Randigt liv?

Det finns ett uttryck som heter att sorgen är randig. Det beskriver bra hur jag mår nu. Jag har börjat jobba igen, kommit in i det och jobbet känns kul för första gången på länge. Satt i bilen tidigare i dag, solen sken, snön gnistrade, lite trafik på vägarna och radion spelade bra musik. Plötsligt undrade jag hur det var fatt med mig! Det kändes konstigt, ovanligt. Jag mådde bra igen, mitt på landsvägen kände jag glädje över livet, över allt jag faktiskt har. Det var länge sedan! Efter att ha njutit av känslan en liten stund fylls jag istället av dålig samvete. Det är inte rätt av mig att vara glad, inte nu, inte så här tidigt! Betydde inte missfallet mer? Jag har ju inget att va glad över, jag är ju fortfarande lika barnlös som för 2,5 år sen! Dåligt dåligt samvete som gnager... Men så slår det mig, det där om randigheten. Det är ju så klart att det är så det är. Sorgen o glädjen finns ju parallellt, ibland ändras proportionerna och man kanske inte alltid är medveten om båda parters närvaro, men de finns där. O det är ok! Jag är i det ljusa fältet nu, här kan jag vila, samla kraft och känna livslust igen. Precis vad jag behöver. Men det innebär inte att sorgen är borta!

Misslyckande, misslyckad, Miss Lyckad?

När jag ska beskriva hur jag känner mig för min terapeut, eller för en nära vän, är etiketten jag sätter på mig själv "MISSLYCKAD". Det är väl så jag ser på saken, på mig själv, antar jag. Som misslyckad. En misslyckad kvinna. En misslyckad fru som inte kan ge min man några barn. En misslyckad dotter som inte kan ge min mamma ett barnbarn. En misslyckad svärdotter.... Listan kan göras lång! Min terapeut, som jag egentligen går till för andra problem, tycker att jag borde gå till en psykolog. Min läkare tycker likadant. Säkert har dom rätt! Tror det vore jättebra för mig, kanske för mannen med. Och jag tror nog att jag kommer att ringa det där samtalet till psykologen, jag har hennes kort i väskan. Ska bara samla mod. Kanske kan hon hjälpa mig att istället identifiera mig själv som "MISS LYCKAD"? Tänk vad det vore härligt! Att jag duger bra även som barnlös, att det här inte innebär att jag är en sämre människa än alla de som lyckas snabbt & enkelt på egen hand. För så känns det nu... Och avundsjukan och bitterheten gödslas och växer av denna känsla....

Jag vill också.....!

Var på bio o fikade idag tillsammans med goda vänner. Goda, glada, härliga och väldigt gravida vänner! Det blev mycket prat om barnvagn, spjälsäng, babykläder o Ikea. Känner bara - jag vill också!!! Det är min tur nu att få springa runt i alla affärer o kolla på barnsaker, till VÅRT barn. Det är vår tur nu!!! Så snälla vänner, håll era tummar för oss, nästa gång bara måste det gå vägen!

Att sätta ord på det onämnbara

De senaste dagarna har jag kommit till insikt om vad det här handlar om. Vi. Är. Ofrivilligt. Barnlösa.
Let´s face it!

Och ingen vet vad vi ska göra för att lösa det här!

=(

Har bokat zonterapi, homeopati, yoga för att varva ner, har IVF inplanerad under våren... Får stöd med trombyl och progesteron. Hoppas hoppas hoppas att det här är rätt cocktail för oss!

Det stora kunskapshålet

Pratade med vår IVF-läkare härom dagen, om att vi fått ytterligare ett mf. Frågade om det påverkade något, om hon skulle ändra något i vår medicinering. Nej, det påverkade inte, men vi skulle inte göra oss för stora förhoppningar tyckte hon. Tack för den liksom.. Känns ju så där att gå in i en IVF med allt vad det innebär och få höra det. Men, vår doktor LB tycker att en IVF ändå har en vits, då man väljer ut de bästa äggen och de bästa embryona och sätter in. Så, försöker fokusera på det, och håller tummarna för många och bra ägg!

Var också hos vår andra läkare idag, doktor A. Jag ville veta hur han såg på det här, fanns det något vi kunde göra. Tyvärr, var det väntade svaret. Läkarkåren vet inte så mycket, kunskapshålen kring upprepade missfall är både många och stora. Stora svarta hål.. Han trodde iaf inte på kortison och liknande, utan tyckte att försök igen, ge inte upp, håll tummarna. Hitta hopp och stryka i din religon (som jag inte har någon). Överväg alternativ (adoption). Och ta trombyl tidigare än vecka 6.

Gick därifrån som i en dimma, grät hos doktorn, grät på toaletten, grät i bilen. Åkte till ICA och gav mitt frosseri i skräpmat fritt spelrum. Dagen spenderades i soffan ätande massa skräp... Mår jag bättre av det? Nej! Nu får det räcka, i morgon är det jobb, i morgon ser vi framåt igen, fokus på IVF och på att må så bra som möjligt tills dess, både själsligt och kroppsligt. Yoga, promenader, träning, bra mat och näring för själen. Fokusera på kärleken och lyckan. Satsa på förhållandet, försöka göra roliga saker tillsammans. Och fundera på att gå och prata med en psykolog...

Ner i det nattsvarta hålet igen

Snart två veckor hemma efter beskedet. Har varit tillbaka på sjukhuset två gånger, först för att med ett nytt vul kontrollera det vi redan visste. Vår pärla levde inte längre. Inget tydde på att kroppen hade fattat vad som hade hänt, så i måndags fick vi spendera hela dagen på sjukhuset för att på medicinsk väg få ut det som ska ut.

Vi var där kl 8, tre doser senare hade inget hänt. Kl 15 fick vi åka hem, men smärtstillande och ytterligare en dos cytotek att ta under kvällen. Först runt kl 18 började det hända saker, efter några tuffa timmar lugnade det ned sig runt kl 21 på kvällen, då slocknade jag som en stock i soffan. Ingen hade förberett mig på vad som skulle hända, vad som skulle komma ut ur mig..

Blöder gör jag fortfarande, har lite ont och känner mig yr emellanåt. Men i morgon planerar jag för att gå till jobbet igen. Måste göra något för att ta mig upp till ytan igen. Har snart varit hemma i 2 veckor, i min egen sorgebubbla. Nu får det räcka.

Nojj-dags

Det gick några dagar in på det nya året. Både jag och mannen jobbade hela mellandagarna och dagarna efter nyår. Var sååå trött när vi kom hem på kvällen, somnade vid sju i soffan. Plötsligt en dag på jobbet var allt som vanligt igen, mitt (iofs redan dåliga tålamod) var bättre, jag var inte lika trött, jag kände mig som vanligt! Skräcken slog klorna i mitt hjärta. Jag försökte intala mig att det berodde på att jag hade tvingat mig själv att vara modig de senaste dagarna. Jag hade ringt och avbokat vår inplanerade ivf, jag var ju gravid, vi hade sett ett hjärtslag.. Jag hade fått inskrivningstid hos BM, något jag aldrig vågat boka innan, jag var ju gravid, vi hade sett ett hjärtslag...

Fick höra av alla att det var normalt att inte känna så mycket symptom. Bröt ihop och storgrät på jobbet, ringde mannen, ringde syster. Alla sa samma sak. Ringde min BM, som tyckte jag skulle ringa till gynakuten, säkert ingen fara men bara för att lugna mig. Ringde gynakuten - som frågade om jag hade tagit något gravtest på morgonen!! :-O

Svarade att nej det hade jag inte, men att jag tagit massa tidigare, att jag vet att starka tester inte spelar någon roll, att jag hade ett MA i höstas, och då var gravtesterna jättefina.. Ta ett test, var svaret. Tack för den liksom...

Till sist ringde jag doktor LB, räddaren i nöden. Doktor LB sa att symptomen hos en gravid kvinna inte säger något om hur graviditeten fortskrider, mycket symptom kan vara kombinerat med ett dött foster, inga symptom och det kan vara bra ändå.... Säkert ingen fara, men för säkerhets skull, kom upp i helgen så tittar vi på dig! Fina fina doktor LB...

Dags för nytt VUL, detta var på lördagen. Jag VISSTE att det inte skulle gå, men man slutar ju aldrig hoppas. Doktor LB tittade, och tittade, och tittade med VUL. Jag andades i fyrkant och kände hur hoppet försvann, så här lång tid tar det inte om allt ser bra ut. Jag hörde hans svar i huvudet upprepade gånger innan han väl sa orden - tyvärr, jag ser ingen aktivitet....

Fan, fan, fan!

Årets näst sista dag och dags för VUL

Den 30 november var det dags igen att kika på vår lilla böna. Som vanligt var jag helt säker på att det skulle gå dåligt, varför inte liksom. Till vår stora lycka fick vi för första gången se en liten liten böna, ca 1 cm, med ett hjärtslag!! Eller pulsation som det så fint hette på läkarspråk. Lyckan var total!

Nyår firades med massa småbarn och två gravida kompisar, så beskedet att allt såg bra ut var mer än välkommet! Dagen efter fick jag ett mms från finaste syster, en bild på en så kallad thailändsk lykta de hade skickat upp vid tolvslaget. På lyktan hade de skrivit en önskan om att jag och min man ska få barn under 2012. Såå fint, grät några tårar när jag fick se det <3