Kolla mitt lånekort och säg mig vem jag är

Sedan en tid tillbaka har jag stått på kö till den fantastiska boken "Väntrum" av Cecilia Ekhem (se här http://ekhemmanet.se/vantrum.html)

Nu var det äntligen min tur att låna den! När jag ändå var upp till biblioteket passade jag på att kika lite på hyllan om just barn och barnlöshet. Innan sommaren lånade jag alla böcker på temat de hade, men nu hade det kommit in böcker som jag inte hade sett innan. Spanade också in hyllan för träning och välbefinnande, och kom slutligen från biblioteket med en hel tung kasse fylld med böcker. Återigen överskattar jag både min tid och min energi till att läsa alla dessa böcker :-)

Dessa lånade jag, har du läst någon av de får du gärna skriva en kort recension om vad du tyckte!

• Guldägget - föräldraskap i biomedicinens tid, av Susanne Lundin
• Den lilla sorgen - en bok om missfall, av Olle Bergman och Anna Normelli
• Längta barn - en antologi om barnlöshet, av Kristina Thulin och Jenny Östergren
• Jag vill få barn , av Leni Söderberg och Marianne Wilöf Mindus
• Väntrum, av Cecilia Ekhem

Jag lånade även dessa böcker om livsstil, träning och hälsa

• Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi, av Lisbeth Stahre
• Livskraft, din hälsa, kost och hormonbalans, av Helena Nyblom
• Kan jag kan du, av Charlotte Perrelli

Så, vad tror du att en nyfiken bibliotikarie skulle få för bild av mig om han eller hon kikar på mitt lånesaldo?

Varannan dags syndrom?

De sista dagarna har verkligen följt rubriken, ena dagen är det strålande sol inombords, massa energi, förändringsvilja, och  humöret på topp. För att nästa dag kännas helt hopplöst, frustrerande, bitterhet, uppgivenhet och ledsen...

Det tär att variera så här känslomässigt. Både på mig och på maken, som aldrig riktigt vet vad han har att vänta sig. Just  nu är det en deppdag =(

Vad jag vill

Det är inte lätt att veta vad jag vill. Jag vet det inte alltid själv. Då är det verkligen inte lätt att veta för andra. Men - ibland väntar man sig att folk omkring en ska förstå, för att de har liknande erfarenheter själva.. Men så är det inte alltid.

När mensen hade kommit i helgen ringde jag mina föräldrar, min mamma svarade. Storgråtande som ett barn berättade jag vad som hade hänt. Berättade att vi fått två tillbaka för att öka våra chanser. Berättade att det inte gick ändå. Hulkade och kunde knappt andas av allt gråt. Jag har inte öppnat mig eller gråtit så inför min mamma på många många år.

Kanske blev hon ställd över mina känslor, över mina tråkiga nyheter. Det kan vara så. Det jag fick tillbaka var att jag måste fortsätta hoppas, fortsätta tro, att det inte behöver vara kört ännu trots blodet. Att inte ge upp. Att mamma minsann känner folk som har fått många fler missfall än oss och ändå till sist har fått sitt barn.

Min pappa tycker att jag måste tro, att jag ska be till Gud. Mitt svar var att jag tror inte på Gud, så det hjälper inte. Ibland önskar jag att jag kunde tro, att jag skulle känna mig styrkt och hjälpt av det, av att ha någon att be om hjälp och någon som vakade över mig...

Så vad vill jag då ha när det värsta händer? Jag har funderat, eftersom mina föräldrars bemötande kändes så fel. När jag är som mest uppriven och ledsen vill jag att de lyssnar, utan att avbryta med goda råd eller egna/andras erfarenheter. Att de håller med om att det är förbannat orättvist, bittert och överjävligt. Att de inte peppar mig, ber mig att inte ge upp utan fortsätta kämpa. Jag vill bara få bli hörd. Jag vill att de möter mina känslor där och då. Jag är inte mottaglig för logik och pepp då, det funkar inte. Den fasen kommer senare, men inte i den mest akuta sorgefasen. Det funkar inte...

Jag vet att de vill väl, det är inte det... Men det blir fel, och då sluter jag mig istället, vill inte berätta hur jag känner. Stänger dom ute.

När jag fått lite distans tror jag att jag ska berätta för mina föräldrar om hur jag känner, om hur jag skulle vilja bli bemött när det är så här. Men än så länge är det för nära, för känsligt...

En enorm besvikelse

Så kom då fredagen, ruvardag 10. Många långa dagar, en hel vecka faktiskt, innan det var dags att testa. Det började med ytterligare ett av många besök till toan på jobbet, bara för att kolla att blodet inte kommit. Plötsligt var det där, en liten brun flytning. Illamåendet välde över mig, gråt och panik. Fan fan fan!

Ringde mannen, sa bara kort att du får hämta mig på jobbet, jag blöder. Meddelade några kollegor att jag går hem, nu! 2 av dem visste om vår behandling, de fick också veta anledningen till att jag gick hem. Stenansikte på när jag gick genom den långa korridoren på väg mot räddningen på utsidan jobbet, inte börja gråta innan jag är ute..

Ringde Sahlgrenska, berättade vad som hänt och fick svaret att det kan vara vilket som.. Grät som ett barn i bilen på vägen hem, tog ett gravtest - negativt. Grät grät grät hela eftermiddagen. Smärtan i hjärtat var enorm, besvikelsen ännu större. Mycket mycket mycket större än vad hoppet någonsin var inför behandlingen. Konstigt att smärtan och besvikelsen kunde bli så stor då...

Den lilla strimma av hopp jag hade att det kanske kanske kunde finnas en chans ändå sköljdes bort av blodet som kom på natten.

Lördagen spenderades med tröstshopping. En resa till Gekås hade varit inplanerad sedan innan, envisheten i mig sa att en misslyckad behandling inte skulle få ändra på dessa planer. Klokt av oss att åka just dit, där det vimlar av gravida och småbarn...

Storgrät i bilen hem. Tog ett nytt test, för säkerhets skull på söndag morgon, negativt. Då slutade jag med progesterongelen.

Ringde kliniken igen i måndags morse för att meddela resultatet. Kylan i min röst förvånade mig när jag berättade om misslyckandet för sköterskan, som om det gällde någon helt annan, något helt annat.

Vi har en liten stjärna i frysen. Den är oss dyrbar och kär. Om allt går väl kan vi få den tillbaka om några veckor. Kliniken vill att jag har en normal cykel först, sen kan man göra återföringen. Om embryot klarar upptiningen...

Kära gode Någon, gör så att den klarar upptiningen.....

Är det över?

I går vid lunch började spottingsen komma. Illamåendet välde över mig, där jag satt på toan på jobbet. Ringde mannen och vi åkte hem. Grät i bilen. Ringde kliniken som sa att det kan vara vad som, mensen eller blödningar även om jag är gravid. De sa att jag var på ruvardag 10. Att om jag inte var helt helt säker på att det var mensen skulle jag fortsätta med progesteronet.

Grät i soffan. Grät på promenaden i skogen med hunden. Förbannade allt och alla. Orättvist, bittert.

Gick på toa nu på morgonen, de sparsamma spottingsen har nu övergått till blod.

Fan vad ont det gör i hjärtat!!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

* *

Efter några riktigt långa dagar, där jag inte lämnat mobilen längre bort än en armslängd, kunde jag till slut, när kl var 12 idag, konstatera att det nog skulle bli ett återförande ändå. Kliniken hade inte ringt, de hade ett embryo till oss!

Det visade sig att av 5 utplockade ägg hade 3 befruktats och delats till perfekta små embryon. Läkarna var helt tossiga, fnissiga och knasiga, över att de hade blivit så fina, och var lite osäkra på om de verkligen skulle stoppa tillbaka två eller inte... Det slutade med 2 till oss, små stjärnor som nu vilar i min livmoder, och en till frysen. Det är bättre än jag någonsin hade hoppats på!

Så, nu är det många långa dagar kvar fram till TD. Under tiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra, utom att ta mina mediciner och försöka att vara så lugn och harmonisk det bara går. Yoga i morgon =)

Samtidigt känner jag mig lugn och lättad. Det finns inget jag kan göra längre, jag kan inte påverka utgången av det här. Inga samtal att ringa, inga läkare att övertyga, inga tider att passa, inga blodprov att lämna.. Det är inte upp till mig längre....

Äggplock!

Ett kort inlägg... Äp gick över förväntan, gjorde inte ont utan vissa saker kändes och var obehagliga, men inte direkt smärtsamma :-) de två små blåsorna på vänster äggstock hade vuxit till sig, så vi fick ut hela 5 ägg, behöver jag säga att jag är överlycklig!

Nu är det nervös väntan, har vi tur får vi komma tillbaka till Sahlgrenska i morgon kl 2 för att iaf för några dagar bli gravida. Har vi otur ringer de innan kl 12 i morgon.....

Snälla håll tummarna för oss!!!