Premiär!

Klockan är 06:00, det är lördag morgon, o jag ligger vaken i ett rum i Köpenhamn. Sängen är precis stenhård, men det är inte anledningen till varför jag har sovit så dåligt i natt.

Jag har varit livrädd att försova mig! Har ställt tre olika alarm på mobilen.

Men det gick, var vaken kl 6 :) ok, klockan 2, 3, 4 o 5 med...

Nu är den tagen, den första dosen spray! O fler lär det bli! Kl 14r det dags igen.

Nu är vi på gång, den här gången SKA det bli bebis för oss!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

FB-fasan

På FB vimlar det just nu av graviditetsrelaterade statusar. Senaste inlägget handlar om "stackars mig, jag mår så hemskt dåligt för jag är graviiiiiiid!"

Jag förstår, rent logiskt, att set kan va urjobbigt med illamående, foglossning mm. Det fattar jag! Men känslomässigt är det värre, då vill jag bara skrika: Sluta klaga för fan! Va glad åt din graviditet, det är inte självklart för alla...

Om nu någon av mina gravida vänner läser det här, snälla ta inte illa vid er! Sätt på er"rätt" glasögon, o kom ihåg att det hör inlägget INTE handlar om er! <3


- Posted using BlogPress from my iPhone

En vecka kvar

Om bara en vecka är det dags, då ska jag börja med de första hormonerna inför Ivf'n. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Lite nervöst, lite spännande o väldigt läskigt! För om inte detta fungerar, då återstår bara adoption. Och det är ännu krångligare o tar ännu mer tid...

Så, en vecka kvar... Det SKA bli bebis för oss den här gången!


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg till Stockholm

Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm. Större delen av helgen ska spenderas i sällskap av de få barnlösa vänner jag har kvar. De är dessutom singlar. Spl en liten bubbla i mitt annars så familjepräglade liv. Ska bli ganska skönt att inte prata massa barn hela tiden, att inte vara den enda utan...

På söndagen ska jag däremot träffa en internetvän, och för första gången få träffa hennes 2 mirakel! Förra gången vi sågs, vilket också var den första, låg dom i magen. Jag har fått följa hennes graviditet, och bar med via sms då de föddes, så det ska bli extra kul att få träffa de små!

För varje barn som föds i min närhet blir jag självklart glad, men när barn som är lite extra efterlängtade äntligen kommer till världen, då är det något särskilt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Att våga berätta

6 timmar i en bil. Med en tjej jag inte känner så väl. Som dessutom är höggravid. Som umgås i samma kompisgäng som mig. Som vet delar av vår barnlöshet, men inte allt.

Ja, ni fattar nog grejen!

Tog iaf tillfället i akt och började prata med henne om vår barnlöshet. Kändes som att hon behöver få veta, så att de kan förstå. Vi hade ett riktigt bra samtal, där även hon berättade om sitt missfall, som jag visste att hon hade haft, men inte mycket mer än så. Jag berättade om hela vår resa, om tiden, om mängden, om IVF..

Så, tärningen är kastad, korten är på bordet, båset är tomt.. Det är med andra ord försent att ta tillbaka något av det jag har berättat. Några timmar efter att jag hade sagt hej då till henne fick jag lite ångest över det, men skickade ett sms och bad henne hålla detta för sig själv. Bara för att vara tydlig. Men jag är inte orolig över att hon ska föra det vidare. Skönt det iaf! Och skönt att även dom vet!

Ytterligare ett GRÖNT inlägg

Härom helgen var vi bjudna på bröllop. Vi skulle åka långt, åka redan på fredagen och hem på söndagen. Efter allt som har hänt den senaste tiden har varken jag eller kärleken mått så bra. Båda har varit hemma ganska länge från jobbet, inte orkat med att gå dit. Jag har inte orkat svara när telefonen ringer, inte svarat på sms från vänner, inte orkat träffa nära och kära.. Kort sagt isolerat mig själv, vilket verkligen inte är likt mig!

Både kärleken och jag hade oroat oss för om vi skulle orka åka på bröllopet, eftersom vi inte mådde särskilt bra. Men ett bröllop är ju alltid ett bröllop, så vi bestämde oss för att försöka. Vi var några kompis-par som skulle åka tillsammans, samtliga av de andra paren är gravida. På vägen upp ringer brudparet och berättar att de "gått och blivit gravida...". När jag får höra det här får jag panik! Jag brukar alltid reagera med sorg och bitterhet när jag får gravidbesked, det blir så påtagligt vad vi saknar och kämpar för.. Jag brukar vilja fly undan en stund för att smälta nyheten, sen är det inte lika jobbigt längre.

Men den här gången hade jag ingenstans att fly, fast i en bil med ett annat par, också dom gravida.. Tårarna rann och jag gjorde det bästa för att dölja det, kan inte ens låtsats som om det gick något vidare bra...

Väl på plats var det dags för möhippa. 99 procent av tiden diskuterades graviditeter, foglossningar, illamående, krämpor, hemska förlossningar, babykräks, kolik och trotsiga barn.. .Inte mycket som var positivt. Inte mycket annat än barn överhuvudtaget. Snarare en baby-shower än en möhippa. Enda stället att gömma sig på var på toan..

Till slut gick det inte längre, jag gick hem...

Med facit i hand var helgen jobbigare än jag kunde ana. Att tvinga sig själv att i dagarna 3 umgås och vara trevlig mot folk man inte känner, social, skämta och vara glad. Gratta brudparet till graviditeten, säga att ooo aaa vad kul med bebis. Inte säga: Lycka till, jag håller tummarna att allt går bra..

