Nojj-dags

Det gick några dagar in på det nya året. Både jag och mannen jobbade hela mellandagarna och dagarna efter nyår. Var sååå trött när vi kom hem på kvällen, somnade vid sju i soffan. Plötsligt en dag på jobbet var allt som vanligt igen, mitt (iofs redan dåliga tålamod) var bättre, jag var inte lika trött, jag kände mig som vanligt! Skräcken slog klorna i mitt hjärta. Jag försökte intala mig att det berodde på att jag hade tvingat mig själv att vara modig de senaste dagarna. Jag hade ringt och avbokat vår inplanerade ivf, jag var ju gravid, vi hade sett ett hjärtslag.. Jag hade fått inskrivningstid hos BM, något jag aldrig vågat boka innan, jag var ju gravid, vi hade sett ett hjärtslag...

Fick höra av alla att det var normalt att inte känna så mycket symptom. Bröt ihop och storgrät på jobbet, ringde mannen, ringde syster. Alla sa samma sak. Ringde min BM, som tyckte jag skulle ringa till gynakuten, säkert ingen fara men bara för att lugna mig. Ringde gynakuten - som frågade om jag hade tagit något gravtest på morgonen!! :-O

Svarade att nej det hade jag inte, men att jag tagit massa tidigare, att jag vet att starka tester inte spelar någon roll, att jag hade ett MA i höstas, och då var gravtesterna jättefina.. Ta ett test, var svaret. Tack för den liksom...

Till sist ringde jag doktor LB, räddaren i nöden. Doktor LB sa att symptomen hos en gravid kvinna inte säger något om hur graviditeten fortskrider, mycket symptom kan vara kombinerat med ett dött foster, inga symptom och det kan vara bra ändå.... Säkert ingen fara, men för säkerhets skull, kom upp i helgen så tittar vi på dig! Fina fina doktor LB...

Dags för nytt VUL, detta var på lördagen. Jag VISSTE att det inte skulle gå, men man slutar ju aldrig hoppas. Doktor LB tittade, och tittade, och tittade med VUL. Jag andades i fyrkant och kände hur hoppet försvann, så här lång tid tar det inte om allt ser bra ut. Jag hörde hans svar i huvudet upprepade gånger innan han väl sa orden - tyvärr, jag ser ingen aktivitet....

Fan, fan, fan!