Kunde inte hålla mig..

utan testade i dag, men snövitt test så klart! Magkänningar och superdåligt humör, antingen PMS from hell som hållit i sig flera dagar, eller snälla snälla ett PLUS?!

4, 3, 2..... BIM - nedräkning pågår

4 dagar till BIM, väntar med spänning och skräck på utslaget. BIM är på nyårsdagen, så jag funderar på om jag ska våga testa mig innan, med stor risk att bli riktigt besviken..

För några dagar sedan hade jag lite dragningar över magen, höll i sig i ett par dagar, samt lite ömma tuttar.. Men det är borta nu.. Så jag vet inte, än lever hoppet, men.. Jag vill ha starka fina symptom! Ge mig illamående, vrålömma tuttar och känslighet för lukter!! O ett starkt fint plus, snälla!!!

Drömmar och farhågor

Dagen innan julafton. Massor att göra. Men tankarna finns på annat håll, det har nu gått ytterligare ett år. Ett år av kärlek, sorg, längtan, förhoppningar och misslyckanden. Jag kan inte hjälpa att jag funderar och fasar över hur det kommer att se ut nästa jul. Kommer vi sitta här då, som lyckliga nyblivna föräldrar, eller kommer vi kanske pulsa genom snön i jakten på de sista klapparna med en vilt sparkande bebis i magen? Eller kommer vi sitta här, i huset med de två tomma sovrummen, och fortfarande vara ensamma? Jag drömmer, jag hoppas, jag är rädd..

Sambons kollega hade nyligen beklagat sig över att han är TVUNGEN att vara hemma i TVÅ dagar med den lilla sonen, inte ens året gammal, då hans fru skulle jobba, 2 dagar.. Byta blöja o mata, usch vad jobbigt! Kollegan kommer inte att vara föräldraledig ngn längre tid, utan endast strödagar när han måste.. Deras val, hans förlust, tänker jag. Finaste sambon sa, med ledsen röst - det är jobbigt att höra honom klaga, när det jag själv vill mest av allt är att få vara föräldraledig...! Jag blir glad och varm av att höra honom säga det, att veta att han längtar och älskar precis lika mycket som jag. Men jag blir ledsen också, då det är min kropp som inte vill/kan behålla barnen, det är jag som hindrar honom från att få vara pappa.. Det är mitt fel..!? Men vad ska jag göra, annat än att hoppas att det snart är vår tur.

Snälla, låt det snart vara vår tur..

Fas 2 - eller?

Det finns ett forum på nätet som har kommit att bli en viktig del av min dag, där kan jag skriva frågor, beklaga mig, uttrycka oro och sorg, glädje och lära mig massor om det här med att "skaffa" barn. En tråd där är mycket speciell för mig, i den kan jag dela hela den här berg och dalbanan med andra tjejer i liknande situation. Det är inte alltid som kärleken här hemma eller ens vänner förstår alla känslor, tankar, oro som finns i mig. Det är heller inte alltid jag vill eller kan berätta hur jag känner, barnproblemen kan så lätt ta överhand. Då finns tråden på forumet där, såå mycket mer värd än jag någonsin kunde tro när jag först skrev där! Underbara, fantastiska tjejer, aldrig någon kritik eller påhopp, bara empati, stöttning, hopp när man inte själv orkar!

Hur som helst, en av tjejerna beskrev sitt liv som indelat i 3 faser. Fas 1 mens - allt hopp om barn utsuddat, depp, pms, smärta, svart svart svart.. Fas 2 är väntan på ÄL, hoppet har tänts igen och man börjar känna sig bättre, ser ljuset i tunneln. Fas 3 är väntan på BIM, den hopplösa väntan där man slängs mellan hopp och förtvivlan, analys analys analys av ALLT, trötthet, illamående, huvudvärk, ömma tuttar, nysningar, lukter..?! Jag kan inte annat än att hålla med, hon satte mitt liv på pränt!

Jag är i fas 2, iaf på ingång i den fasen. Fas 1 höll envist i sig längre än vanligt den här månaden. Hoppet har tänts, men också tvivlet. Sista plusset kom i maj, sen dess har inget hänt. Så jag tänker - varför skulle det ta sig den här månaden när det inte har tagit sig tidigare??

Sen när blev det så här, sen när blev mitt liv mens, väntan på äl, äl, väntan på bim, mens..? Sen när började mitt liv kretsa kring de här tre faserna?? Sen när slutade man bli lättad över att mensen kom och istället började oroa sig över att mensen alltid kommer? Sen när började man vända sig bort för att slippa se alla tjejer med fina gravidmagar eller barnvagnar, istället för att glatt spana in o tänka en dag är jag också där? Sen när började detta göra så ont?

Hopp var det ja.. Varje månad, varje ny äl är ett nytt hopp, en ny chans om liv. Hopp och förtvivlan är sina motparter, men också sina jämnlikar.

I detta vilar jag nu, hur jag än vänder mig är det här mitt liv. Jag vet att jag måste/vill/behöver/väljer att/skulle må bra av/öka mina chanser genom - att - gå ner i vikt. Jag vet det, läkarna säger det, kärleken säger det. Men
det
är
så
svårt

Varför?

För att varje gång mensen envisas att komma rasar jag, min motivation försvinner, mitt hopp utraderas, min energi går åt till att kravla mig upp igen.

Jag behöver ork, lust, envishet - snälla tomten, jag önskar mig detta i julklapp. Och ett stort fint plus till oss också tack!! (Gärna en bebis med, kan jag få det tro?)

Tårar och uppgivenhet - vad är botningsmedlet?

Usch, har haft en bra dag idag, men en ledsnare kväll. En nära vän till mig berättade för ngn vecka sedan att hon är gravid med deras andra barn. Jag har vetat om att de planerat ett syskon, så jag blev inte direkt förvånad, är så klart glad för deras skull! Men ledsen för min.. Det är så dubbelt, o så skuldbelagt att känna så här!!

Hon hade egentligen planerat att berätta för mig när vi träffades, men det fick bli på telefon istället då det blev sådant snöoväder så vi fick ställa in vår träff. Det kändes skönare faktiskt, för då behövde jag inte kontrollera mitt ansiktsuttryck..

I kväll var hon här o hämtade lite grejer som vi har haft här. Jättekul att träffas, var ett litet tag sen, men såå jobbigt. När hon hade åkt rann tårarna nerför mina kinder.. Just nu känns det som om ALLA mina vänner antingen har barn eller är gravida! Är det bara jag kvar?? Det känns så! Vet inte hur jag ska orka..

Omtag

Har varit borta från bloggen ett tag, har spenderat en vecka på soliga Gran Canaria, sol, bad, drinkar vid poolen - samt finaste systers bröllop! =)

Är nu tillbaka i snöiga sverige, grabben, jag o tant röd.. Hade hoppats att healingdamens luddiga prat om barn o graviditeter skulle ha inneburit ett fint plus nu när vi kom hem, men nepp.. Men är iaf tacksam över att mensvärken inte kom på semestern eller på flyget hem - glad för det lilla..

Häromdagen fick min fina kollega C sitt barn, hade gått över 2 veckor över tiden, full av beundran över att de orkade vänta så länge!! Redan då hon berättade för mig att hon var gravid har jag tänkt på bebisen som en grabb - o en liten son blev det! Såå söt!! Hoppas jag får chansen att träffa honom snart!

En annan kollega väntar också på sin lille unge, bf var i slutet av november, så även där går dom på övertid. Men jag tror nog att de ligger på BB nu - spännande!!

Så, så omgiven av gravidmagar o bebisar jag är nu så hoppas hoppas hoppas jag att det kan smitta!! MIG!!

På flyget hem (charter) vimlade det av barn o små söta bebisar - där satt man med tant röd och bara kände sig sååå infertil...

Semestern bjöd på god mat, öl, drinkar o andra godsaker.. Portionerna var enorma o maten oftast jättegod. Vikten slutade snarare på plus än på minus tyvärr =( Så nu är det fokus på att minska några kg i vikt, detta hoppas jag ska öka våra chanser till ett litet knyte!

Nästa BIM räknade jag ut ska vara den 1 januari 2011 - kanske har jag den enorma turen att skåla in det nya året alkoholfritt med ett finfint plus på stickan! Snälla!!!