Att dessutom hantera våra 5 mf, att det var VI som på VÅRT bröllop skulle fått berätta att vi skulle få barn, då hade iaf 11 av de 12 "osäkra" veckorna gått..

Nej, det här var för mycket. Vi skulle ha stannat hemma. Men då hade jag haft ångest över det istället..

Som en klocka -1

En dag tidigt kom mensen, skönt ändå att den inte blev knäpp så det skulle strula till det för vår IVF-start. Idag är det bara 16 dagar kvar innan jag ska börja spraya! Alla mediciner är beställda och ligger och väntar på mig på apoteket. Jag har fått min "dagbok" från kliniken, och datum för sprutskola är bokad. Så, den 31 mars smäller det, då är det spray-premiär!

Spännande!!

Ivf'en närmar sig...

Kommer mensen som den "ska", dvs i början av nästa vecka, är det spraystart runt den 1 april. Det känns spännande, nervöst, lugnt, läskigt och hoppfullt! För ett par veckor sen fick vi äntligen en ny chef på plats, vår gamla kan knappt stava till empati... Så jag har inte berättat för den gamla chefen om vad som är på gång, var rädd för ett dåligt svar, som jag visste att jag skulle ha svårt för att ta... Men den nya chefen känns mycket mer mänsklig! Förra veckan hade vi möte, chefen och jag. Nervös som attan var jag för att släppa bomben, svårt att veta vad jag hade att vänta. Men jag lyckades berätta kort om Ivf-processen vad dem skulle innebära med tider, frånvaro, hormoner mm, samt nämnde kort höstens och vinterns 2 mf. Rösten bröts bara precis i början, sen gick det bättre. Fick bra respons och bra förståelse, chefen sa t o m att jobbet bara är ett jobb, och att det finns saker i livet som är mycket större. Känns skönt! Så, förhoppningsvis ska det inte bli några problem med frånvaro från jobbet, och ev gå ner i tid om biverkningarna blir för tuffa. Bra chef! :-) Nu är det en nära kollega kvar att berätta för, ska se om det blir läge i morgon. Kan va skönt att få det gjort. Resen av gruppen kommer jag inte berätta vad det handlar om, utan kommer nog bara berätta att det är lite tufft, om jag känner att biverkningarna blir för jäkliga....

Vågar man inte fråga får man inga svar.....

Har en praktikant på jobbet just nu, som jag redan från start antagit var adopterad. Då jag går runt med adoptionstankar antar jag att jag har tentaklerna ute... Men, vill inte fråga något, känns lite privat. På lunchen idag km vi in på resor mm, och självmant började hon berätta. Så jag oh tillfället i akt, när vi senare var ensamma, och frågade om jag fick ställa lite frågor till henne om just adoption. Samt att hon absolut inte behövde berätta om hon inte ville. Kanske ska tillägga att praktikanten är vuxen, så ingen tror att jag pressar en 15-åring på svar! ;) Vi hade ett bra samtal, och efter det känner jag mig trygg i att adoption kommer vara ett fint sätt att bli förälder på, samt att det inte behöver vara givet att adopterade barn blir retade eller utsatta för rasism... Känns hoppfullt! Är glad över att jag vågade fråga :-)

En riktigt lång dag..

I går var jag upp tidigt, hade lovat en vän att hjälpa till inför deras sons dop. Var tidigt på plats innan de övriga hade kommit, så jag passade på att gå över till kyrkogården för att säga hej till Morfar som "bor" där.
För första gången på många år trillade tårar över mina kinder när jag hälsade på honom. För något år sedan var jag där, gravid, och bad honom om hjälp att få behålla vårt barn. Som ni vet gick det inte vägen den gången heller... Så antar att böner till släktingar på andra sidan är lönlösa, men jag kan inte sluta försöka...

Den här gången var jag där med en annan önskan. Min morfar är, som tur är, den enda som står mig nära som jag har på andra sidan. Jag bad honom att ta hand om de fem små själar som lämnat oss, att han skulle vaka över dom och ta dom till sig så att de inte vandrade ensamma. Låter nog knäppt, men ibland anar jag dom som små skuggor i periferin, antagligen bara tankespöken skapade av mitt längtande hjärta och min hjärna som kämpar mellan hopp och förtvivlan, mellan logik och vansinne.

Till sist bad jag också Morfar att hjälpa oss, om han kan, att få ett barn. Vi får hoppas att han kan få vara med och bestämma på ett hörn! =)

Torkade till sist tårarna, gömde mig bakom mörka solglasögon och gick sakta över en underbart vacker kyrkogård som glimmade av frost och solsken.

I ett par timmar gjorde vi snittar, dukade, pyntade och grejade. Snabbt hem, fixa i ordning oss och sedan till baka. Som dom där udda. Vi är inte släkt utan vänner. Vi är inte föräldrar med ett gäng barn i hasorna. Vi är inte gravida. Vi är.... vi?

Dop är en av de riktigt jobbiga sociala aktiviteterna tycker jag. Det är alltid fullt med barn, så klart. Ofta gravida. Ofta frågor eller menande blickar, men ni då? Är det inte dags för er snart? Ni vet väl att det blir svårare ju äldre man blir...? Ni känner säkert igen frågorna!

Som tur var kom det inte några frågor i går. Det hade inte funkat. Börjar man gråta en gång på morgonen (mardröm om älskade hunden), en gång på fm på kyrkogården, en gång i kyrkan över tackbönen för ett barn... Ja då pallar man inte såna frågor!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är vi som stolt kan visa upp en fin gravidmage på nästa barndop! Snälla!?