...Och ord som har satt sig likt en tatuering i mitt medvetande.
Sedan en längre tid tillbaka följer jag en blogg. En ung man som skriver med en helt annan bakgrund och av en annan orsak än jag själv. Men våra tankar korsas och vi delar bitvis samma sorg. Har du missat den har du missat något fantastiskt! Kanske anar du redan att det är den här jag skriver om, i såfall vet du nog vad jag menar.
Författaren till bloggen är en fantastisk poet, texterna berör som få saker jag tidigare har läst. Jag vet inte om vetskapen om att hans dagar är räknade ger det jag läser en extra tyngd, men så kan det nog vara. Att veta man ska dö, och av en sådan fruktansvärd grym sjukdom, måste vara en enorm sorg. Författaren beskriver i flera inlägg sorgen över att inte få några barn. Att missa det där man har tagit för givet att det ska ske så småningom. Det griper tag i mig, och orden ristar märken i djupet av mitt hjärta. Texterna kommer nog att blekna med tiden, men jag kommer för resten av livet att bära med mig den känslan som de har skapat i mig. Känsla av djup tacksamhet, en ödmjukhet inför livet - och döden, jag försöker aktivt att uppskatta det jag har i livet i stället för att bara sakna det jag inte har. Mina vänner och min familj. Ingen av oss vet när våra dagar är räknade, och i bland lever vi nog som om den där dagen aldrig kommer att komma. Stanna upp ett slag, ta ett andetag och se dig omkring - har du berättat för dina nära att du bryr dig om dom?
Jag vet, det ger ångest!
Jag har under många bittra och frustrerade stunder förbannat min barnlöshet. Undrat över vad jag har gjort för att förtjäna det här. I hjärtat har endast sorg och hopplöshet fått plats. Jag har längtat till platsen under granen, där jag bara kan ge upp och sluta bry mig om vad som händer. Vid ett besök för ett tag sedan hos en av mina läkare fick jag höra en sak, som just då gjorde mig arg, men som har satt sig, lika hårt som orden i bloggen. När jag grät över det som drabbat oss sa bara läkaren lugnt - det är iallafall inte cancer.... Att han hade så rätt...
Jag är enormt tacksam över att jag bara har drabbats av barnlösheten. Att jag och min man är fullt friska, och att vi har möjlighet att få barn, att få leva och uppleva. Att inte tvingas leva med döden ständigt lurande bakom ryggen. Enormt tacksam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar