För mig? Neeej det kan jag aldrig tro...

Hade en fin vän på besök idag. Med sig hade hon fina dottern på några månader. Vi spenderade dagen med att mata och pyssla om lillan, en promenad i solen, lek och bus. Detta involverade en hel del barnprylar, vagn, flaskor, blöjor, skallror, barnstol. Genomgående i besöket kom kommentarer från vännen som att de här är jättebra, köp såna här, inte dessa de var inte bra. Du gör så här med vagnen, ersättning på tetra är toppen, våtservetter, dreggellappar, bilbarnstolens knappar...

När de åkt hem landade frågan som hela dagen snurrat i mitt huvud. Varför säger hon det här till mig? Varför delar hon med sig av alla bra tips, vad som funkat fint och vad som varit kass, till MIG? Varför i hela friden behöver jag veta detta???

Svaret är, tydligen, för att hon tror att jag kommer att behöva det framöver....

.....


.....


.....

Hon tror att jag kommer att behöva det framöver. Till MITT barn. Inte för att pyssla om hennes! Tänk om jag kunde bli lite mer som henne och tro på detta själv....

Fint att ha vänner som henne iallafall <3

Livskris - eller att kalla det för sitt rätta namn

Härom dagen var det första besöket hos min psyko(-pat)terapeut efter sommaren. Kändes skönt att gå dit igen. Sommaren har fungerat bra, en del pusselbitar har fallit på plats, vi har pratat om vår situation, men också kunnat njuta av sommaren och gjort saker som är svårare att göra med små barn.

Men väl tillbaka på jobbet kom känslorna tillbaka, lite som om ångesten och oron sitter i väggarna på jobbet.. Så bra med terapeutbesök då!

Terapeuten har tidigare nämnt min situation och mina känslor med begreppet livskris. Något jag nog inte har reflekterat så himla mycket över tidigare, eller tagit till mig. Som hon förklarar det - insikten om att livet inte blev riktigt som jag hade tänkt och oron över att det kanske aldrig blir så, försätter mig oundvikligen i en kris. En livskris... Kan jag, som 32 år ung (i det här fallet! ;-) ) ha en livskris?

Hade en vän berättat för mig att denne hade känt som jag gör nu, hade jag absolut hållit med, livskris ja så är det! Men jag? Jag brukar alltid tänka att jag klarar mig, det är inte så farligt, borstar av mig lite på axlarna och trycker tillbaka känslorna.

Men att terapeuten envist fortsätter att benämna det som livskris, och att det gör ont och är jobbigt att vara i min situation, det har fått följder för mig. Jag har börjat erkänna att det är just urjobbigt, och accepterat att det är så.

Men som vanligt vill jag försöka lösa det här, fixa mig, forcera förloppet, läka och gå vidare. Men det går inte, det är bara att acceptera läget och följa med i processen. För enligt terapeuten är det en process som pågår, och som jag inte kan göra något för att skynda på. Annat än att sätta ord på mina känslor, prata med E och vänner jag litar på, prata med henne..

Det känns tungt att börja inse att det inte är en tillfällig svacka jag går igenom, utan något större och mycket djupare. Något som förmodligen förändrar mig i grunden, som person, mina värderingar och synsätt. Jag hoppas att bitterheten endast kommer vara tillfällig, men att erfarenheterna för något gott med sig till mig och att jag kan gå vidare i livet stärkt av dettta. Jag vill inte låta det knäcka mig! Jag vill inte bli en bitter gammal tant.

Vi pratade också om att jag funderat över att gräva ner mig i mitt jobb, bara jobba och jobba för att slippa tänka och känna.. Men att jag vet att det inte funkar, då kommer ju panikkänslorna och ångesten istället. Teraueputens enda kommentar var att ja, vi har ju gott om exempel på hur det har gått för dom som har gjort så, de har fått bryta med allt istället... Så, nej, det är väl inget alternativ då kanske...

Gårdagen var dessutom så där så att granen lockade igen... Men det var ganska väntat, här är mensen på g så på måndag kan jag förhoppningsvis ringa IVF-kliniken på Sahlgrenska igen för att få exakt datum för spraystart.

Terapeuten frågade hur jag känner det inför behandlingen. Mitt svar - som om behandlingen är ett brädspel där jag ställer upp med min kropp, "gör vad ni vill, proppa den full med hormoner och stick så många sprutor i den som ni vill" - jag själv står utanför spelet och väntar tills ni är klara.. Inte så taggad alls, nej...

Bara magar...

Den sista veckan verkar även de sista semesterstläntrarna ha hittat tillbaka till jobbet. Och med det ett par överraskningar och ett par "jaha, vad var det jag sa". 2 tjejer, av 2, som jag innan semestern misstänkte var gravida visar nu upp sina magar. En tjej jag inte alls hade misstänkt kom igår till jobbet i en tajt mammatröja och ett sånt där magsmycke som plingar.

Grattis till mig - nu får jag se dessa tre magar växa och frodas varje dag på jobbet. Inga nära kollegor (som tur är, tänker jag bittert) så jag förväntas inte gratta eller så, men folk jag ser dagligen iallafall..

Så, snälla någon, låt det vara jag som snart får stolta med gravidmage på jobbet! Nu är det faktiskt vår tur!

Och ja, jag vet att magtjejerna på jobbet kanske har kämpat minst lika mycket som mannen och jag för det här, men det känns ändå... jobbigt!

Skuld och skam...

Har präglat min än så länge tre år långa resa mot barn. Länge kunde jag inte berätta om våra misslyckanden för någon. Min egen mamma fick veta först efter nästan ett år och tre missfall. Så länge har jag skämts för detta, känt att det är mitt fel, jag som är misslyckad. Trots att jag rent logiskt vet att det inte är mycket jag kan göra för att påverka vår situation, vi gör ju redan allt vi kan!

Häromdagen, i stallet med fina vännen, där man tänker och känner riktigt bra, slog det mig.... Fortfarande finns en del skam och skuld i mig när jag tänker och pratar om vår barnlöshet, men det är så otroligt mycket mindre än tidigare. Så himla befriande att känna så här! Glad över detta idag!

Pratade också med vår IVF-klinik på Sahlgrenska idag, lång väntetid i telefonkö... Ville dubbelkolla vilken mens jag ska börja räkna på, då jag blev så förvirrad när jag pratade med dom förra veckan. Men nästa mens är det jag ska räkna på, och blir förmodligen att spraya på dag 19 istället för dag 21, och ÄP verkar bli v 40....

Avundsjuk?

Jag har ju ett par gånger här i bloggen nämnt ordet avundsjuka.. I olika former, på graviditeter, bebisar mm. I dag är jag avundsjuk på detta: En god vän berättade för mig att hon och sambon har slutat skydda sig och ska skaffa barn. Jag såg glädjen och förväntan, pirret och planeringen i hennes ögon när hon berättade. Så avundsjuk jag blev på det, det har försvunnit helt hos oss! Spänningen, all förväntan och vem ska den bli lik? När barnverkstaden går in i fas 2 där hormonmediciner, utredningar, VUL, läkare, ingrepp mm ingår - vart tar förväntan och pirret vägen då? Kvar verkar bara planeringen, oron för att misslyckas, frustration och avundsjuka finnas...

Någon som känner igen sig? Eller är jag ensam tro...?

Ytterligare ett år...

Tiden för min födelsedag närmar sig, strax ska ytterligare ett år läggas till den tid som gått. Jag ska bli 32. Jag skulle ha barn innan jag var 30. Gav mig själv prutmån och tänkte att jag kunde nöja mig med att vara gravid (med stor fin mage!) på min trettioårsdag. Nu fyller jag strax år, igen, och lika ogravid nu som då...

Dessa årsdagar, både födelsedagar, jul, midsommar och liknande är tunga, för de påminner mig om att ytterligare tid har gått sen sist, och att vi fortfarande är på samma ruta. Det känns som om tiden rinner mig mellan fingrarna. Jag har fått höra att jag har tur som är ung i sammanhanget, det stämmer säkert och jag är tacksam över att vi upptäckte våra problem nu och inte om några år. Men - jag vill gärna ha två barn, kanske fler, och eftersom ettan tar sådan tid på sig börjar jag bli rädd för att det inte kommer att komma ett syskon.. (detta är mina ljusa stunder, övrig tid tror jag att ettan inte kommer alls...)

