Samtidigt som mitt hjärta strimlas sönder av sorgens och smärtans knivar... Tänk att jag kan hålla mina ansiktsmuskler i schack, le, nicka o se glad ut, när allt man vill bara är att skrika högt!
Gick lite tidigare från jobbet i går, tänkte springa ner på stan för att se om jag kunde hitta något fint till middagen vi ska på ikväll.. Stöter på en gammal bekant i en affär, vi har inte setts på flera år så det var kul att uppdatera varann lite.. Tills dess att frågan kom: -Har ni barn? -Nej.. -Men planerar ni barn då?? (Tänk snabbt!! Vad ska jag svara? Hur väl känner jag bekantingen? Hur många andra lyssnar i affären på vårt samtal?) Mitt svar: -Eh, haha... neeh såå gammal är jag inte än... hehe (mycket nervöst skratt, guud snälla ställ inga fler frågor, kom inte med några förmaningar om min ålder!!) Klarade mig! Fick lyssna på hennes o killens planer att skaffa barn efter sommaren, mitt svar: -Lycka till...!
Frågan är inte illa menad, jag_vet_det! Men lik förbannat gör den såå ont, mitt svar blir en stor våg av påminnelse om vår barnlöshet, som jag för stunden har lyckats trycka tillbaka genom att nyktert tänka att det är dumt att va höggravid på bröllopet i november.. Det gör ont! Jag ler, nickar och ser glad ut. Såret, hålet det avgrundsdjupa, i mitt hjärta, i min livmoder, i vårt hem där de extra sovrummen gapar tomma, fyllda av meningslöshet, kontor - ha! Vem behöver ett sådant? Det får hon inte se! Mitt misslyckande, det vill jag inte visa... Jag ljuger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar