Avundsjuk?

Jag har ju ett par gånger här i bloggen nämnt ordet avundsjuka.. I olika former, på graviditeter, bebisar mm. I dag är jag avundsjuk på detta: En god vän berättade för mig att hon och sambon har slutat skydda sig och ska skaffa barn. Jag såg glädjen och förväntan, pirret och planeringen i hennes ögon när hon berättade. Så avundsjuk jag blev på det, det har försvunnit helt hos oss! Spänningen, all förväntan och vem ska den bli lik? När barnverkstaden går in i fas 2 där hormonmediciner, utredningar, VUL, läkare, ingrepp mm ingår - vart tar förväntan och pirret vägen då? Kvar verkar bara planeringen, oron för att misslyckas, frustration och avundsjuka finnas...

Någon som känner igen sig? Eller är jag ensam tro...?

Ytterligare ett år...

Tiden för min födelsedag närmar sig, strax ska ytterligare ett år läggas till den tid som gått. Jag ska bli 32. Jag skulle ha barn innan jag var 30. Gav mig själv prutmån och tänkte att jag kunde nöja mig med att vara gravid (med stor fin mage!) på min trettioårsdag. Nu fyller jag strax år, igen, och lika ogravid nu som då...

Dessa årsdagar, både födelsedagar, jul, midsommar och liknande är tunga, för de påminner mig om att ytterligare tid har gått sen sist, och att vi fortfarande är på samma ruta. Det känns som om tiden rinner mig mellan fingrarna. Jag har fått höra att jag har tur som är ung i sammanhanget, det stämmer säkert och jag är tacksam över att vi upptäckte våra problem nu och inte om några år. Men - jag vill gärna ha två barn, kanske fler, och eftersom ettan tar sådan tid på sig börjar jag bli rädd för att det inte kommer att komma ett syskon.. (detta är mina ljusa stunder, övrig tid tror jag att ettan inte kommer alls...)

Hur som, först födelsedag och om några veckor "firas" treårsdagen för vår första graviditet - och vårt första missfalll. Festligheterna ramlar in...

Pratade också med IVF-kliniken idag. Min menscykel har blivit kortare sedan vårens behandling, bara 24-25 dagar nu. Det lät som om jag förmodligen ska börja spraya på dag 19 istället för 21, och att ÄP kanske blir någon vecka tidigare än vad som är inplanerat... Annars tyckte sköterskan att det ju bara är att spraya någon vecka mer... "BARA" - tänkte jag, och minns förra gångens huvudvärk med rysningar....

Blandad kompott idag, men det är nog så jag känner mig nu, splittrad.

Bloggpausen berodde förresten på en veckas semester med kärleken i solen - underbart =)

KRAM

Min första adoptions-dust

Så kom den då, diskussionen som jag inte alls var förberedd på. Oinläst och inte redo. Men - dum som jag var kunde jag inte hålla mig.. Antar att, om vi slutligen väljer adoption som vår väg mot barn, är detta bara den första av många duster... Till mitt försvar - barn, barnlöshet, egna barn/adoptivbarn mm är just nu ett känsligt område för mig. Till min kombatants försvar - hen mår inte så bra för tillfället..

Iaf, hamnade i en diskussion där hen ansåg att en bekant till denne är en sådan god människa då denne ville ha både adoptivbarn och "egna" barn. Adoptivbarnet skulle vara dennes sätt att göra något gott för samhället. Två röda bålgetingar satte sig genast på min hjärna och jag slutade tydligen att lyssna på vad samtalet EGENTLIGEN handlade om, och hörde bara detta.. Påpekade att jag anser att adoption inte ska handla om välgörenhet, och att ett barn inte ska behöva växa upp och känna en tacksamhetsskuld mot föräldrarna och samhället för att det fick komma hit. Att jag anser att om man vill göra något gott för världen finns det bättre sätt att göra det på än att adoptera. Och att de flesta (alla idag kanske?) adopterar av rent egoistiska skäl - att man vill ha barn. (Ska tillägga att det inte är första gången jag har mött detta synsätt - en annan vän sa när jag berättade att jag har börjat fundera över adoption att jag är en sådan god människa som kan tänka mig detta... så jag är nog lite trött på det...)

Nästa diskussion handlade om begreppen adoptivbarn kontra egna barn... Antar att jag inte ens behöver nämna varför jag reagerade?

Iaf - det jag missade medan bålgetingarna surrade runt som galna och gjorde att jag inte hörde vad som fanns bakom orden, var något helt annat. En annan form av barnlöshet, en rädsla över att leva ensam i resten av livet och en obesvarad kärlek.... Det missade jag, vilket gjorde att diskussionen gick för långt. Från båda håll antar jag. Men - jag blev både kallad för bitch och fick höra saker som "bara för att du är barnlös..." samt att allt som vanligt ska handla om mig..

Sårande... Men - vännen mår inte bra, det vet jag och jag försöker se det som hände i ljuset av detta. Och lära mig att detta är minerat område för mig, vilket gör att jag reagerar med mer känslor än vad som kanske är nyttigt för situationen..

Samtidigt kände jag ett behov av att göra en markering - OM vi adopterar är detta rent egoistiskt, för att vi vill bli föräldrar. Rent krasst hade jag kunnat spara/låna ihop pengarna och skänka till barnets bio-mamma, så hade hon kanske kunnat ha kvar sitt barn.. (beror ju på anledningen iofs) och OM vi adopterar, eller får barn som inte är våra bio/genetiska - kommer dessa självklart att vara våra EGNA barn! Oavsett hur de kommer till oss! Eller egna och egna, de är väl egentligen sina egna - barn har man ju bara till låns brukar det tydligen heta..

Så, osammanhängande inlägg - skyller på att bålgetingarna fortfarande stundtals surrar i huvudet och gör det svårt att tänka helt klart...

Chanslös?!

Jag och mannen satt och pratade, och som vanligt kom jag in på vår barnlöshet. Den här gången med fokus på vår situation i förhållande till våra vänner. Jag har alltid velat ha barn, det första skulle så klart komma innan jag var 30! Då trettioårsdagen närmade sig, och de första tre av våra fem mf hade drabbat oss, gav jag mig själv prutmån - jag skulle iaf fira födelsedagen som gravid! Det blev inte så heller, och nu har jag inte längre någon "dead-line" som är kopplad till min ålder.

Men, jag känner mig ohjälpligt på efterkälken, inte bara ifrånsprungen utan varvad och omsprungen, gång efter gång. Vi "började" ju samtidigt, mina vänner och jag, vi är ungefär i samma ålder. Men ju längre tid som går för oss som barnlösa, och ju fler barn mina vänner får, desto mer på efterkälken känner jag mig... Hopplöst och evigt omsprungen! Borta är chansen till att dela graviditeten, gemensam föräldraledighet, öppna förskolan och djurparken. Kvar är jag när deras barn börjar bli stora och behoven förändras. Vem ska jag umgås med under en framtida föräldraledighet? När vi har småbarnsliv har många av våra vänner äldre barn med andra önskemål.. Det är så det är, det är bara att acceptera för det är inget jag kan ändra på. Men jag sörjer över situationen, över livet som inte blev som det var tänkt.

Jag vill inte längre vara det här!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag hittat min nya identitet, den som ofrivilligt barnlös. Nu börjar jag känna att jag inte längre vill ha den identiteten på mig längre..

En nära vän och kollega berättade att hon och sambon har börjat fundera på barn. Och att hon då ville berätta för mig så tidigt som möjligt när hon blir gravid, för att hon inte vill såra mig. Så fint av henne, att visa sådan omsorg! Samtidigt - jag vill inte vara den särbehandlade, den pestsmittade som man måste ta hänsyn till! Jag vill inte bli undviken eller vara annorlunda!

Men - när de som vet om min sits inte tar hänsyn till mig blir jag ledsen över det.. Aldrig nöjd ;-)

Hur känner ni att ni vill bli bemötta, ni som är i en liknande sits?