I helgen var vi på dop, det var dags för några nära vänners barn att döpas. Flera av deras vänner var inbjudna, jag har träffat dom någon enstaka gång tidigare. Då var det ett gäng med mycket fart i, träning och utliv. I dag var alla småbarnsföräldrar.. Det var nästan fler bebisar o småbarn på kalaset än det var vuxna! Var man än tittade satt där en liten ljuvlig bebis och bara påminde mig om min stora saknad...
På vägen från kyrkan till kalaset ville jag bara gråta i bilen. Extra ont gör det när jag ser föräldrarna till barnet som kom till av misstag,, De sitter där, en fin och hel familj, med en ljuvlig liten i vagnen, och de visste inte ens om de ville ha barnet när de blev gravida... Jag vet att det är orättvist av mig att tänka så, men jag har svårt för det! Varför dom? Varför inte vi?
Jag kan bara hoppas att även jag och kärleken snart får sitta där med en liten ljuvlig dregglande kräkande bebis i famnen, och högljutt prata bajsblöjor, amning och sömn - eller bristen på den, med de andra föräldrarna. Att vi slipper stå ensamma i ett hörn och känna oss avskurna från resten av vuxenvärlden, som i limbo mellan tonår och vuxna. I vissas ögon blir man tydligen inte vuxen innan man har barn, villa, bil och huslån till trots!
Kan se oss själva komma med rulatorer och hörapparater, höftledsoperationer och löständer, och fortfarande inte vara upptagna i den vuxna gemenskapen. "Det är sånt du förstår först när du får barn" säger man till mig... Jaha, annars då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar