Så var då spottingsen här, igen.. 5 dagar innan bim, trombyl och progesteronsalva till trots.. :(
Total-depp idag
Varför i helvete ska det vara så svårt att bli gravid? Utan ett plus får vi ju inte ens en chans!
Nästa månad tänker jag bara vara, strunta i både trombyl och progesteronet. Släppa allt och försöka ladda batterierna inför Ivf, kanske t o m kan hitta lite motivation inför behandlingen....?
Pratade med SU idag igen, fortfarande inga tider lediga innan vår, men fick iaf ett trevligt bemötande den här gången! Förvånad och glad över det iaf.
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 27 juni 2012
tisdag 26 juni 2012
Tunga insikter
I dag brast det. Bekände mina synder för en nära vän och kollega på jobbet. Tårarna rann. Skammen brände på kinderna. Som tur var fick jag bästa tänkbara bemötande. Jag har problem. Jag måste erkänna det för mig själv. Nu. Inte sen. Nu.
I alla de olika psykolog/terapeut/kuratorsamtal jag har varit på det senaste åren återkommer samma sak, jag måste släppa på kontrollen. Jag försöker kontrollera mitt kaos med all kraft, trots att det inte går. Detta gör att det måste pysa ut någon annanstans. Det gör det där skyddet är som tunnast, på min akilleshäl - maten.
Rimmar illa då jag måste komma i bättre form (läs gå ner i vikt, helst massor) till höstens IVF. Då funkar det inte att vräka i sig chips, godis och choklad. Det dämpar ångesten och känslorna för ett tag, det gör det. Men sen kommer skammen, skulden och ångesten tillbaka, starkare än tidigare.
Så, steg nummer ett är att ta bort skulden. Den jobbar jag på nu. Varje gång det har blivit så här har jag känt att jag har svikit fina mannen, som jag gång på gång har lovat att ta tag i problemet och verkligen anstränga mig för att gå ner i vikt. (Jag VET att mannen älskar mig som jag är, det försäkrar han mig om varje gång, men han vet att det vore bra för mig själv om jag kunde gå ner en del, och att det förhoppningsvis kan öka våra chanser till ett barn). När jag då inte lyckas hålla löftena jag givit om att kämpa känner jag mig usel, nästan som om jag har bedragit honom.
Steg nummer två är att vi kämpar tillsammans, kollegan och jag. Under de 8-9 h vi är på jobbet ska vi hjälpas åt med vad vi äter, och framför allt vad vi inte ska äta. Det känns bra!
Är det någon som har några bra pepping- och motivationstips får ni väldigt gärna komma med dom här! Jag behöver allt stöd och pepp jag kan få!!
Börjar inse att det inte handlar om någon snabb lösning - utan en ändring som ska gälla i resten av livet....
I alla de olika psykolog/terapeut/kuratorsamtal jag har varit på det senaste åren återkommer samma sak, jag måste släppa på kontrollen. Jag försöker kontrollera mitt kaos med all kraft, trots att det inte går. Detta gör att det måste pysa ut någon annanstans. Det gör det där skyddet är som tunnast, på min akilleshäl - maten.
Rimmar illa då jag måste komma i bättre form (läs gå ner i vikt, helst massor) till höstens IVF. Då funkar det inte att vräka i sig chips, godis och choklad. Det dämpar ångesten och känslorna för ett tag, det gör det. Men sen kommer skammen, skulden och ångesten tillbaka, starkare än tidigare.
Så, steg nummer ett är att ta bort skulden. Den jobbar jag på nu. Varje gång det har blivit så här har jag känt att jag har svikit fina mannen, som jag gång på gång har lovat att ta tag i problemet och verkligen anstränga mig för att gå ner i vikt. (Jag VET att mannen älskar mig som jag är, det försäkrar han mig om varje gång, men han vet att det vore bra för mig själv om jag kunde gå ner en del, och att det förhoppningsvis kan öka våra chanser till ett barn). När jag då inte lyckas hålla löftena jag givit om att kämpa känner jag mig usel, nästan som om jag har bedragit honom.
