Nu vänder vi blad

Kära ni!

Nu är vi här, vid det berömda vägskälet. Senaste IVFen gick precis åt skogen. Inga vettiga svar från läkaren, ingen som vill se hela bilden av oss - svårigheten att bli gravid OCH att få behålla det. Ingen som frågar hur vi mår. Ingen som vill diskutera våra chanser till biologiska barn alls...

Jag har mått såå dåligt den här hormonbehandlingen. Varit så himla arg, på allt och alla. Att mannen och kollegorna fortfarande vill prata med mig är ett under! Varit ledsen, deppig, uppgiven, ilsk... Allt detta och inte fått något tillbaka.

Så, vi har bestämt oss. Trots att vi, eftersom även det här försöket avbröts innan äggplock, har hela 2 gratisförsök kvar på Sahlgrenska. Det blir inga fler IVFer för oss, vi är klara! Vi har ju vår lilla stjärna i frysen, den kommer vi att försöka använda oss av, om den klarar upptiningen, någon gång, men vi vet inte när. Kanske snart, kanske senare.

Vi har gått färdigt den obligatoriska utbildningen för de som vill adoptera. Den var sååå bra! Jobbig, intensiv, känslosam, rolig... Vi har lämnat in våra papper till sociala enheten i kommunen och bett dom att starta en hemutredning. Vi har bokat tid för läkarkontroll och intyg om vår hälsa (oj så dyrt förresten!)

Vi är på gång! Någonstans i världen finns du som ska bli vårt barn. Kanske är du inte ens född ännu? Kanske finns du redan - jag hoppas att de som tar hand om dig ger dig mycket kärlek och omsorg.

Oups - det här blev visst en adoptionsblogg!

Och så bra det känns <3

Ridå

Vul på sahlgrenska igår. En stor blåsa på höger äggstock, -vi får hoppas det inte är en cysta, säger doktorn.

Vaddå hoppas????

En större blåsa på vänster och två mindre. Hur vill ni göra, frågar de oss? Avbryta och köra hemma för att spara försöket eller chansa på att det finns något att plocka ut?

Jag bryter ihop, ingen vill svara på mina frågor om varför. Ingen har tid. Eller kunskap?

Vi blir placerade ensamma i ett litet samtalsrum. Vi ska meddela innan vi går hur vi vill göra.

Ridå



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det finns en blogg...

...Och ord som har satt sig likt en tatuering i mitt medvetande.

Sedan en längre tid tillbaka följer jag en blogg. En ung man som skriver med en helt annan bakgrund och av en annan orsak än jag själv. Men våra tankar korsas och vi delar bitvis samma sorg. Har du missat den har du missat något fantastiskt! Kanske anar du redan att det är den här jag skriver om, i såfall vet du nog vad jag menar.

Författaren till bloggen är en fantastisk poet, texterna berör som få saker jag tidigare har läst. Jag vet inte om vetskapen om att hans dagar är räknade ger det jag läser en extra tyngd, men så kan det nog vara. Att veta man ska dö, och av en sådan fruktansvärd grym sjukdom, måste vara en enorm sorg. Författaren beskriver i flera inlägg sorgen över att inte få några barn. Att missa det där man har tagit för givet att det ska ske så småningom. Det griper tag i mig, och orden ristar märken i djupet av mitt hjärta. Texterna kommer nog att blekna med tiden, men jag kommer för resten av livet att bära med mig den känslan som de har skapat i mig. Känsla av djup tacksamhet, en ödmjukhet inför livet - och döden, jag försöker aktivt att uppskatta det jag har i livet i stället för att bara sakna det jag inte har. Mina vänner och min familj. Ingen av oss vet när våra dagar är räknade, och i bland lever vi nog som om den där dagen aldrig kommer att komma. Stanna upp ett slag, ta ett andetag och se dig omkring - har du berättat för dina nära att du bryr dig om dom?

Jag vet, det ger ångest!

Jag har under många bittra och frustrerade stunder förbannat min barnlöshet. Undrat över vad jag har gjort för att förtjäna det här. I hjärtat har endast sorg och hopplöshet fått plats. Jag har längtat till platsen under granen, där jag bara kan ge upp och sluta bry mig om vad som händer.  Vid ett besök för ett tag sedan hos en av mina läkare fick jag höra en sak, som just då gjorde mig arg, men som har satt sig, lika hårt som orden i bloggen. När jag grät över det som drabbat oss sa bara läkaren lugnt - det är iallafall inte cancer.... Att han hade så rätt...

Jag är enormt tacksam över att jag bara har drabbats av barnlösheten. Att jag och min man är fullt friska, och att vi har möjlighet att få barn, att få leva och uppleva. Att inte tvingas leva med döden ständigt lurande bakom ryggen. Enormt tacksam...

Tiden går - och ett slags jubileum

I vår har jag och mannen varit tillsammans i nio år. Det har varit nio helt fantastiska år, men också med tunga bitar. Insåg i dag att i drygt hälften av den tid vi varit tillsammans har vi försökt få barn. Det är inte klokt egentligen! Är så himla glad och tacksam över att vi fortfarande är tillsammans, att det vi har tvingats gå igenom har gjort oss starkare och fört oss närmre varann i stället för tvärt om. Det är tyvärr inte ovanligt att par som drabbas av ofrivillig barnlöshet också drabbas av att relationen får ta så mycket stryk att inget längre finns kvar. Det är så sorgligt och något jag har varit enormt rädd ska hända även oss.

I kväll kommer mannen hem, han har varit i storstaden några dagar på kurs. Under tiden har jag verkligen hunnit längta efter honom, ser fram emot att hämta honom på stationen om några timmar.

Som jag älskar honom <3

Och vad finns för mig?

Var och handlade nu på kvällen och fick lust att lyxa till det lite med en tidning. Valde bort Amelia som jag tröttnat lite på, Tara känner jag mig lite för ung för. Kikade på en yoga-tidning men verkade handla mkt om vilja prylar man absolut måste ha på passet, lite feltänk enligt mig där... Men en barn-tidning då? Jag har länge drömt om den dagen jag skulle få köpa en gravid-tidning till mig själv, men har aldrig vågat. Tittade på de där som handlar om att leva med barn, någon var upp till första året, handlade om amning mm. Kändes inte helt rätt för ngn som går i adoptionstankar... Någon som kan rekommendera någon eller några tidningar som känns bra även för oss som kanske får våra barn på annat sätt??

- Posted using BlogPress from my iPhone

En fantastisk dag!

Har jag haft i dag! Adoptionscentrum och FFIA ordnade en dag i Jönköping om barnlöshet och adoption. Då mannen hade förhinder drog jag med fina syster i stället, den blivande mostern liksom =)

Och vilken dag vi fick! Föreläsarna kom med olika budskap och från olika bakgrunder, mest kända för mig var Klara Zimmergren och Anna Mannheimer, som båda adopterat sina små. Alla jag pratade med var varma, trevliga och välkomnande, och de berättade gärna om sina egna erfarenheter av adoption.

Jag känner mig alldeles.... Tankarna snurrar i huvudet, det är fullt av alla intryck. Men - jag vill hemskt gärna adoptera!! =)

Och i morgon är det dags för den första dagen av föräldrautbildning, en hel helg i adoptionens tecken, det ni!