Ett tecken?

I morgon ska vi år och göra barn. I morgon är det internationella barndagen. Det måste väl ändå betyda något? ;-)

I morgon....

Är det dags, då smäller det.... Äggplock here we go.... Sjukt nervös, snälla ni håll tummarna för att allt går bra! Vi har inte många äggblåsor, så varje ägg vi får ut är dyrbart....

Nytt besök på Sahlgrenska

I tisdags var jag på hemmakliniken och tog blodprov för att kolla hur kroppen reagerade på hormonsprutorna, i går fick jag besked från Sahlgrenska att kroppen låg lite lågt och att jag skulle höja till 250 enheter puregon i stället för 200, samt att de ville ha os på VUL redan i dag!

Så idag kl 14 var det dags, så nervös över att det skulle bli som förra gången.... Men, hade tre lagom stora blåsor på höger äggstock men bara 2 små på vänster. Blev både lättad men besviken över att de var så få. Men det blir iaf ÄP, på måndag eller tisdag, spännande.

Och för att chocka oss lite extra sa läkaren att om det blir 2 embryon som är dugliga kan de tänka sig att sätta tillbaka 2 för att öka chansen. WHAT!!!

Behöver jag säga att jag blev chockad?

Blev också informerad om att mina äggreserver var lite låga, förmodligen därför det inte blir en massa blåsor som en del får.... Ny info för mig, har dålig koll på vad det innebär.

Vad jag längtar efter...

I ett försök att ge lite näring till det försiktigt gryende hoppet, kommer här en lista över alla de saker jag längtar efter att få uppleva under en graviditet och med vårt barn. Utan rangordning =)

Jag längtar efter

• Känna dina lätta små andetag mot min hud när du sover nära
• Torka rent köksgolvet efter middag med matkrig
• Höra ditt skratt
• Torka dina tårar
• Gå på djurparken och se dig upptäcka alla fantastiska varelser vi delar vår värld med
• Grilla korv i skogen
• Åka till Gekås och handla massor massor inför din ankomst
• Gå på barnloppis och fynda
• Hänga på Öppna förskolan
• Gå på leklandet i stan, denna magiska plats som jag inte har besökt ännu
• Baka tillsammans med dig
• Läsa samma godnattsaga om och om igen tills det snurrar i huvudet, ändå vill du inte byta
• Höra speldosan spela en vaggvisa vid din säng på kvällarna
• Höra dig ropa Mamma!
• Höra dig ropa Pappa!
• Torka dina kladdiga händer efter en picknick i det fria
• Välja barnvagn och säng
• Tvätta dina första små kläder och packa dem i byrån
• Fundera på hur man bäst gör med skötbordet i vårt lilla badrum
• Gnälla över att alla förbannade stentrappsteg upp till vår ytterdörr gör det krångligt med barnvagnen
• Gå föräldrautbildning
• Höra dina hjärtljud på MVC
• Känna dina sparkar och röresler i magen
• Ta reda på om jag kan amma
• Välja dina namn (ok, de är nästan färdiga, men ändå)
• Få visa upp dig första gången för mormor, morfar, farmor, farfar och andra nära och kära
• Få kalla dig mitt barn
• Få gnälla över stress till dagis
• Få vabba
• Ha barnkalas
• Köpa en babyfilt
• Bädda din säng och ställa i ordning dina leksaker
• Måla med fingerfärg tillsammans med dig
• När du lär mig alla små små detaljer i vår omvärld, som är dolda för mig idag
• Presentera dig för vår älskade hund och se er bli vänner
• Gunga dig länge länge tills du kiknar av skratt
• Sjunga vaggvisor tills du hojtar tyst tyst mamma (jag har ingen sångröst!)
• Se dig rida på din pappas axlar genom skog och mark, eller kanske på en konsert
• Kunna köpa familjebiljett
• Gå på Liseberg
• Försöka göra egen barnmat, tröttna och köpa färdiggjord på burk
• Klaga på babykräks på kläderna när jag försenad kommer till jobbet
• Lära dig skriva ditt namn
• Höra dig berätta om första kärleken
• Veta vilka blöjor och välling som är bra i matbutiken
• Jaga rabattkuponger på ovanstående produkter
• Hämta gratispaketen som delas ut här och var
• Mot mannens vilja - köpa en ful "baby on board"-skylt till bilen eller en namn-skylt till vagnen
• Vara din mamma varje minut, varje dag, varje månad och varje år, i resten av våra liv

På ytan

Det går inte att skydda sig längre. Saker har kommit upp ur det fördolda. Det noggrant inslagna  och väl gömda. Känslor som under en längre tid har hållits i schack. Kontrollerats. Tvångsmässigt tryckts tillbaka. Gömts under ett glatt leende och svaret allt är bra, jag mår så bra så. Med ett ritsch har all den skyddande fasaden avlägsnats. Ständigt återkommande hormondoser och besök hos terapeuten har gjort det möjligt. Känslorna ligger nu på ytan av mitt hudlösa ansikte. Just nu har jag ingen möjlighet alls att dölja det, att skydda mig. Skyla mig. Det finns där för var och en som vill se. Min smärta och min längtan. Min desperation och min skam. Min rädsla och mitt hopp.

Jag tänker att nu är nog min terapeut nöjd, hon som vill att jag ska känna. Visserligen känna hopp, men framför allt KÄNNA. Så det här är kanske bra? Men jobbigt! Tur är nog också att jag just nu är sjuk och är hemma från jobbet, totalt isolerad med undantag från mannen och älskade hunden. Och nätet. Annars vet jag inte hur det hade gått, så här hade jag inte klarat av att jobba!

På någon nivå är de också skönt att känna, att erkänna all längtan som finns inom mig, att försiktig våga säga ett blygt Hej till hoppet. Kan det verkligen vara så att det finns en chans för oss nu? Att det faktiskt skulle kunna vara NU det händer? Att varje spruta jag tag nu kan vara nästa steg på den långa slingriga stig vi vandrar för att förhoppningsvis till sist få möta vårt barn?

Åh kära nån, vad jag hoppas det!.

Så är vi igång på riktigt då..

Efter att i två veckor ha sprayat med hormoner för att nedreglera kroppen, var det i torsdags dags för ett besök på IVF-kliniken på Sahlgrenska. Nervös, var orolig för negativa besked. Som vanligt är stämningen i väntrummet spänd.. Det tog också sjukt lång tid i kassan där man anmäler sig, vilket gjorde att vi blev några minuter sena till själva kliniken...

Fick träffa läkare och sköterska, läkaren var otroligt förvirrad och stressad. Ställde några snabba frågor, skickade in mig bakom skynket för att klä av mig. När jag väl satt där, halvnäck i stolen, och (den kvinnliga) läkaren sitter kvar på andra sidan skynket, kommer en hel hög med följdfrågor... Men - ta gärna det innan eller efter undersökningen, när jag är påklädd liksom...

Läkarens förvirring, bland annat över vår historia och vad som hände förra gången, över om jag hade lämnat blodprov i dag, skulle göra det eller inte alls behövde det... Det gör att jag känner mig otrygg och får en känsla av att de inte riktigt har koll på vad de sysslar med, inte så kul...

Iaf, vul visade att kroppen var nedreglerad, så jag fick börja med sprutorna, 200 enheter puregon redan på torsdagskvällen. Så nu är vi igång på riktigt.. Dock har jag blivit sjuk, feber, ont i halsen och kroppen. Nojar över att detta ska påverka behandlingen, har koll på att undvika ipren och liknande, men annars vet jag inte.. Kliniken går inte att nå helgtid, så får avvakta till på måndagen...

Skönt att vara igång igen iaf! =)

Ett naket samtal som överraskade

För ett tag sedan fick jag en ny kollega, en kvinna kanske 10 år äldre än mig. Vi har inte pratat så mycket med varandra, jobbar inte ihop, men under en fikarast kom vi på slingriga vägar in på adoption. En annan kollega säger att hon inte fattar varför alla ska skaffa nya, egna, barn, när det finns så många barn där ute i världen som har det så dåligt, det är ju bara att adoptera...

(Behöver jag säga vad jag tänkte här?)

Påverkad av stress och mina ivf-hormoner, visste jag inte hur jag skulle tackla detta. Vara tyst för att inte riskera att avslöja mig, börja gråta eller bli arg? Eller ta tillfället i akt och nämna något lite kort om felaktigheten i påståendet?

Jag valde det sistnämnda. Och fick oväntat stöd av min nya kollega. Som i fikarummet, kom i håg att hon är nyanställd, öppenthjärtat och som jag tolkade det, utan skam, fritt berättar om att hon hade flera missfall innan de fick sina barn, och att de då började fundera över möjligheten till adoption, och genom det insåg att det inte är så lätt som det kan verka...

Jag tappade hakan! I fikarummmet, inför alla nya kollegor, berätta något sånt här! Men ååå vad jag är glad över hennes mod!

Gick större delen av dagen och funderade på det här, skulle jag våga ta upp det här på tu man hand med henne, våga öppna mig och fråga om hennes erfarenheter?

Jag tog mod till mig, frågade lite försiktigt, och underbara kollegan berättade om sina erfarenheter för mig! Kan ni tänka er? Hon berättade om hur otroligt jobbigt det hade varit, när de var mitt i det. De hade också haft 5 tidiga mf, och läkarna hade inte hittat några fel, utan de blev bara uppmanade att försöka igen. Till slut, med hjälp av extra tillskott av B-vitaminer (hon nämnde mycket riktigt att det kan vara slumpen!) fick de till slut sitt barn. Och tvåan kom av sig själv utan några problem alls... Tänk att det kan vara så märkligt?

