2 dagar senare...

Första jobbdagen efter plusset stirrade jag mest i väggen hela dagen, deltog liksom inte i det som hände rumt mig, chockad antar jag. Var dessutom så himla nervös för att det skulle komma blod, och att jag väntade ett besked från min fina syster, jag kunde inte tänka på hela dagen. Började så klart dagen med ett nytt gravtest, det tredje...

I dag, var ledsen redan när jag vaknade. Tog ett nytt test, som gav ett något starkare streck än i går. Stod i duschen o nästan grät när sambon kom in i badrummet, han frågade förskräckt varför jag var ledsen och om det hade kommit något blod. Det hade det inte, utan jag är bara så orolig. 3 gråtincidenter senare kom vi till jobbet. Fick gå in till en kollega som står mig nära o berätta, grät inne hos henne. Började storgråta igen på mitt rum, ringde till en BM för att kolla om man kan få ngn hjälp mot all oro och katastroftankar. Hon var hur gullig som helst och mycket förstående, men de hade ingen kurator hos sig.

Jag ska ju vara med i Lennart Blomqvists studie om upprepade missfall, de ska tydligen ha en kurator kopplad till studien.

Ringde min ena läkare i går för att kolla om jag ska fortsätta med metforminet eller inte. Doktorn var ledig så vi skulle höras av i dag. Fick besked i dag att det ska jag inte, bara att sluta tvärt med medicinen, men det skulle inte vara någon fara att jag hade ätit den ett par dagar... skönt! Fick också boka ett tidigt VUL hos dom, samt fick lite info om deras barnmorskemottagning. Kostar en slant dock...

Sen i kväll ringde äntligen Lennart Blomqvist!! =) Sååå skönt att prata med honom! Vi har fått tid hos honom om lite drygt en vecka. Då hoppas jag att vi kan se något positivt!!! Håll tummarna nu fina vänner för att vår lilla efterlängtade stjärna vill stanna hos oss!!!!

Symptom var det med ja... Ja, inga alls skulle jag säga. Sambon skulle säga känslomässigt labil, elak och sur ;-) Känslomässigt labil kan jag hålla med om, men det andra!! ;-)

O kanske lite svaga känningar kring livmodern, men tror jag känner efter för mycket...

Ber er igen, håll tummarna!

Denna strof har gått på repeat i min hjärna hela dagen:

Snälla, snälla, snälla! Stanna kvar hos mig, jag behöver ju dig....!

Jag saknar ord!

Vet inte vad jag ska skriva... I dag testade jag mig med ett gravtest, hade gått 2 dagar över tiden och tänkte att det var lika bra att få testandet och besvikelsen överstökad... Hade inget hopp om något positivt resultat!

Redan när jag blöter det första, billiga testet (testlagrets sticka) anar jag skuggan. Men då jag så många gånger tidigare sett en skugga som inte funnits där slog jag bort blicken. Insåg efter några minuter att det fanns ett streck där, ett extra, underbart, vackert och starkt streck där som inte brukar dyka upp annars!!

Jag hade redan klämt ur mig mina sista droppar kiss för att testa med det första, men ville såklart bekräfta vad jag såg med ett "fin-test", ett CB. Så fick krama ur urinblåsan lite till, tillräckligt för att kunna testa igen..

Så nu sitter jag här, med ett test med 2 fina röda streck på, och ett annat med ett vackert blått +

Är jag glad? Ja, lite... Är jag rädd? Skräckslagen, vill vill vill inte börja blöda! Vill vill vill att vårt lilla efterlängtade och älskade mirakel ska stanna hos oss! Snälla!!!

Håll tummarna är ni fina!

Pillertrillaren behöver en dosett!

Så här ser mina dagar ut just nu!

Morgon - 1 metformin, 1 multivitamin (med folsyra)
Smörjer mig med progesteronsalva

Lunch - 1 metformin, 2 penicillin (fått borrelia)

Middag - 1 metformin, 1/3 barnalbyl

Kväll smörjer mig med progesteronsalva

Så, ni ser, dementa jag behöver en dosett!! Börjar bli gammal...

Dubbeldos pergo följt av vul

Var hos dr i torsdags, för att kolla om pergotimen verkar göra sitt jobb. En äggblåsa syntes, som han trodde skulle släppa inom ett par dagar. Ingen överstimulerning alltså.

Dr rekommenderade samlag under fredagen. Svårt, sa jag, då sambokärleken är borta till på söndag. Dr föreslog att jag skulle åka till sambon för en liten romantisk visit. Svårt, då jag inte ens vet var han är!

Ja då är det svårt att göra barn, svarade dr.. Gick därifrån totaltdepp. Dr trodde att det här kunde vara ett bra ägg, o att det inte hjälpte med att vi hade "samvaro" i torsdags morse eller att vi kan ha det på söndag em. Depp, depp, depp!

Men inget utslag än på äl-testet iaf, så kanske vi hinner på söndag?

Graviditetsbeskeden haglar in

Men här är det lika tomt som vanligt! Hur kan det ens vara möjligt?

Pratade med en vän i dag, som i förbigående pratade om havandeskapspenning och liknande. Frågade då rakt ut om de väntade barn igen. Så var det, dottern ska bli storasyster i vår. Så klart!

Finns ju bara en sak att säga, GRATTIS, vad KUL!
Och det är det ju! Såklart..

Men ändå så otrolig jäkla skitjobbigt!!!

I kompisgänget där ovanstående par ingår är vi tre par som umgås. Detta par väntar sitt andra barn, det andra paret sitt första. O bebisarna väntas födas nästan samma dag! Såklart..

Jätteroligt, jättejobbigt!

Jag avslutade telefonsamtalet med en lögn, skyllde på att jag var tvungen att gå ut med hunden. I stället gick jag in på toa och började storgråta. O sambokärleken, som alltid kan trösta, är inte hemma. Såklart. Han är borta hela helgen, så jag blir ensam med mina tankar och min sorg, risken för att jag gräver ner mig ett par meter under jorden är ganska stor.

Ska till Gekås i morgon med en vän, ska handla lite inför bröllopet. Men tror att det jag mest kommer att lägga märke till är alla gravidmagar och nyfödda bebisar som brukar vimla där.

Så klart...

En liten seger!

Nu är mensen äntligen över, skönt! Men det som har varit allra bäst är att det här gången har det varit i princip helt smärtfritt!!! Hade lite ont i magen en dag, tog en alvedon och en ipren, sen dess, ingenting! Behöver jag säga att jag är nöjd?! Hoppas jag kan få fler sådana här månader! =D