Hur som, först födelsedag och om några veckor "firas" treårsdagen för vår första graviditet - och vårt första missfalll. Festligheterna ramlar in...

Pratade också med IVF-kliniken idag. Min menscykel har blivit kortare sedan vårens behandling, bara 24-25 dagar nu. Det lät som om jag förmodligen ska börja spraya på dag 19 istället för 21, och att ÄP kanske blir någon vecka tidigare än vad som är inplanerat... Annars tyckte sköterskan att det ju bara är att spraya någon vecka mer... "BARA" - tänkte jag, och minns förra gångens huvudvärk med rysningar....

Blandad kompott idag, men det är nog så jag känner mig nu, splittrad.

Bloggpausen berodde förresten på en veckas semester med kärleken i solen - underbart =)

KRAM

Min första adoptions-dust

Så kom den då, diskussionen som jag inte alls var förberedd på. Oinläst och inte redo. Men - dum som jag var kunde jag inte hålla mig.. Antar att, om vi slutligen väljer adoption som vår väg mot barn, är detta bara den första av många duster... Till mitt försvar - barn, barnlöshet, egna barn/adoptivbarn mm är just nu ett känsligt område för mig. Till min kombatants försvar - hen mår inte så bra för tillfället..

Iaf, hamnade i en diskussion där hen ansåg att en bekant till denne är en sådan god människa då denne ville ha både adoptivbarn och "egna" barn. Adoptivbarnet skulle vara dennes sätt att göra något gott för samhället. Två röda bålgetingar satte sig genast på min hjärna och jag slutade tydligen att lyssna på vad samtalet EGENTLIGEN handlade om, och hörde bara detta.. Påpekade att jag anser att adoption inte ska handla om välgörenhet, och att ett barn inte ska behöva växa upp och känna en tacksamhetsskuld mot föräldrarna och samhället för att det fick komma hit. Att jag anser att om man vill göra något gott för världen finns det bättre sätt att göra det på än att adoptera. Och att de flesta (alla idag kanske?) adopterar av rent egoistiska skäl - att man vill ha barn. (Ska tillägga att det inte är första gången jag har mött detta synsätt - en annan vän sa när jag berättade att jag har börjat fundera över adoption att jag är en sådan god människa som kan tänka mig detta... så jag är nog lite trött på det...)

Nästa diskussion handlade om begreppen adoptivbarn kontra egna barn... Antar att jag inte ens behöver nämna varför jag reagerade?

Iaf - det jag missade medan bålgetingarna surrade runt som galna och gjorde att jag inte hörde vad som fanns bakom orden, var något helt annat. En annan form av barnlöshet, en rädsla över att leva ensam i resten av livet och en obesvarad kärlek.... Det missade jag, vilket gjorde att diskussionen gick för långt. Från båda håll antar jag. Men - jag blev både kallad för bitch och fick höra saker som "bara för att du är barnlös..." samt att allt som vanligt ska handla om mig..

Sårande... Men - vännen mår inte bra, det vet jag och jag försöker se det som hände i ljuset av detta. Och lära mig att detta är minerat område för mig, vilket gör att jag reagerar med mer känslor än vad som kanske är nyttigt för situationen..

Samtidigt kände jag ett behov av att göra en markering - OM vi adopterar är detta rent egoistiskt, för att vi vill bli föräldrar. Rent krasst hade jag kunnat spara/låna ihop pengarna och skänka till barnets bio-mamma, så hade hon kanske kunnat ha kvar sitt barn.. (beror ju på anledningen iofs) och OM vi adopterar, eller får barn som inte är våra bio/genetiska - kommer dessa självklart att vara våra EGNA barn! Oavsett hur de kommer till oss! Eller egna och egna, de är väl egentligen sina egna - barn har man ju bara till låns brukar det tydligen heta..

Så, osammanhängande inlägg - skyller på att bålgetingarna fortfarande stundtals surrar i huvudet och gör det svårt att tänka helt klart...