Jag är så glad över att jag vågade öppna mig för henne, jag berättade om våra mf och att vi höll på med en ivf-behandling. Jag är så glad över hennes bekräftelse på att det här ÄR jobbigt, att det inte bara är jag som är svag och mesig som tycker så. Jag är mest glad över att se henne, som den glada, starka och fria kvinna hon nu är, att hon har kunnat gå vidare och lägga dessa erfarenheter bakom sig. Att det går att komma igenom det, att bli hel och glad igen. Det är underbart att få ett exempel på detta!

Vi pratade också om vikten av att prata om detta, att inte skämmas och gömma sig. Att inte anklaga sig själv. Precis som jag känner det, som jag gör, men som jag genom min terapi och yoga har börjat förstå och bearbeta. Jag är inte redo att vara lika öppen som hon, men jag hoppas att det beror på att jag är mitt i det nu, och att det kommer att kännas lättare senare, när barnet äntligen är hos oss...

(såg ni, en positiv tanke, när barnet äntligen är hos oss....)

Tillägg till förra inlägget

Jag trodde att jag hade fått med allt i den långa listan, men glömde healing/akupunktur, zonterapi och homeopati. Räknas vanlig psykoteurapi också kanske? Inte som ett sätt ATT få barn, utan att hantera konsekvenserna av att det är så svårt att få dem...

Är fortfarande nyfiken på vilka metoder ni som läser har gjort, och om ni kan tipsa mig om något jag har missat? I nuläget äter jag extra B12 och B6, ska tydligen kunna hjälpa mot upprepade missfall har jag hört av en kollega...

Mediciner, husmorskurer, hälsokost och all naturelle...

Funderade häromdagen över vilka metoder, medicinska som praktiska, jag har provat hittintills på den här resan. Ska försöka mig på en lista tänkte jag... Har du fler tips, eller egna erfarenheter av det jag tar upp eller annat jag har missat, dela gärna med dig!

Första graviditeten, och missfallet, kom helt av sig själv. Vi skyddade oss inte, men försökte inte heller aktivt. De få dagarna som gravida som vi hann med innan missfallet var ett faktum väckte en längtan i oss, större än den som tidigare hade varit, efter att få bli föräldrar. Försöken blev allt mer allvarliga. Ju längre tiden gick, allt mer desperata.

Jag började att ta reda på mer exakt här jag hade äl, försökte pricka in dessa dagar så gott det gick i sängen. Köpte ägglossningstest för hundratals kronor, billiga sådana som tur var, så de räckte till allt testande

Resultatlöst...

Försökte boosta kroppen, både min egen och mannens, med rosenrot. Gav inget resultat alls, inte ens den utlovade piggheten infann sig, vilket var lite synd.

Multivitaminer så klart, extra koll att de innehöll höga halter med folsyra. Samma till mannen, men med zink.

Köpte kapslar med bidrottninggelé på hälsokosten.

Någonstans här kom graviditet 2 och 3, även missfallen med samma nummer.

Missfallsutredning påbörjad, nu väntan på att bli gravid igen. Det går ett år utan något plus på stickan, men många många ägglossningstest och graviditetstest blev det.

Tre månader med enkeldos av pergotime, nattliga svettningar och mardrömmar. Sex, eller "samliv" enligt schema.

Resultatlöst.

Dubbeldos med pergotime och remiss skickad till IVF.

Äntligen plus! Fuskar med 1/3 barnalbyl per dag, och progester all-salva, innan jag får trombyl och progesteronvaggisar utskrivna. MA och skrapning. Mer mediciner i och med detta..

Struntar i allt, väntar på ny tid för IVF, den förra fick jag avboka pga graviditet... :-(

Gravid igen, spontant utan några som helst metoder, på vår bröllopsresa. Nu skulle det väl ändå gå vägen? Medicinerar med trombyl och progesteronvaggisar.

MA igen, denna gången drevs det ut med mediciner, tabletter som stängde av näringstillförseln (har glömt namnet), maxdos av cytotec och mängder av smärtstillande...

Äntligen dags för IVF, hormonnässpray (Supercur) i 2 veckor, földjes av  ytterligare sprayer och dagliga sprutor med Puregon. Försöket avbröts pga för få äggblåsor, fick försöka på egen hand och där med köra med äl-sprutan (ovitrelle) och 10 dagar progesteron-gel.

Inget resultat

Under sommaren har jag gjort något försök med trombyl och progester all från äl, inga plus har visat sig. De senaste månaderna har vi skyddat oss i väntan på nästa IVF

Den är vi igång med nu, Supercur-spray tre gånger dagligen, förhoppningsvis kan jag börja med hormonsprutorna någon gång nästa veckan...

I bland undrar jag vad jag utsätter min kropp för, denna coctail av alla mediciner..

Självklart är det så att den dag vi får vårt barn i våra armar är det värt allt! Jag har bara svårt att se målbilden just nu...