tills dess!!