För några dagar sedan sa jag till mannen, efter en dag med ett uruselt humör, - om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var gravid.
Noterade för 2 dagar sedan när jag tog av mig BHn att brösten ömmade, vilket de inte brukar göra. Tänkte inte så mkt mer på det, men i går när jag skulle hoppa in i duschen kändes brösten ömma igen när jag tog av mig kläderna. Det är några dagar kvar till BIM, och har sällan ömma bröst innan mens. När jag stog i duschen kände jag att det spände och molade konstigt i livmodertrakten. Bad mannen att kolla om vi hade några graviditetstest kvar, så kunde jag testa och få bort det från tankarna.
Kissade, doppade stickan och efter en minut började det synas något där teststrecket ska vara. Jaja - det är bara för att det är blött tänkte jag. Några minuter senare, när jag kollar igen, ser jag att det är rosa. När 10 minuter hade gått kunde både mannen och jag konstatera att det är rosa, och ganska starkt för att vara så många dagar kvar till BIM. Vi har haft sex 1 gång den här månaden, på "säker period" eftersom vi ville skydda oss till den kommande IFVen....
Så vad är det här? Rester från missfallet förra månaden? Ny graviditet?
Jag vet inte vad jag ska tro faktiskt...
Skickade mannen till apoteket i går för att köpa ett CB, litade inte på att det enda testet jag hade tagit skulle stämma, och även CB visade +.
Har skickat ett meddelande till min läkare och bett honom hjälpa mig med ett ultraljud. Jag är nog inställd på att det är gamla rester från missfallet, men samtidigt är det konstigt, för det var så tidigt (bim +2), blödde som en vanlig mens, inte haft några symptom, tydlig Äl-känningar.... Och så ett ganska starkt plus nu?
I morgon väntar ett första möte med familjerätten inför en kommande adoption, sen kommer föräldrautbildningen. Innan den ska vi göra ett nytt IVF. Och så det här... Behöver jag säga att tankarna snurrar i huvudet just nu?
Även om det skulle vara en ny graviditet (jag har startat med trombyl och progesteron iaf) så känns det inte som om det skulle kunna gå annorlunda än de tidigare sex jag har haft. Och hjärtat och hjärnan är väldigt inställd just nu på adoption, så det känns snurrigt till tusen..
Förvirrat slut på 2012 och ännu mer förvirrad start på 2013! Firade ju förra nyår som nygravid, fick MA bara några dagar senare, i v 8. Kanske ligger det något i luften så här års...
Känner bara att jag vill veta nu, är det rester vill jag att de tas bort så vi kan komma igång med IVF, är det en ny graviditet som ändå ska bli mf vill jag inte att kroppen ska börja strula och IVFen ska bli uppskjuten..
Ja det är inte lätt det här
Nämen, vad roligt! *Hoppas, hoppas hoppas*
SvaraRaderaTack! Jag oroar mig nog mest för att det är rester från mf, och att det nu kommer att bli en massa krångel med att få kroppen redo igen =( Blä!
RaderaJag läste (tyvärr) i någon tidning om missfall att kroppen kan fortsätta producera gravidgormoner som kan ge felaktiga resultat i upp till 12 veckor efter. Men det kan också vara om det gått längre tid av själva graviditeten. Det stud inget om det.
SvaraRaderaMen det kan också vara så att när man "gett upp" och ställt in sig på annat så plötsligt händer det!
Hoppas på det sista! Håller tummar och tår!
Hej!
RaderaJo jag tänker så med. Men vid mina andra 6 mf har jag testat minus inom en vecka efteråt. Den senaste gången orkade jag inte testa något mer, så är inte säker på om hcg är kvar från förra mf eller om det är en ny graviditet. Jag avvaktar och hoppas på att kunna få hjälp med ett Vul inom kort.. Men det stämmer att kroppen kan producera HCG under många veckor efter ett missfall, 6 veckor har jag hört, men det kan nog vara olika. Men vore lite konstigt om det satt i så länge eftersom mitt mf kom redan på BIM +2, men är inställd på strul...
Jobbigt när man inte kan vara säker på om det är ett nytt plus eller om det är kvar sedan mf :/ När jag hade första mf som också var väldigt tidigt, i vecka 5, så hade jag hcg i kroppen i 5 veckor och fick börja lämna blod för att se så det gick ned. Det var sjukt påfrestande att man hade ett plus fast det inte fanns något där.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att det är ett nytt plus samtidigt som jag förstår att det känns läskigt!
Du får fortsätta testa och se om det blir starkare. Tänk vilken start ni kanske får på det nya året.
KRAM
Oj fem veckor!! Det var länge för så tidigt =( Ja vi får se vad som händer, känner mest bara frustration. Tålamod och osäkerhet är förbättringsområden hos mig ;-)
RaderaMen - kanske är det för att jag känner efter hela tiden, men tycker jag känner en del symptom som molande i magen, lukter, spända bröst.. Det har kommit NU och har inte varit där innan, så säkert inbillning..
Kram
Det vore verkligen kul om du är gravid o allt går bra.
SvaraRaderaAnnars har du ju flera saker på g så barn blir det ju till slut. Fast av egen erfarenhet så skulle jag hoppa IVF o allt vad det innebär o satsa helhjärtat på adoptionsprocessen. Såå mycket bättre!!
Ångrar så att sjukvården fick ta så mycket tid och energi från oss.
Lycka till oavsett!
Hej!
RaderaTack för din kommentar. Vi har ju redan gjort ett (och ett avbrutet) ivf, och kommer med största sannorlikhet att göra det som är inplanerat med. Hur barnet kommer till oss, via magen eller inte, har ingen betydelse, men än så länge, om det skulle funka med IVFen är det ett snabbare sätt för oss. Och väntan är inte min starka sida (känns jättebra inför en kommande adoption, eller hur ;-) )
Men kul att höra dina erfarenheter!
Kram