Misslyckande, misslyckad, Miss Lyckad?

När jag ska beskriva hur jag känner mig för min terapeut, eller för en nära vän, är etiketten jag sätter på mig själv "MISSLYCKAD". Det är väl så jag ser på saken, på mig själv, antar jag. Som misslyckad. En misslyckad kvinna. En misslyckad fru som inte kan ge min man några barn. En misslyckad dotter som inte kan ge min mamma ett barnbarn. En misslyckad svärdotter.... Listan kan göras lång! Min terapeut, som jag egentligen går till för andra problem, tycker att jag borde gå till en psykolog. Min läkare tycker likadant. Säkert har dom rätt! Tror det vore jättebra för mig, kanske för mannen med. Och jag tror nog att jag kommer att ringa det där samtalet till psykologen, jag har hennes kort i väskan. Ska bara samla mod. Kanske kan hon hjälpa mig att istället identifiera mig själv som "MISS LYCKAD"? Tänk vad det vore härligt! Att jag duger bra även som barnlös, att det här inte innebär att jag är en sämre människa än alla de som lyckas snabbt & enkelt på egen hand. För så känns det nu... Och avundsjukan och bitterheten gödslas och växer av denna känsla....