I dag, för ett halvårsedan, blev vi man och fru, kärleken och jag. En fantastisk dag, kan inte önska mig något mer. Bröllopet var perfekt, precis vad vi ville ha, och resan var härligt och avslappnande.
Men, livet som nygifta har inte blivit vad vi hade hoppats på. Bara några veckor innan bröllopet fick vi fårt fjärde mf, vårt första ma. Första graviditeten på över 1,5 år, med hjälp av dubbeldos pergotime. Veckorna jag hann vara gravid var fyllda av VUL, blodprover, ångest, väntan, rädsla för provsvar, tårar och kuratorsbesök. Tills dess att beskedet kom, inget liv, inga hjärtslag. Skrapning som gick så bra den kunde.
Bröllop och resa. Ingen mens.. Ett gravtest när vi kom hem som vi förvånat konstaterade var positivt. Rester från skrapningen?? Läkaren var skeptisk...
Ny graviditet. Allt såg bra ut, HCG ökade som det skulle, VUL visade ett embryo i rätt storlek. Ny ångest.. Och så åter igen, beskedet, tyvärr inget liv...
Den här gången cytotec...
På det han vi boka och boka av IVF. Boka igen, få tiden uppskjuten pga neddragningar på SU. Till sist börja med spray och sprutor. Leva efter exakta klockslag. Och så - pffff ingen ivf. Ingen som vill ge oss en ny tid för IVF. Mens...
Kanske inte så konstigt att jag längtar ut till granarna emellanåt?! Tacksam för vovven och mannen, de gör att jag stannar... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar