Randigt liv?

Det finns ett uttryck som heter att sorgen är randig. Det beskriver bra hur jag mår nu. Jag har börjat jobba igen, kommit in i det och jobbet känns kul för första gången på länge. Satt i bilen tidigare i dag, solen sken, snön gnistrade, lite trafik på vägarna och radion spelade bra musik. Plötsligt undrade jag hur det var fatt med mig! Det kändes konstigt, ovanligt. Jag mådde bra igen, mitt på landsvägen kände jag glädje över livet, över allt jag faktiskt har. Det var länge sedan! Efter att ha njutit av känslan en liten stund fylls jag istället av dålig samvete. Det är inte rätt av mig att vara glad, inte nu, inte så här tidigt! Betydde inte missfallet mer? Jag har ju inget att va glad över, jag är ju fortfarande lika barnlös som för 2,5 år sen! Dåligt dåligt samvete som gnager... Men så slår det mig, det där om randigheten. Det är ju så klart att det är så det är. Sorgen o glädjen finns ju parallellt, ibland ändras proportionerna och man kanske inte alltid är medveten om båda parters närvaro, men de finns där. O det är ok! Jag är i det ljusa fältet nu, här kan jag vila, samla kraft och känna livslust igen. Precis vad jag behöver. Men det innebär inte att sorgen är borta!