Steg nummer två är att vi kämpar tillsammans, kollegan och jag. Under de 8-9 h vi är på jobbet ska vi hjälpas åt med vad vi äter, och framför allt vad vi inte ska äta. Det känns bra!
Är det någon som har några bra pepping- och motivationstips får ni väldigt gärna komma med dom här! Jag behöver allt stöd och pepp jag kan få!!
Börjar inse att det inte handlar om någon snabb lösning - utan en ändring som ska gälla i resten av livet....
söndag 24 juni 2012
En vanlig midsommar
Precis som de senaste åren. Har varit hos goda vänner i Bohuslän som vanligt, god mat, gott vin, mys med deras nu 2 barn, dans runt midsommarstången, glada barn, glada föräldrar.... Och vi... I bland glada, i bland sorgsna...
Högtider som denna, jul och nyår, semester och födelsedag påminner mig ständigt om hur många år som har gått i barnlöshetens tecken. Dét blir så tydligt då, och vare gång tänker jag att NÄSTA midsommar/jul/semester/ födelsedag DÅ ska jag iallafall vara gravid!! Så där fint gravid med en rejäl mage, så att alla ser att vi väntar barn. Men än så länge har det inte hänt, gravid var jag ju på nyår sist, och det vet vi ju hur det gick då....
torsdag 14 juni 2012
Terapeuting pågår
I går var jag åter hos min psykopatterapeut, var andra besöket. Pratade på om allt möjligt kändes det som, och tiden gick snabbt! Eftersom det kostar en rejäl slant per gång känner jag att jag måste få "valuta för pengarna" så jag har börjat fundera kring vad jag tycker är viktigast att prata om. Kom fram till att det är mina känslor kring en ny graviditet, all oro och ångest, och framför allt den totala skräcken för ytterligare ett missfall! Jag är så otroligt rädd för att OM vi blir gravida igen (borde stå NÄR) och OM det går åt skogen igen (ibland känns det som att det står NÄR här med) så kommer jag rasa totalt, då går det inte att repa mig igen, då blir jag knäpp för all framtid. Det här ska jag nog försöka prata med terapeuten om nästa gång...
När jag försöker beskriva för andra hur det känns låter det så här:
Det är som att jag har hoppat fallskärm 5 gånger från ett flygplan, första gången var entusiasmen över hoppet på topp, men under resans gång upptäckte jag att det inte fanns någon fallskärm i ryggsäcken. Smack sa det i backen när jag kraschade. Men jag repade mig och läkte, tog planet upp igen och hoppade ytterligare fyra gånger. Varje hopp har slutat lika dant, med en rejäl kraschlandning och en allt längre rehabliteringstid. För varje hopp har entusiasmen minskat betydligt, men hoppat har jag. Nu står jag på backen åter igen, och väntar på planet som ska föra mig upp på flera tusen meters höjd. Tanken är att jag ska hoppa igen, och det kommer jag göra, men den här gången är entusiasmen obefintlig och rädslan över att rehabliteringen inte kommer att lyckas ytterligare en gång börjar växa sig allt starkare..
När jag försöker beskriva för andra hur det känns låter det så här:
Det är som att jag har hoppat fallskärm 5 gånger från ett flygplan, första gången var entusiasmen över hoppet på topp, men under resans gång upptäckte jag att det inte fanns någon fallskärm i ryggsäcken. Smack sa det i backen när jag kraschade. Men jag repade mig och läkte, tog planet upp igen och hoppade ytterligare fyra gånger. Varje hopp har slutat lika dant, med en rejäl kraschlandning och en allt längre rehabliteringstid. För varje hopp har entusiasmen minskat betydligt, men hoppat har jag. Nu står jag på backen åter igen, och väntar på planet som ska föra mig upp på flera tusen meters höjd. Tanken är att jag ska hoppa igen, och det kommer jag göra, men den här gången är entusiasmen obefintlig och rädslan över att rehabliteringen inte kommer att lyckas ytterligare en gång börjar växa sig allt starkare..
lördag 9 juni 2012
Lilla hjärtat!
Nu har jag fått träffa henne, världens finaste lilla skatt! Sååå underbart söt, och så härligt att se min syster med man så lyckliga.
Det gör mig alldeles varm i hjärtat! Ska bli fantastiskt att få följa henne genom livet, välkommen hit älskade du!
Varför?
Livet på barnlöshetsresan är verkligen en berg- och dalbana, upp och ner hela tiden. Men varför tar det så lång tid att komma upp igen, när det går så himla fort att rasa ner i gropen? I en vanlig beg- och dalbana är det ju inte så, och dessutom får man draghjälp på vägen upp och kan lungt luta sig tillbaka i vagnen och bara följa med. Så är det inte direkt i verkliga livet..
Så, nu är jag här igen, i min lilla grop, där jag helst vill vara för mig själv, arg, bitter och ensam. Det gick fort den här gången, på ett par timmar rasade jag från att vara själaglad och överlycklig, tillfreds och nöjd, accepterade att vi får vänta i 5 och en halv månad på ett nytt IVF-försök, tills dess att jag hamnade i gropen igen.
Är så himla glad över att min älskade syster nu äntligen har fått bli mamma åt det lilla underverket! Trots att jag inte har träffat miraklet ännu älskar jag henne av hela mitt hjärta. Men jag känner mig ännu mer ensam nu, min syster har varit ett enormt stöd och ett fint sällskap i barnlöshetsvärlden, även genom hennes graviditet, och det är jag så glad och tacksam över. Nu har hon glädjen att ingå i föräldrarnas skara, och kvar är jag. Vill så gärna få delta i den magiska föräldraklubben med henne och mina andra vänner som också har barn. Vägen dit känns nu ännu längre och med ett mycket oklart slut.
Har just nu svårt att acceptera den långa väntan på ett nytt IVF-försök. Ska ringa till kliniken nästa vecka igen, men förmodligen får jag bara samma svar, nej tyvärr, det är fullt.
Så, nu är jag här igen, i min lilla grop, där jag helst vill vara för mig själv, arg, bitter och ensam. Det gick fort den här gången, på ett par timmar rasade jag från att vara själaglad och överlycklig, tillfreds och nöjd, accepterade att vi får vänta i 5 och en halv månad på ett nytt IVF-försök, tills dess att jag hamnade i gropen igen.
Är så himla glad över att min älskade syster nu äntligen har fått bli mamma åt det lilla underverket! Trots att jag inte har träffat miraklet ännu älskar jag henne av hela mitt hjärta. Men jag känner mig ännu mer ensam nu, min syster har varit ett enormt stöd och ett fint sällskap i barnlöshetsvärlden, även genom hennes graviditet, och det är jag så glad och tacksam över. Nu har hon glädjen att ingå i föräldrarnas skara, och kvar är jag. Vill så gärna få delta i den magiska föräldraklubben med henne och mina andra vänner som också har barn. Vägen dit känns nu ännu längre och med ett mycket oklart slut.
Har just nu svårt att acceptera den långa väntan på ett nytt IVF-försök. Ska ringa till kliniken nästa vecka igen, men förmodligen får jag bara samma svar, nej tyvärr, det är fullt.
Det blev en liten....
flicka!! Så underbart söt och fin, lilla hjärtat! Längtar så efter att få träffa henne! Än så länge har jag lyckats hålla mig från shoppingen, men det kommer nog tror jag...
/Stolt moster =)
/Stolt moster =)
tisdag 5 juni 2012
Wiiiiiiiiii!
Fina syster ringde tidigt i morse, hennes vatten hade gått, 2 v innan bf kom detta som en överaskning!! I skrivande stund ligger de på förlossningen, bebis tros kika ut i dag!! Detta är sååå spännande, jag är alldeles pirrig av lycka och förväntan!
Så glad över att få bli moster! Risken är stor att barnet kommer bli väldigt bortskämt.. ;-)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Så glad över att få bli moster! Risken är stor att barnet kommer bli väldigt bortskämt.. ;-)
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 2 juni 2012
Frispel?
Min kropp verkar ha fått totalt frispel efter ivfen. Fick äl-flytningar redan på dag tio och utslag på äl-stickorna dag 13, i dag är det dag 22 och spottings kom igår och i dag, mensen verkar redan vara på ingång och gravtestet var blankt..
Jag brukar ligga på en cykel på runt 27-28 dagar, med kort lutealfas, så det är verkligen märkligt det som händer nu! Men det är ju första cykeln efter ivfen så det kanske brukar bli så då. Inte så lätt att försöka bli gravid på hemmaplan när det är så här!
Ni som inte blev gravida på ert ivf-försök, hur skötte sig kroppen månaderna efteråt?
Jag brukar ligga på en cykel på runt 27-28 dagar, med kort lutealfas, så det är verkligen märkligt det som händer nu! Men det är ju första cykeln efter ivfen så det kanske brukar bli så då. Inte så lätt att försöka bli gravid på hemmaplan när det är så här!
Ni som inte blev gravida på ert ivf-försök, hur skötte sig kroppen månaderna efteråt?
Terapeut - snack
För ett tag sen var jag ju på första besöket hos psyko(pat)terapeuten, tänkte att jag skulle berätta lite om hur det gick..
Terapeuten har sin verksamhet tillsammans med den privata gyn jag tidigare har besökt ett flertal gånger, och hon är van vid att arbeta med folk med barnlöshetsproblem. Vilket kändes jätteskönt, kunde slänga mig med alla termer jag ville, utan att tänka på att förklara vad IVF, skrapning, MA mm betydde, utan bara prata på. Första besöket var mer ett tillfälle för oss att träffas, och för att hon skulle få en bild av mig och min situation, så vi hann väl inte med så mycket terapeutande direkt. Men - hon tyckte att jag hade gjort ett väl bra jobb med att komma vidare, att acceptera barnlösheten och försöka se att ett liv utan barn också kan vara ett gott alternativ... Hmm, hon har säkert rätt i det här, men det har ju precis börjat göra lite mindre ont nu när jag tänker så här. Så - hemläxa är att väcka liv i alla drömmar och planer om småbarnsfamilj, att våga se mannen och mig med gravidmage, barnvagn, bebis i famnen. Våga spana på barnvagnar och bebiskläder, våga tänka att så DÄR ska vi också ha det, våga öppna hjärtat igen för all längtan. Och våga vara arg och acceptera känslan av orättvisan.
Det ni! Frågan är bara hur jag ska göra för att våga känna allt det här igen, rent praktiskt, när jag så prydligt har stoppat ner allt på sin plats i en stor kista, och ordenligt låst och kastat bort nyckeln.. Måste våga öppna kistan igen och sakta plocka upp drömmarna och hoppet igen.. Jaha... Nästa besök är om cirka 2 veckor igen.
Terapeuten har sin verksamhet tillsammans med den privata gyn jag tidigare har besökt ett flertal gånger, och hon är van vid att arbeta med folk med barnlöshetsproblem. Vilket kändes jätteskönt, kunde slänga mig med alla termer jag ville, utan att tänka på att förklara vad IVF, skrapning, MA mm betydde, utan bara prata på. Första besöket var mer ett tillfälle för oss att träffas, och för att hon skulle få en bild av mig och min situation, så vi hann väl inte med så mycket terapeutande direkt. Men - hon tyckte att jag hade gjort ett väl bra jobb med att komma vidare, att acceptera barnlösheten och försöka se att ett liv utan barn också kan vara ett gott alternativ... Hmm, hon har säkert rätt i det här, men det har ju precis börjat göra lite mindre ont nu när jag tänker så här. Så - hemläxa är att väcka liv i alla drömmar och planer om småbarnsfamilj, att våga se mannen och mig med gravidmage, barnvagn, bebis i famnen. Våga spana på barnvagnar och bebiskläder, våga tänka att så DÄR ska vi också ha det, våga öppna hjärtat igen för all längtan. Och våga vara arg och acceptera känslan av orättvisan.
Det ni! Frågan är bara hur jag ska göra för att våga känna allt det här igen, rent praktiskt, när jag så prydligt har stoppat ner allt på sin plats i en stor kista, och ordenligt låst och kastat bort nyckeln.. Måste våga öppna kistan igen och sakta plocka upp drömmarna och hoppet igen.. Jaha... Nästa besök är om cirka 2 veckor igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)